Suicid och suicidförsök är ett folkhälsoproblem världen över och bara i Sverige tar ca 1500 människor sitt liv varje år, vilket blir ca fyra per dag. Suicidförsök är vanligare bland kvinnor, däremot fullföljer män oftare sin suicid. Att omhänderta en person med suicidnära tankar är bland det svåraste, mest emotionella och påfrestande arbetsuppgifterna som sjuksköterskan prehospitalt kan ställas inför. Personer med suicidnära tankar har ofta svårt att känna förtroende för andra människor och de har många negativa tankar om livet. Sjuksköterskan bör alltid sträva efter att förstå patientens livssituation samtidigt som de gör allt för att förhindra att patienten tar sitt liv. För att mötet med patienten ska bli så bra som möjligt krävs att sjuksköterskan fortlöpande ökar sin kompetens, bearbetar sina attityder och får den kunskap som behövs för att bemöta mångfalden i den problematik som omhändertagandet av personer med suicidnära tankar innebär.    Syftet var att belysa sjuksköterskornas upplevelser vid omhändertagandet av patienter med suicidnära tankar prehospitalt.    En kvalitativ ansats valdes med intervjuer som datainsamlingsmetod för att fånga sjuksköterskans upplevelser. Elva sjuksköterskor inom ambulanssjukvården intervjuades. Materialet spelades in med hjälp av en diktafon och transkriberades sedan av författarna. Analys av det insamlade intervjumaterialet gjordes genom en manifest, kvalitativ innehållsanalys.    I resultatet framkom fyra huvudkategorier: Beredskap för uppdraget, Det som skapar förutsättningarna, Mötet i en utsatt situation och Emotionella utmaningar – att gå vidare. Resultatet visade att sjuksköterskan inför uppdraget med en suicidnära patient inte förberedde sig på något speciellt sätt mer än att de diskuterade olika scenarion med sin kollega. Att sjuksköterskan var verbalt rustad och kände sig bekväm i sig själv som person, skapade goda förutsättningar för ett bra möte med patienten. Flera sjuksköterskor upplevde att de inte hade tillräcklig utbildning inom psykiatri, utan de arbetade utifrån sina egna och kollegans tidigare erfarenheter. Sjuksköterskorna upplevde att en stor del av omhändertagandet inte bara handlade om patienten utan även om dess närstående. Att omhänderta patienter med suicidnära tankar kunde väcka många starka känslor som kunde påverka sjuksköterskan negativt och vissa beskrev att de minns vissa uppdrag lång tid efter händelsen. Sjuksköterskorna uppgav att de inte var i behov av något stöd mer än att prata med sina kollegor efter en händelse.    Författarnas slutsats var att det fanns ett behov, för sjuksköterskan inom ambulanssjukvården, av kompletterande och återkommande utbildning i psykiatri som en viktig förutsättning för att bedriva patientsäker vård och omvårdnad i olika situationer. Kvaliteten och säkerheten inom vården minskade då sjuksköterskan själv upplevde en brist på kunskap inom detta område. / Suicide and suicide attempts are a public health problem all over the world. In Sweden 1500 people take their lives every year, which will be about four per day. Suicide attempts are more common among women. Men, however are more often succeed with their suicide. One of most challenging, most emotional and stressful tasks that the prehospital nurse can face, is to take care of a person with suicidal thoughts. Persons with suicidal thoughts often find it difficult to trust in other people and also have negative attitude towards life itself. A nurse should always strive to understand the patient's situation in life while doing what is possible to prevent the patient from committing suicide. In order for the patient meeting to be as successful as possible, the nurse need constantly to increase their skills, develop their attitudes and gain the required knowledge to deal with diversity that involves the treatment of people with suicidal thoughts.   The aim was to illuminate the nurses' experiences in the prehospital treatment, of patients with suicidal thoughts.   A qualitative approach was chosen to capture the nurse's experiences. Eleven nurses in the ambulance healthcare were interviewed. The interviews were recorded using a dictaphone, and then were transcribed verbatim. The analysis was carried out by a manifest, qualitative content analysis.   Four main categories emerged: Preparedness for the assignment, What creates the conditions, The meeting in an exposed situation and Emotional challenges - to move forward. The results demonstrate that the nurses did not prepare specifically before meeting a suicidal patient, other than discussed different possible scenarios with their colleague. To create optimal conditions for a good meeting with a patient, the nurse was well-prepared verbally, and felt confident. Several nurses experienced lack of adequate education in psychiatry and based their work on their own and colleagues' previous experiences. Nurses found that a great deal of care was not just about the patient but also of his or her relatives. To take care of patients with suicidal thoughts may cause many strong feelings that can negatively affect the nurse and some nurses described that they remember some of these assignments long after the event. Nurses stated that they were not in need of mental support, more than talking to their colleagues after an assignment.   The authors conclusion was that there is a need, for nurses in the ambulance care, supplementary and recurrent training in psychiatry as an important prerequisite for a patientsafe and nursing care in different situations. Quality and safety in healthcare decreased when the nurse experienced a lack of knowledge in this area.