Det fria kriget är ett doktrinärt begrepp som beskriver hur svaga avskurna reguljära förband ska genomföra sin krigföring. Det finns ingen entydig teori som kan förklara vad som leder till framgång i denna form av krigföring då den teoretiskt ligger mellan forskningsområdena landkrigföring och små krig. Denna teoriutvecklande uppsats gör en ansats att från land- och gerillakrigföringsteorier utveckla en teori för att förklara framgångsfaktorer för det fria kriget. Teoriutvecklingen sker genom att en hypotes tas fram genom en hypotetisk-deduktiv metod. Hypotesen operationaliseras och prövas i en tvåfallstudie. Prövningen leder till en förfinad hypotes som kan anses vara en normativ teori som förklarar hur framgång i det fria kriget kan nås. Teorin för att förklara ett framgångsrikt förande av fria kriget: Genom att utsätta motståndaren för ett taktiskt dilemma med ett hot på djupet, kan tid skapas för den egna strategiska nivån genom motståndarens kraftsplittring eller kulmination. Indirekt metod används för att kompensera för asymmetrin i styrkeförhållanden. Genom att slå mot identifierade svaga delar och kommunikationer skapas möjligheter till att nå lokal överlägsenhet. Dessa svaga delar påverkar motståndarens förmåga till krigföring och därmed kan tid skapas på den strategiska nivån. Terrängens möjlighet för att ge skydd och uthållighet samt dess förutsättningar för den svage att kompensera asymmetrin är avgörande för det avskurna förbandets uthållighet. Genom att anpassa förbandet och styra med uppdragstaktik kan sannolikt leda till framgång i det fria kriget. Denna teori ger en förklaring till framgång men behöver ytterligare prövning då delar av förklaringen kan ligga i för uppsatsen avgränsade områden.