I äldre svenska bisatser förekommer en rad ledföljdstyper som helt saknas i modernt språkbruk; dels satser där det finita verbet återfinns efter ett objekt och/eller ett infinit verb, s.k. verbfinala strukturer, dels övrig OV-ledföljd där objektet men inte det infinita verbet påträffas högre upp i satsen. Syftet med denna uppsats är att förklara hur och varför bruket av och grammatiken bakom dessa ledföljdstyper förändras i äldre svenska. Materialet består av 32 texter skrivna mellan ca 1290 och 1756 inom ett äldre svenskt språkområde. Ur dessa texter har 4178 bisatser excerperats och analyserats med hjälp av variationslingvistisk metod. Utifrån de empiriska undersökningarnas resultat och uppsatsens teoretiska ställningstaganden – en kombination av generativ grammtik och variationslingvistik – postuleras att det vid två tillfällen i svenskans OV-historia inträffar en förändring i grammatiskt system. Den första sker vid brytpunkten mellan äldre och yngre fornsvenska, då flera typer av nominalfrasobjekt med substantiviskt huvudord förlorar möjligheten att flytta till vänster om sitt huvudverb. Den andra inträffar troligen vid slutet av äldre nysvenska, då även övriga objekt erhåller flyttningsrestriktioner. Ledföljdsvariationen i äldre nysvenska texter beskrivs också som avhängig två distinkta system, vilka antas vara relaterade till formalitetsgrad. Flyttning av particip och infinita verb betraktas som karaktäristiskt för ett mer formellt system. En annan empirisk iakttagelse är att det över tid sker en frekvensförskjutning från OV-ledföljd som är gångbar oavsett satsnivå till bisatsspecifika och verbfinala strukturer. Detta betraktas emellertid inte som relaterat till själva OV-systemet, utan som en konsekvens av att det finita verbets position förändras. Under äldre fornsvensk tid flyttar en bisats finita verb nästan alltid från V° till I°, vilket osynliggör att objektet kan flytta till vänster om det finita verbets basposition i VP. Under yngre fornsvensk och äldre nysvensk tid försvinner flyttning av finit verb succesivt i äldre texter, och bisatsspecifika ledföljder blir således vanligare. Utvecklingen uppvisar också ett diakront samband med det händelseförlopp som traditionellt har associerats med förlusten av V-till-I-flyttning; framväxten av en modern svensk af-ledföljd i bisats.

Möjligheten att utelämna ett finit ha i bisats har varit en integrerad del av det svenska språket under flera århundraden. Det övergripande syftet med denna studie är att förklara varför konstruktionen uppstår och sprids i äldre svenska. Materialet består av 24 texter mellan 1435 och 1756, där bisatser med utsatt eller utelämnat hjälpverb excerperats. Bruket i äldre svenska har analyserats med variationslingvistiska metoder för att kartlägga spridningsprocessen och dess bakomliggande faktorer. Resultatet visar att ha-bortfall ökar kraftigt i frekvens vid slutet av 1600-talet, men att konstruktionen i begränsad mängd återfinns sedan andra hälften av 1400-talet. Uppkomsten under yngre fornsvenska betraktas som en syntaktisk innovation, medan frekvensökningen karaktäriseras som själva förändringen – en normförskjutning (jfr Milroy 1998). Innovationen tycks vara avhängig en ny svensk bisatsledföljd med satsadverbial före finita verb. Under äldre fornsvensk tid förekom obligatorisk flyttning av finit verb till I° i bisatser, vilket under yngre fornsvensk och äldre nysvensk tid övergick till ett system med verbet i V°. När ett finit ha inte flyttar till en högre position i den syntaktiska strukturen upphör det också att vara obligatoriskt. I en modern svensk huvudsats är flyttning till en strukturellt högre position, C°, fortfarande regel, varför ha-bortfall uteslutande förekommer i formella bisatskontexter. Innovationen diskuteras därmed i rent grammatiska termer, medan 1600-talets normförskjutning ses i ljuset av samhälleliga faktorer. Konstruktionens dramatiska frekvensförskjutning kan mycket väl bero på utökat inflytande från talvarieteten bildat umgängesspråk (jfr Widmark 1991). Möjligen har även språkkontakt med högtyskan påverkat konstruktionens stilistiska värde, men att karaktärisera ha-bortfall som ett syntaktiskt lån (jfr Platzack 1983) förefaller helt missvisande.