Uppsatsen är en studie av fjärrlåneverksamheten av äldre tryck, med digitalisering som en valmöjlighet. Kontexten är dels utvecklingen av digitaliseringsprojekt hos bibliotek, dels det användarcentrerade förslaget hos 2010 års fjärrlåneutredning. Som fallstudier beskrivs två bibliotek i Umeå, universitetsbiblioteket och Sveriges depåbibliotek. Utvärderingens centrala fråga är om digitalisering kan vara ett passande alternativ till fjärrlån av äldre tryck, för att stärka användarvänligheten. Problembilden utgår från en frågeställning över tre områden: Hur ser fjärrlånetrafiken av äldre tryck ut? Vilka problematiska aspekter finns det kring fjärrlån? Vilka konsekvenser får ett alternativ som digitalisering? Fjärrlån utgör en mycket liten del av den totala lånesumman, och det äldre trycket av det samma en nästan obetydlig del. Kostnad, tidsåtgång och ömtålighet är aspekter av verksamheten, och ett tänkt utfall är att effektiviteten skulle öka med digitalisering, vilket samtidigt skulle innebära att kulturarvet synliggörs, vilket är digitaliseringens främsta syfte idag. Dessutom skulle användarnas önskemål leda detta tillgängliggörande, vilket svarar mot både riktlinjer över digitalisering och fjärrlåneutredningens användarbaserade målsättning. Ett försök av implementering av digitalisering i fjärrlåneverksamheten vore intressant att se, och Umeå är en passande stad för ett pilotprojekt.