Managementidéer och modeller som New Public Management (NPM) fick i början av 1990-talet ett stort genomslag i den offentliga förvaltningen. Reformer har därmed gjorts i rationalitetens och effektivitetens tecken. Tidigare forskning visar att NPM även slagit igenom stort på det kulturpolitiska området. Det saknas dock studier som har kombinerat NPM och kulturarvssektorn som helhet. I uppsatsen undersöks hur NPM har tolkats och omsatts i regeringens styrning av den statliga kulturarvsförvaltningen 1990 till idag. Undersökningen har bestått av en kvalitativ innehållsanalys av officiella dokument för myndigheterna Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet och Statens historiska museer i form av regleringsbrev, myndighetsinstruktioner, samt kultur- och kulturarvsinriktade propositioner och SOU:er. Nyinstitutionell organisationsteori har utgjort uppsatsens övergripande teori. Därutöver har NPM-teori och teoribildning inom Public Value Management (PVM) fungerat som teoretiska utgångspunkter. PVM har använts som en teoretisk motvikt till NPM i syfte att bättre förstå kulturarvsförvaltningens specifika förutsättningar. Resultatet av undersökningen visar att NPM framför allt har påverkat styrningen av kulturarvsförvaltningen på ett idémässigt plan. Detta har inneburit att rationalitetsbaserade värderingar har adderats till de redan existerande kulturprofessionella/humanistiska i styrningen av kulturarvsförvaltningen. Mål- och resultatstyrningen av de tre undersökta myndigheterna har stundtals över den studerade tidsperioden balanserat på gränsen till att ta över det för kulturområdet så viktiga armslånga avståndet mellan politik och förvaltning. Kulturarvsförvaltningens kärnfrågor urval och värdering har dock inte varit föremål för detaljstyrning från regeringen.