Mitt magisterarbete bestod av en 45 minuter lång pjäs som jag skrivit och som framfördes i januari 2016 vid två publika tillfällen på Stockholms konstnärliga högskola. Processen beskrivs inledande i skrivarbetet. Den färdiga pjäsen, Den goda skådespelaren, finns som version 14 och version 1 i slutet av skrivarbetet. Själva magister redovisningen var praktisk, det vill säga att jag skrev en pjäs och framförde den för publik och examinerades sedan då jag också skrivit om vad det var jag hade gjort. Det inledande texten består av beskrivning av metod, mål och syfte och om processen att iscensätta och gestalta kultursociologiska teorier med utgångspunkt från främst sammanfattningen av Bourdieus teorier som jag fann i uppsatsen Kulturens fält Om Pierre Bourdieus kultur och utbildningssociologi av Donald Broady. Till min praktiska framställning utgick jag från Brechts teaterteorier. Både Bourdieu och Brecht var intresserade av utbildning.  Jag ville (enligt Brecht via teater undervisa) om frilansande konstnärers livsvillkor och arbetsförhållanden kopplade till de ekonomiska förutsättningarna för konsten och konstnären. Syftet var att väcka idéer och tankar. Bourdieus teorier är i pjäsen gestaltade som dialoger om tillhörighet, vilka grupper som utestängs från de kulturella arenorna och varför? (hur eliter formeras och reproduceras), hur makteliter inte erkänner (misskännande) att de har haft vissa fördelar (socialt och kulturellt kapital) som gjort att de nått toppositioner inom sitt yrkesfält.  När jag nu fått spela min pjäs vid flera tillfällen har jag experimenterat med att, mer eller mindre, beskriva Bourdieus tankar och teorier för publiken efter föreställningen. När jag redovisat Bourdieus och Brechts teorier och begrepp så har det uppstått diskussioner om maktstrukturer inom olika fält. Exempelvis privata teateraktörer kontra fria grupper. Om jag inte redovisat teorin uppstod diskussioner av mer igenkännande karaktär. Då har diskussionen kommit att handla om egna minnen från den egna yrkesverksamheten. Diskussioner har uppstått. Brechts episka teaterteknik har på ett tydligt sätt fungerat som en grund för dialog och diskussion efter föreställningarna. Om man tittar på föreställningen som ett slutgiltigt verk är möjligen så att den konstnärliga helheten hade mått bättre av att minska antalet distansering tekniker (projektioner, att bjuda in publik i dialog, kommentera privat, distrahera genom plötsliga händelser och komik m.m.) i min föreställnings uppförande. Men det var inte målet. Brecht förespråkade teatern som ”utbildning” och i det här fallet har jag utbildat mig själv och förhoppningsvis också hittat en metod för att utbilda och väcka reflektion hos andra genom scenisk gestaltning och genom skriven dialog med noter och hänvisningar till sociologisk teori och teaterteori. Praktik och teori i ett arbete.

This is an essay about my personal reflection of what motivates me and which methods I use to understand and maintain my motivation as a mask- and wigdesigner.

This thesis is produced with the texts that are the outlets of the artistic research on a writing practice influenced by the dance-making process for the SKH Choreography Master’s graduation performance “heartquake”.  The writing practice is a tryout to translate the studio practice that was present in the process into a different medium, into a text.  Even though this practice started as an accompaniment to the dance-making process as a translation, it became like a mirror that helped to try to figure things out and also ended up as documentation because of the nature of the text. There are two main subgroups of the texts, the ones that are produced before the premiere and after the premiere. Different approaches have appeared throughout the process, some of them could keep their presence till the end, some of them have transformed, and some of them disappeared just as it happened in the dance-making, which can be observed just like watching clouds. And these clouds were there up in my making-world's sky.

Den här expositionen visar mitt projekt från utbildningen Master i skådespelarkonst 2021-2023 på SKH i Stockholm. Uppsatsen heter "När vi ses" och den performativa delen "Hur gör vi med publikinsläppet?" Jag har som skådespelare och clown jobbat i många olika rum och med många olika publiköverenskommelser. Allt från scen-salong situationer där publiken vet exakt hur de ska bete sig och hur deras deltagande ser ut, till att spela för endast en person i en sjukhussäng eller i en liten roddbåt, där deltagandet tydligt måste förhandlas och kommuniceras. Jag har mött vuxna som är världsmästare i teateretikett, men inte kan svara på en fråga om den ställs från scenen, och jag har mött barn som är sjövilda förstagångsbesökare som har en intensiv dialog med oss på scenen. Jag är intresserad av dialogen mellan skådespelare och publik och av publikens delaktighet. Vilka normer och överenskommelser regleras det av? Hur påverkar rädslan att göra fel, bryta mot normen, upplevelsen av scenkonstverket? Begränsar den rädslan för skam det som är möjligt på teatern? Jag har också undrat över vilka roller publiken kan ha, vad i ett verk som kommunicerar denna roll, och om publiken kan byta roll i samma verk. I "Hur gör vi med publikinsläppet?" kan du läsa om arbetet med Eva och Margaretha, två halvmasker som båda är skådespelare men i vars konstnärsskap publiken spelar väldigt olika roller. / The essay is called "When we meet" and the performative part "How do we let the audience in?" As an actor and clown, I have worked in many different rooms and with many different audience agreements. Everything from stage-salon situations where the audience knows exactly how to behave and what their participation looks like, to playing for only one person in a hospital bed or in a small rowing boat, where participation must be clearly negotiated and communicated. I've met adults who are world masters of theater etiquette, but can't answer a question if asked from the stage, and I've met children who are wild first-timers who engage in intense dialogue with us on stage. I am interested in the dialogue between actors and audience and in audience participation. What standards and agreements are they regulated by? How does the fear of making a mistake, breaking the norm, affect the experience of the performance? Does that fear of shame limit what is possible in the theater? I have also wondered what roles the audience can have, what in a work communicates this role, and whether the audience can change roles in the same work. In "How do we let the audience in?" you can read about the work with Eva and Margaretha, two half-masks who are both actors but in whose artistry the audience plays very different roles.

Mitt examensarbete handlar om att gå från kvinna till man på scen, hur man gestaltar olika typer av byxroller.

Within the frame of an MA, we know from the start that there will be a specific ending; we call it final project, degree project or final presentation and this essay is meant to accompany the journey of the degree project. In my case, I want to mention and reflect upon that for me the MA has been a framework for developing and experiencing different types of projects. So not only the project of presenting work at the end of the final semester but long term projects with a broader sense of choreography. Projects that includes social relations and are community based like P0$$€ dance and reading group a weekly extra-scholarly dance and reading group that shares texts and dance material, in a spontaneous and laid-back way, hosted by a different practitioner each time. The invitation from END FEST where I proposed to do a P0$$€ session in a public swimming pool. The future project of proposing slime workshops at cultural centers and youth-clubs, which comes from the experience and the research on the work that will be presented as the degree project called FIEBRE. These projects are important for me to highlight because the way I work with choreography is not only about creating final products.

Sammanfattningsvis ser man att designen fungerar ändamålsenligt för ett skapandeprojekt i relation till Skolverkets kunskapskrav och att begreppet konstnärlig process genomförs på ett gestaltande sätt. Själva begreppet konstnärlig process tydliggörs eller medvetandegörs inte verbalt i så stor utsträckning annat än i projektets början, men lärprocessens utformning som ett projekt kan kroppsligt vara en konkretisering av en konstnärlig process. Det är främst det aktiva fysiska deltagandet i den konstnärliga processen som uppfattas som en kunskapsskapande aktivitet. Denna aktivitet kan dock verbaliseras mer explicit vilket i sin tur kan göra lärprocessen av en konstnärlig process mer tydlig och därmed begriplig. Lärprocessen i sig blir genom designen av projektet en gestaltning av en konstnärlig process. I de lösningsinriktade deliberativa samtalen är publikens fokus, dansarens upplevelse och verkets uttryck ständigt aktuellt. Genom samtalen växer och formas stycket till sin slutliga koreografi. Danseleverna får utrymme i improviserandet att undersöka och pröva egna personliga dansuttryck där samtalen kring valen av rörelsematerial verbaliserar materialet. Genom argumenteringen i de deliberativa samtalen synliggör och förtydligas både temat och tankarna kring detta, stycket blir mer konkret. Eleverna lär sig samtidigt hur man agerar i en demokratisk process, ett för Skolverket övergripande mål för alla gymnasieelever. Designen gestaltar konkret vad designteoretikern Lijnse menar med ”guidens from above and freedom from below” (1995, s. 192) och där rundan fyller funktionen av förberedande metod, trygghet och identitetsskapande. I designen tillåts eleverna genom det kollektiva arbetet med skapandet av en koreografi både kollektivt och individuellt tillägna sig Skolverket kunskapsmål (2011b) och visa förståelse och förmåga att med handledning genomföra en konstnärlig process. De tecken på kunskap som lyfts fram och blir synliggjorda i relation till begreppet konstnärlig process tydliggörs mest i processen genom de didaktiska verktygen, rundan och deliberativa samtalen. Detta tack vare att eleverna i gruppen visade sig engagerade i temat och aktiva i processen. En mindre engagerad grupp, under andra förhållanden och med mindre aktiva deltagare skulle kunna ge andra resultat beträffande kunskapsutveckling och förståelse av konstnärlig och demokratisk process. Kunskapstransformationen eleverna emellan får utrymme och handlingsalternativen inom fältets genre blir fler tack vare den kollaborativa skapandeaktiviteten. Meningsfullheten i sammanhanget och den meningsfulla aktiviteten i arbetet ligger främst i att eleverna tillsammans skapar och framför ett stycke danskonst samtidigt som de förtydligar sin egen individualitet i relation till varandra. De bygger på så sätt också en gemenskap som reducerar risken för konflikter och borgar för framtida effektiva samarbeten. Det dialogiska förhållningssättet som är signifikativt i designen ger en kontinuerlig utvärdering av skapandeprojektet för alla deltagarna både lärarna och eleverna. De deliberativa samtalen får liksom konstverket ett eget liv och blir som en drivande motor i projektet. I de deltagandes aktivitet ligger en energi och ett momentum som för hela projektet framåt. Här finns möjligheter för gruppdeltagarna att, där det kollaborativa arbetet innebär en verbalt och fysisk diskussion kring kommunikation och koreografiska val, fungera som språkutvecklande resurs för varandra i den konstnärliga processen. Kunskapsutvecklingen blir i verbaliseringen och språkliggörandet av innehållet i processen därmed också mer synlig för danslärarna och vilken kunskapsnivå eleverna uppnått. Genom det kollaborativa skapandet ingår varje elevs röst och rörelsespråk både i ett mindre, gruppens, och ett större samhälleligt, sammanhang. Detta uppfattar min kollega och jag som bidragande orsak till känslan av meningsfullhet. Att ha förmåga och kunna delta i samhällsdebatten är också ett tecken på demokratisk kompetens önskvärt av Skolverket (Englund 2000). Maktbalansen mellan lärare och elever jämnas ut genom de deliberativa samtalen och ägandeskapet av danskonstprodukten för över till elevgruppen och blir en engagerande faktor för alla elever. Dock är det svårt att bortse från danslärarnas egna kulturella kapital då designen utformas och projektet planeras. Det behöver inte vara negativt om både ämneskunskaper och danserfarenhet finns som kompetens och resurs i undervisningen. Inom skolans fält förekommer olika förhållningssätt både till transformation av kunskap och till elevens aktiva roll och dess inflytande över lärsituationen. Detta är också en tradition som elever inom dansutbildningar bär med sig. Det behöver medvetandegöras i en lärsituation för att utveckling av ämnesdidaktiken ska kunna ske. Studien av designen visar på vilket sätt undervisningen kan systematiseras och överföras och på så sätt förskjuta lärarens mästarposition över till eleverna och genom detta öka deras inflytande. I en grupp elever på gymnasiet finns ofta några som har dansat någon form av scenisk dans tidigare och därmed kroppsligt bär med sig mästar-lärling-traditionen. För elever nya för danskonstens undersökande förhållningssätt kan det vara en utmaning att ändra perspektiv och vara den som medverkar i konversationen verbalt och fysiskt med att utifrån sin egen åsikt beskriva en tolkning av egen eller någon annans rörelse. Genom designen som min kollega och jag utformat kan detta genomföras och systematiseras i både i dansgestaltning, men i förlängningen även i övrig undervisning. Metareflekterande deliberativa samtal, visar sig fungera som en drivande motor i processen och ge möjlighet till diskussioner om danskonsten som uttryck. De ger samtidigt möjlighet för varje enskild elev att få syn på sin egen konstnärliga röst, de individuella preferenserna och val en danskonstnär ställ inför i en konstnärlig process i speglingarna av övriga gruppmedlemmar. I metareflektionen intar varje elev en representation av sin erhållna kunskap vid det aktuella samtalstillfället. På så vis visar studien att de deliberativa samtalen inbegriper kunskapsutveckling ur flera aspekter. Att denna studie endast visar på en mindre del i en större design av en konstnärlig process kan anses begränsat, men man får se det som en i raden av flera skapandeprojekt i den större övergripande designen för eleverna i ämnet dansgestaltning under tre år. Studien kan även ses som en i raden av flera studier av design-för-lärande som i sin tur kan jämföras och diskuteras. Vad studien visar är att eleverna enskilt eller tillsammans kan driva, leda, skapa, uppleva, tolka och kulturellt utforma danskonst i sin kontext inom fältet och därmed ha tillräcklig kunskap för att genomföra en konstnärlig process. Resultatet visar således att den här studerade designen ger grundträning för en förståelse av och färdighet i en konstnärlig process. Eleverna har möjlighet att inom designens form tillägna sig vissa domänspecifika kunskaper tillhörande danskonstens fält, arbeta med ett för dem meningsfullt projekt, utveckla demokratisk förmåga samt få utrymme att pröva sin egen personliga konstnärliga röst inom ramen för designen.

Formgivning och organsiering av ett nytt operahus. Strukturering av befintligt program, val av material, konstruktion och struktur, klimat, hållbarhet.

This is a thesis - supposedly. It could also be a performance if you want. As an object it is detachable in that you can pick it up. Or download it. This thesis has edges. It has protrusions, indentations, connections and holes. Lots and lots of holes. That is because this is a thesis about and consisting of affordances. That is to say something that offers interaction. We’ll get into that in a bit. Suffice to say, my hope is that you feel free to read it or play with it in any way you see fit. Turn it into a paper airplane to see if it flies or set it on fire to warm your hands. Rearrange the pages if you want. This might affect the red thread that ties the pages all together, but that’s all the thread was there for. To tie things up and as something to hold onto.With that said, somewhere amongst all the following words, I’d like to think that there is something at least nominally related to Circus. That is because this is supposed to be a thesis about Contemporary Circus Practices. Well….about my own contemporary circus practice in any case. It feels kind of empowering to call my circus practice contemporary though, I must say.Com –Latin. Meaning with or together, and Tempus-Latin. Meaning time. With the times then! Though in all honesty it is probably a very anachronistic, sin temporary circus practise at best.Hmmm…remind me to look into the affordances of time.

The thesis could be described as a performative, reflexive review of my circus practice. Followingapproaches to writing that situate text as part of a practice, such as Jane Rendell's Site Writing, thatlooks at art criticism as a form of architecture, I approach writing as a form of circus. I think this holdstrue whether we adopt the position of circus as the place where events unfold (as in the circus tent) orthat it is the events themselves. I would note that this is not a unique proposition, and follows theprinciples of my classmates & the direction of my course leader. Crucial to understanding this thesis is adecision to start from an approach to circus from a point of view that considers circus as theperformance of the relationship between body, object & environment (following Sebastian Kann 2018).In the same way that my movement practice explores and performs this relationship, so does this text. Istarted out writing this thesis as a performance of the relationship between bodies, objects andenvironments. This works towards an expanded view of what circus could be, operating in a similar veinto notions of expanded choreography. I am hesitant to separate the practices of choreography fromcircus (as is sometimes the case with choreography and dance) - so as to avoid producing a Cartesian riftbetween body (dance) and choreography (mind) and a division between art (choreography) and craft(dance) - as discussed by Bojana Cvejic in the introduction to Choreographing Problems. It could beargued that in this instance, there is a body of text, an object of discussion and an environment ofacademia - though, as you will discover, I find the boundaries of body, object & environment areslippery and shift register (in line with my movement practice).