Mellan åren 1990 och 2009 fördes en politik i Sverige som förändrade försvaret från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar. Samtidigt som invasionsförsvaret monterades ner sökte Sverige sin säkerhet solidariskt med andra stater med vilka Sverige identifierat sig. Våra nordiska grannar Norge, Danmark och Island var medlemmar i NATO, vilket för dem innebar en säkerhetspolitisk trygghet. Sverige och Finland stod utanför och kunde inte ansluta sig då det parlamentariska stödet saknades. I den säkerhetspolitiska utveckling som Rysslands ambitioner skapat i regionen, framför allt från 2009 och framåt, står länder som Sverige utan tillfredställande säkerhetslösning. Ett försvarssamarbete med Finland framstod som ett säkerhetspolitiskt alternativ bland andra. Det finsk-svenska försvarssamarbetet inleddes 2014, men varför just Finland? Vad var de bakomliggande orsakerna till valet av partner? Syftet med studien var att undersöka drivkrafterna bakom det finsk-svenska försvarssamarbetet och för att skapa förståelse för hur en småstat kan navigera mellan olika alternativa försvarsstrategier beroende på omvärldsläge och hotmiljö i närområdet. Undersökningen har genomförts mot Allisons och Zelikows tre modeller: rationella aktörsperspektivet, organisatoriska perspektivet och maktkampsperspektivet. Resultatet visar att störst förklaringskraft fanns i det rationella aktörsperspektivet men kan delvis förklaras från de övriga två.