Bakgrund Parprogrammering och mobbprogrammering är samarbetsinriktade programutvecklingstekniker där utvecklare arbetar tillsammans för att lösa problem. Fördelarna inkluderar förbättrad kodförståelse, minskad defektfrekvens och kunskapsöverföring. Mobbprogrammering involverar en hel grupp av programmerare som samarbetar med samma kod. Båda metoderna leder till ökad produktivitet och kunskapsbreddning bland utvecklarna. Dessa metoder undersöktes i samarbete med Trafikverket för att förbättra förståelsen av deras effektivitet inom olika utvecklingskontexter. Syfte Vilka styrkor och svagheter upplever utvecklare med par-, mobb- och soloprogrammering inom nyutveckling och förvaltning? Metod Datainsamlingen bestod av semistrukturerade intervjuer och en enkät. Urvalet för intervjuerna gjordes av vår handledare på Trafikverket, som valde personer med erfarenhet av parprogrammering. (Enkäten skickades ut till 205 utvecklare och vi fick 23 svar, vilket motsvarar ensvarsfrekvens på 11,2%.) Analys Resultatet visar att utvecklare hade störst preferens för att programmera ensam i nyutveckling (43%) samt i förvaltning (35%).Undersökningen visade även att (82%) ser kompetensspridning som en anledning att använda sig av par- eller mobbprogrammering. Slutsatser Styrkorna med soloprogrammering är att det oftast går snabbare att utveckla, utvecklaren kan jobba mer självständigt och efter sina egna preferenser. Styrkorna med par- och mobbprogrammering är att kodkvaliteten ökar och förmågan att sprida kunskap. Oftast går det snabbare att lösa problem i par och mobb. Svagheterna med par- och mobbprogrammering är att det krävs fler resurser och det kan ta längre tid att göra framsteg. Följder Resultatet av denna undersökning kan vara till nytta för organisationer som använder eller överväger att använda par- eller mobbprogrammering som metod för utveckling, och bidra till att optimera deras utvecklingsprocesser. / Background Pair programming and mob programming are collaborative software development techniques where developers work together to solve development problems. The benefits include improved code understanding, reduced defectrates, and knowledge transfer. Mobprogramming involves an entire team of programmers collaborating on the same code. Both techniques lead to increased productivity and knowledge sharing among developers. These techniques were investigated in collaboration with Trafikverket to improveunderstanding of their effectiveness in different development contexts. Aim To find out what strengths and weaknesses developers experience with pair programming, mob programming and solo programming in the contexts of new development projects and maintenance. Method The data collection involved semi-structured interviews and a survey. The selection for the interviews was done by our supervisor at Trafikverket, who chose individuals with experience in pair programming. The survey was distributed to 205 developers, and we received 23 responses, resulting in a responserate of 11.2%. Analysis The result shows that developers had the greatest preference for programming alone in new development (43%) and in maintenance(35%). The survey also showed that (82%) see the spread of skills as a reason to use pair or mob programming. Conclusions The strengths of solo programming include faster development, the ability for developers to work independently and according to their own preferences. The strengths of pair and mob programming include improved code quality and knowledge sharing. Problem-solving is often faster in pair and mob programming. The weaknesses of pair and mob programming include the need for more resources and potentially longer time to make progress. Implications The results of this study can be beneficial for organizations that currently use or are considering adopting pair programming or mob programming as a development method. It can contribute to optimizing their development processes and improving their overall outcomes.

Software is fundamental to life in modern society. We have come to depend on it for critical aspects such as managing bank transactions and medical records. However, code defects in software is a common issue, and software not working properly has the potential to cause major damage to both humans and the environment. Many attempts have been made in order to improve software development in order to reduce code defects, among other aspects. One such attempt is the invention of the practice pair programming, where two programmers share and work together on a single workstation. The more traditional way of developing software is solo programming, where each developer is assigned an individual workstation. However, the issue with code defects still remains. Hence, there is a need for better methods for reducing software defects. The purpose of this thesis is to create a software development model for reducing software defects. The model suggested in this thesis is a combined practice where coding with solo programming is followed by re-coding with pair programming called Solo First Pair Second Programming (SFPSP). The goal is to help software development teams to develop more reliable software. Our research was qualitative with support from quantitative data. The research included a literature study and an action study. The literature study was done in order to create a first version of SFPSP entirely based on literature, whereas the action study was done in order to evaluate as well as refine SFPSP based on practical experience. The results of this thesis is the practice SFPSP as well as an evaluation of said practice. Our evaluation shows that SFPSP leads to fewer code defects compared to solo programming. However, the cost with regard to development time and effort is significantly higher for SFPSP compared to solo programming. SFPSP is based on both theoretical and practical knowledge, and has therefore a solid foundation to build upon. Our literature study verified that no practice like SFPSP existed before this thesis. / Programvara är grundläggande för livet i det moderna samhället. Vi är beroende av det för kritiska aspekter som att hantera banköverföringar och medicinska journaler. Kodfel i programvara är dock ett vanligt problem, och programvara som inte fungerar som den ska kan orsaka stora skador på både människor och miljön. Många försök har gjorts för att förbättra programvaruutveckling med målet att minska bland annat kodfel. Ett sådant försök är uppfinningen av praxisen parprogrammering, där två programmerare delar och arbetar tillsammans på en enda arbetsstation. Det mer traditionella sättet att utveckla programvara är soloprogrammering, där varje utvecklare tilldelas en individuell arbetsstation. Dock kvarstår problemet med kodfel. Därför finns det ett behov av bättre metoder för att minska kodfel. Syftet med denna avhandling är att skapa en programvaruutvecklingsmodell för att minska kodfel. Modellen som föreslås i denna avhandling är en kombinerad praxis där kodning med soloprogrammering följs av omkodning med parprogrammering, kallad Solo First Pair Second Programming (SFPSP). Målet är att hjälpa programvaruutvecklingsteam att utveckla mer pålitlig programvara. Vår forskning var kvalitativ med stöd av kvantitativ data. Forskningen omfattade en litteraturstudie och en aktionsstudie. Litteraturstudien gjordes för att skapa en första version av SFPSP helt baserad på litteraturen, medan aktionsstudien gjordes för att utvärdera och förfina SFPSP baserat på praktisk erfarenhet. Resultaten av denna avhandling är praxisen SFPSP samt en utvärdering av denna praxis. Vår utvärdering visar att SFPSP leder till färre kodfel jämfört med soloprogrammering. Dock visar den att kostnaden med avseende på utvecklingstid och ansträngning är betydligt högre för SFPSP jämfört med soloprogrammering. SFPSP bygger på både teoretisk och praktisk kunskap och har därför en stabil grund att bygga på. Vår litteraturstudie verifierade att det inte fanns någon praxis som SFPSP före denna avhandling.