<p>Dagens svenska samhälle har förändrats från att ha varit av kollektivistiskt karaktär till att bli mer individualistiskt där fokus numera ligger på individen och hans/hennes fria val. Frågan är hur detta individualistiska tänkande kan förenas med lagen om alla barns och elevers rätt till lika behandling oavsett, kön, etnicitet, sexualitet, religion/trosuppfattning och funktionshinder? Denna uppsats är en kritisk diskursanalys av programmen SET och Steg Vis, vilka är program som i grundskolan används för att främja socialt och emotionellt lärande hos elever för att i förlängningen motverka våld och diskriminering. Mitt syfte med uppsatsen är att se vilken värdegrund programmen förmedlar och hur de förhåller sig till den svenska kontemporära utbildningspolitiska diskursen. Det som till synes verkar vara två liknande program har under analysen visat sig vila på, till viss del, olika värdegrunder. Gemensamt för programmen är att båda ser familjen vara viktigast för barnets socialisation men att även skolan har betydelse för hur välanpassat barnet blir, särskilt i de fall den primära socialisationen varit bristfällig. Det som skiljer programmen åt är synen på individen respektive kollektivet. Medan SET- programmet, likväl som läroplanen, förespråkar ett individuellt perspektiv så grundar sig Steg Vis-programmet på ett merkollektivistiskt perspektiv. Under uppsatsens gång har det framkommit vissa paradoxer mellan å ena sidan synen på den fria individen och å andra sidan alla elevers rätt till lika behandling. Men också mellan likformighetstänkande och strukturella orättvisor. Det blir svårt att arbeta för alla människors lika behandling när olika förutsättningar exempelvis i form av kön, klass eller etnicitet inte explicit behandlas i skolans styrdokument eller i de båda programmen. Det räcker inte att formulera en likabehandlingsplan utan ett arbete med den måste ske i realiteten. När detta inte görs så tenderar skillnader mellan olika gruppers förutsättningar till lika behandling att negligeras.</p>

Dagens svenska samhälle har förändrats från att ha varit av kollektivistiskt karaktär till att bli mer individualistiskt där fokus numera ligger på individen och hans/hennes fria val. Frågan är hur detta individualistiska tänkande kan förenas med lagen om alla barns och elevers rätt till lika behandling oavsett, kön, etnicitet, sexualitet, religion/trosuppfattning och funktionshinder? Denna uppsats är en kritisk diskursanalys av programmen SET och Steg Vis, vilka är program som i grundskolan används för att främja socialt och emotionellt lärande hos elever för att i förlängningen motverka våld och diskriminering. Mitt syfte med uppsatsen är att se vilken värdegrund programmen förmedlar och hur de förhåller sig till den svenska kontemporära utbildningspolitiska diskursen. Det som till synes verkar vara två liknande program har under analysen visat sig vila på, till viss del, olika värdegrunder. Gemensamt för programmen är att båda ser familjen vara viktigast för barnets socialisation men att även skolan har betydelse för hur välanpassat barnet blir, särskilt i de fall den primära socialisationen varit bristfällig. Det som skiljer programmen åt är synen på individen respektive kollektivet. Medan SET- programmet, likväl som läroplanen, förespråkar ett individuellt perspektiv så grundar sig Steg Vis-programmet på ett merkollektivistiskt perspektiv. Under uppsatsens gång har det framkommit vissa paradoxer mellan å ena sidan synen på den fria individen och å andra sidan alla elevers rätt till lika behandling. Men också mellan likformighetstänkande och strukturella orättvisor. Det blir svårt att arbeta för alla människors lika behandling när olika förutsättningar exempelvis i form av kön, klass eller etnicitet inte explicit behandlas i skolans styrdokument eller i de båda programmen. Det räcker inte att formulera en likabehandlingsplan utan ett arbete med den måste ske i realiteten. När detta inte görs så tenderar skillnader mellan olika gruppers förutsättningar till lika behandling att negligeras.