Personer som diagnostiserats med schizofreni upplever fördomar och diskriminering både i samhället och i sin egen värld som en form av internalisering som också kallas självstigma. Även om allmän stigma inträffar av en större befolkning spelar själv-stigma också en viktig roll genom att patienterna drabbas av många negativa konsekvenser. I denna artikel fokuserar jag på de negativa följderna av självstigma för personer med schizofreni. Dessutom undersökte jag hur stigmas negativa effekter spelar en viktig roll under behandlingsprocessen. Som en metod intervjuade jag 10 patienter som diagnostiserats med schizofreni baserat på 10 öppna frågor och analyserade data efteråt vilket hjälpte mig att förstå de negativa effekterna av internaliserad självstigma på dem. Majoriteten av svaren visade att de var oroliga för att ses oskäligt vilket ledde till att de undvek att berätta för sin psykiska sjukdom för andra. Resultaten visade också att de har en dålig livskvalitet, dåliga sociala interaktioner och problem att fortsätta sina medicinska och terapeutiska behandlingar på grund av deras internaliserade negativa tankar. / People who are diagnosed with schizophrenia experience prejudice and discrimination both in the society and in their own world as a form of internalization which is also called as self-stigma. Although public stigma is occurred by a larger population, self-stigma also plays an important role by having patients suffer numerous negative consequences. In this article, I focused on those negative consequences of self-stigma for people with schizophrenia. Furthermore, I examined how the negative effects of the stigma plays an important role during the treatment process. As a method, I interviewed 10 patients who were diagnosed with schizophrenia based on 10 open-ended questions and analyzed the data afterwards which helped me understand the negative effects of internalized self-stigma on them. The majority of the responses indicated that they were worried to be viewed unfavorably which led them avoid telling their mental illness to others. The results also showed that they have poor quality of life, little to none social interactions and troubles continuing their medical and therapeutic treatments because of their internalized negative thoughts.

Självstigma hos personer med allvarlig psykisk störning behöver undersökas med tanke på att den psykiska ohälsan ökar. Syftet med studien var att undersöka hur självstigma påverkat individer med allvarlig psykisk störning. Studien utfördes som en litteraturstudie och resultatet utgjordes av tre kategorier: Att bli sin diagnos, Att känna skam och Att känna hopplöshet. Självstigma påverkar personer med allvarlig psykisk störning genom att försvåra förutsättningarna till återhämtning. Kombinationen av en allvarlig psykisk störning och självstigma skapar negativa konsekvenser utifrån individens egna stereotypa och fördomsfulla föreställningar. Individerna har svårt att känna mening med livet och undviker att söka hjälp på grund av skam och hopplöshet. Detta i sin tur kan leda till förvärrade symptom och ökat lidande. Sjuksköterskan behöver därför vara medveten kring problematiken med självstigma och vara observant kring individens egna fördomar, skamkänslor och känsla av hopplöshet kring sin diagnos. Det är av vikt att skapa förutsättningar för empowerment i vårdsituationen. Interventioner och omvårdnad bör ha som målsättning att minska symptomen av självstigma hos individer med allvarlig psykisk störning. Interventioner torde kunna utformas, men behöver anpassas utifrån vilket samhälle som vården utförs i. Det finns begränsningar i aktuell forskning och fler studier där självstigma som fenomen belyses vore önskvärt, liksom longitudinella studier för att ge en djupare förståelse. / Severe mental illness is a growing health problem. Severe mental illness and self-stigma in combination needs to be examined to clarify what impact they have in combination for each individual. The purpose of this study was to examine what kind of impact self-stigma has to individuals with severe mental illness. The study was conducted as a literature review and the results consisted of three categories: Becoming ones illness Feeling of shame and Feeling of hopelessness. Self-stigma affects the individuals negatively and makes it harder for them to recover. The combination of severe mental illness and self-stigma creates negative consequences from the stereotypical and jaundiced. Individuals have problems with finding meaning of life and are reluctant to seek treatment for their symptoms because of the feeling of shame and hopelessness. In return the symptoms of the mental illness increases and provides more suffering and decreases the meaning of life. It is important that nurses are aware of and are mindful to the individuals prejudice, feelings of shame and hopelessness about their mental illness. Nurses need to make sure that it is possible to be empowered as a patient. Interventions and nursing that aim to reduce the symptoms of self-stigma in severe mental illness should be adapted to the prejudice of the society. More scientific research is needed because of the limited number of present studies concerning self-stigma. There is a need to further investigate self-stigma in severe mental illness. Preferably studies with longitudinal design that focus on the phenomenon self-stigma and how it affects people with severe mental illness, to give a greater understanding.

Denna studie syftade att öka kunskap om självstigma och attityder till att söka psykologisk hjälp bland svenska sjuksköterskestudenter, med anledningen av de höga sjukskrivningstalen bland sjuksköterskor samt den pågående COVID-19 pandemin och dess medföljande negativa konsekvenser på psykisk hälsa. Studien fokuserade på sambandet mellan självstigma och attityder, samt hur de påverkas av ålder, tidigare erfarenheter av psykologisk hjälp och utbildningen. Data insamlades med självskattningsformulären Self-Stigma of Seeking Psychological Help Scale och Mental Help Seeking Attitudes Scale, som besvarades av 171 sjuksköterskestudenter vid Linnéuniversitet, Växjö. Studien visade att personer med lägre självstigma hade mer positiv attityd till hjälpsökande beteende, samt att tidigare erfarenhet av psykologisk hjälp varierade signifikant med nivå av självstigma, men inte med attityd till hjälpsökande beteende. Varken ålder eller utbildningsnivå var signifikant. Studiens resultat poängterade självstigmas betydelse i utformning av stödjande insatser för att främja hjälpsökande beteende, och behovet av fler studier inom området. / This study aimed to increase knowledge about self-stigma and attitudes to seeking psychological help among Swedish nursing students, due to the high sick leave rates among nurses and the ongoing COVID-19 pandemic and its accompanying negative consequences on mental health. The study focused on the relationship between self-stigma and attitudes, as well as how they are influenced by age, previous experiences of psychological help and education. Data were collected with the self-assessment forms Self-Stigma of Seeking Psychological Help Scale and Mental Help Seeking Attitudes Scale, which were answered by 171 nursing students at Linnaeus University, Växjö. The study showed that people with lower self-stigma had a more positive attitude towards help-seeking behavior, and that previous experience of psychological help varied significantly with the level of self-stigma, but not with an attitude towards help-seeking behavior. Neither age nor level of education were significant. The results of the study emphasized the importance of self-stigma in the design of supportive efforts to promote help-seeking behavior, and the need for more studies in the field.