Denna studie har ett kvalitativt angreppssätt där syftet är att skapa en fördjupad kunskap rörande vad unga barn som upplevt våld i hemmet anser är värdefullt i krissamtal. Studien inriktar sig på unga barn i åldrarna fyra till sju år. Tidigare forskning påvisar att barn kan påverkas negativt av att uppleva våld i hemmet samt att bemötandet i den hjälp som barnet får är viktigt. Analysens resultat skapas genom ett induktivt angreppssätt med hjälp av begreppet terapeutisk allians och erkännandeteorin. En sekundäranalys genomförs genom att datainsamlingen består av redan insamlat intervjumaterial på barn som upplevt våld i hemmet samt deltagit i krissamtal utifrån Trappan-metoden. Studien identifierar två stycken teman som barnen uttrycker som värdefullt i krissamtalen, vilket är relation samt aktiviteter. Barnen uttrycker ett behov av att få bekräftelse för att kunna skapa en tillit till den professionella och för att de ska våga prata om våldet. Slutresultatet visar att det som barnen ger uttryck för som mest värdefullt i samtalen, är faktorer som inte ingår i Trappan-metodens riktlinjer. Detta kan betyda att det är det som den professionella gör utanför metodens riktlinjer som skapar ett positivt resultat för bearbetningsprocessen.

Inom den fysiska planeringen talas det ofta om barnens perspektiv, men samtidigt har barn och deras åsikter en historia av att bli förbisedda trots att utformningen av den fysiska miljön har en stor betydelse för barns livskvalitet. Det finns en tro om att barn saknar kompetensen som krävs för att uttrycka sina åsikter om fysiska miljöer. År 2020 blir Barnkonventionen i Sverige lag vilket syftar till att barns rättigheter till inkludering inom bland annat den fysiska planeringen ska stärkas. Barn ska inte längre förbises utan måste inkluderas när våra samhällen planeras. Studier och rapporter visar dock att det finns en utbredd osäkerhet i Sveriges kommuner kring vilka metoder som ska användas för att barn ska kunna medverka i den fysiska planeringen och speciellt utsatta visar sig de yngre barnen vara. Ungefär ett år efter att Barnkonventionen blir lag saknar fortfarande 41 % av Sveriges kommuner strategier för implementeringen av lagen.  Barn består av en femtedel av den totala befolkningen i Sverige, men förbises ofta inom den fysiska planeringen och planerare vet inte genom vilka metoder barn ska inkluderas. Denna uppsats utvecklar därför ett exempel på dialogmetod, den så kallade multifunktionella metoden, för unga barn, i åldrarna 4-6 år, samtidigt som de förutsättningar som krävs för att barn ska kunna bidra till den fysiska planeringen samt deras kompetens till detta undersöks. Genom detta framkommer även hur den fysiska planeringen kan anpassas för att unga barn på ett mer självklart sätt ska bli inkluderade i planeringsprocessen för att Barnkonventionen därigenom ska kunna uppnås. Genom en tolkande intervjumetod testas och utvärderas förslaget på multifunktionell metod för dialog med unga barn. Den multifunktionella metoden kombinerar verbala, visuella och fysiska moment i form av dialog, användning av bilder, rita samt rundvandring.  Studien visar att unga barn med stor förståelse kan bidra med åsikter om fysiska miljöer om de sätts in i rätt kontext, får stöttning och tydliga beskrivningar om situationen de förväntas uttrycka sig om. En metod för dialog med unga barn behöver vara utformad utefter barnens personliga kompetenser och på ett sätt som tillåter dem att uttrycka sig på de vis som passar dem, samtidigt som planeraren genom metoden tillåts förstå barnens åsikter. Den multifunktionella dialogmetoden fångar upp en bred grupp av barn och låter dem förmedla sina åsikter på sätt som passar dem samtidigt som planerare får en större förståelse för åsikterna genom att barnen förmedlar dem på olika sätt.  För att Barnkonventionen ska ha möjlighet att uppnås måste det skapas förutsättningar för dialoger med barn kontinuerligt genom planeringsprocessen. Genom att utgå från uppsatsens teoretiska ramverk dras slutsatsen att den svenska planeringen därmed skulle gynnas av att skifta mot en mer kommunikativ, postmodern och tolkande planering. Som teorierna står för behöver den fysiska planeringen ha en accepterande syn på att samtliga invånare, däribland barn, besitter värdefull kunskap som bidrar till en bättre fysisk planering.