Bakgrund: Sfinkterrupturer inträffar vid 2,6% av alla förlossningar i Sverige. En sfinkterruptur kan påverka kvinnans livskvalitet negativt med avföringsinkontinens, påverkat sexliv och smärta i bäckenet. För att minska risken för sfinkterrupturer arbetar barnmorskan preventivt genom att hålla perinealskydd, använda varma våta handdukar och avlastande förlossningspositioner. Barnmorskors erfarenhet av att bistå förlossningar som slutar med en sfinkterruptur har visat sig leda till en skamkänsla hos barnmorskan och känsla av att ha misslyckats med det preventiva arbetet. Motiv: Det finns en kunskapslucka avseende barnmorskans erfarenhet av att bistå vid en förlossning som slutar med en sfinkterruptur och större delen av den forskning som finns börjar bli gammal.Syfte: Att undersöka barnmorskors erfarenheter av att bistå vid en förlossning där en sfinkterruptur inträffat. Metod: En kvalitativ design med nio semistrukturerade intervjuer. Barnmorskornas erfarenheter analyserades med tematisk analysmetod. Resultat: Resultatet utmynnade i ett tema och tre underteman. Barnmorskornas skamkänsla genomsyrade erfarenheterna och utgjorde det övergripande temat “Skuld och skam” och dess respektive underteman “Professionellt misslyckande”, “Resa sig från sitt misslyckande” och “Förebygga nya misslyckanden”. ”Professionellt misslyckande” belyste det yrkesansvar som barnmorskan kände och känslan av att misslyckas med sitt arbete. ”Resa sig från sitt misslyckande” belyste hur barnmorskan kom vidare efter händelsen och behandlade även stödet efteråt. ”Förebygga nya misslyckanden” handlade om hur barnmorskan hanterade händelsen och ny kunskap för att förebygga sfinkterrupturer. Konklusion: Barnmorskorna kände skam över att ha bistått en förlossning där en sfinkterruptur uppstått. Känslor som skuld, svek mot kvinnan och misslyckande framkom genom hela resultatet och ansågs grundas i det yrkesansvar som barnmorskan kände. Förlossningsklinikerna bör utforma rutiner för stöd vid påfrestande händelser vilket kan bidra till att barnmorskor får ett hållbart yrkesliv.

Ungdomar med typ 1 diabetes känner sig ofta annorlunda på grund av sin diabetes. När ungdomarna behandlar diabetesen utanför hemmet medförs ofta en uppmärksamhet från omgivningen som kan uppfattas negativ. I de fall uppmärksamheten uppfattas negativ leder det till att personen med diabetes skäms över sin sjukdom och över att vara annorlunda. Skamkänslorna kan i en del fall leda till en ignorans mot sjukdomen som kan leda till förhöjt blodsocker och ketoacidos vilket är livshotande. Syftet med detta designprojekt är att med hjälp av en cirkulär designprocess utforma ett koncept och produktförslag som är anpassat till målgruppens behov och önskemål, och som löser ovan nämnda problematik. Detta planerar jag ska leda till att ungdomar med typ 1 diabetes alltid ska känna sig trygga med att behandla sin sjukdom, även utanför hemmets trygga vrå. Konceptets egenskaper och former är framtagna med hjälp av en fokusgrupp beståendes av ungdomar i åldrarna 14- 22, samt med hjälp av två sjuksköterskor från barndiabetesmottagningen på Gävle Sjukhus. Information och underlag är grundat i svaren på intervjuer, övningar samt i litteratur. Arbetet resulterade i en smidig och diskret blodsockermätare med allt-i-ett funktion, med namnet Miment. Mätsekvensen för blodsockertagning kortas inte bara ner i antal steg utan kan även göras snabbare och mer diskret i jämförels med de hjälpmedel som idag finns att tillgå på marknaden. Jag har skapat detta koncept genom att lyssna till de verkliga behov och problem som ungdomarna i min fokusgrupp har uttryckt. Jag tror bestämt att det är den viktigaste pusselbiten till att skapa ett hjälpmedel som gör att användaren (ungdomar med typ 1 diabetes) inte ska skämmas över sin sjukdom.