Ethos har inom retoriken alltid haft en stark aristotelisk prägel, ett arv sprunget ur hur talares karaktär framhölls i rättegångar i antikens Grekland. Eftersom retorikens uttryck och användningsområden har utvecklats enormt sedan dess, inte minst inom den politiska retoriken, finns en risk att vi idag begränsas av den uppfattning av ethos beståndsdelar som lever kvar efter Aristoteles. Genom att enbart se till vad som kan ses som god moral, sunt förnuft och välvilja hos talaren kan vi missa viktiga kontextuella faktorer som talaren kan använda sig av i sitt ethosbyggande, speciellt inom politisk retorik: exempelvis det ämbete som personen besitter, de regler och normer som omger situationen eller partiets värderingar och traditioner. Alla dessa är faktorer som en politiker ofta använder sig av för att inge förtroende för sig själv som politiker idag, vilka en aristotelisk ethosanalys inte ger utrymme för. I denna uppsats prövas, med den teoretiska inspirationen från Kenneth Burkes ”terministic screens”, sociologen Max Webers tre legitimitetstyper på begreppet ethos, vilka sedan appliceras på den socialdemokratiska retoriken, i hopp om att kunna bidra till utvecklingen av ethosbegreppet. Detta har gjorts genom att exemplifiera ethosskapande utifrån de tre legitimitetstyperna legal-rationell, traditionell och karismatisk legitimitet med politikerna Erik Åsbrink, Stefan Löfvén och Olof Palme. För att ytterligare konkretisera hur begreppen kan användas i en webersk ethosstudie har ett analysexempel gjorts på Mona Sahlins försvarstal efter Tobleroneaffären där alla tre aspekter har tagits i beaktning. Den weberska analysen har visat sig vara ett behjälpligt verktyg för att bredda vår syn på ethoskonstruktionen då den bidrar med en dimension till begreppet som kan innefatta kontextuella faktorer till den retoriska situationen.

I apply enchantment theory to William Gibson's Neuromancer and several works by the Japanese SF author Masaki Goro to reveal shared assumptions about Japan as the locus of an emergent techno-social hybridity. Both Gibson and Masaki register signs of widespread disenchantment stemming from an increasingly technologically advanced society with a ruthlessly efficient take on capitalism. However, they mobilize their portrayals to different ends. I demonstrate that the authors diverge in their assessments of a technologically-mediated reenchantment. I also argue that the authors' use of conventions from hard-boiled fiction performs several functions. First, it ironically highlights the impossibility of nostalgia in such a future world, where the concept of home is divested of stability. Second, it evinces an anxiety over the transition from individualistic subjectivity to decentered posthumanity. Third, it reinforces the theme of the supplantation of the traditional nation-state by hyper-capitalist forms.

Cette thèse de doctorat a pour objet la connaissance du processus de formation d’une culture de l’économie informelle et sa reproduction chez l’élite dans les pays en développement. Son questionnement de base est : comment étudier l’économie informelle dans les pays en développement dans une perspective relationnelle ? Elle a mis à profit la complémentarité des connaissances de l’économie et de la sociologie dans la compréhension des dimensions rationnelles et non rationnelles des comportements et attitudes de l’élite dans les pays en développement face à cette économie. Nous avons considéré les fonctionnaires comme indicateurs de l’élite. Cette thèse apporte deux contributions majeures 1) l’élargissement du modèle Laflamme et de l’analyse compréhensive de Weber grâce à l’opérationnalisation du concept de socialisation et 2) l’identification de quelques éléments porteurs de l’économie informelle sur lesquels il faut asseoir la dynamique de la réduction de la pauvreté. Cette contribution doit être inscrite dans les limites géographiques de l’étude. L’application de la méthodologie dans d’autres villes du pays et dans d’autres capitales des pays en développement permettrait d’en vérifier la généralisation.

The concept of charisma, while gaining greater usage in contemporary society, is under-researched and often misused. This thesis discusses the classical theoretical conception of charisma, beginning with Max Weber, and provides three empirical illustrations of charismatic leadership in the fields of religion, politics, and the media.

This thesis argues that a theory of religion can be constructed upon a close reading of Jürgen Habermas' The Theory of Communicative Action. While influential in many diverse fields of scholarly research, Habermas' thought has been relatively neglected in the area of religion, especially around the time of the above publication. I address this gap in research by (a) considering Habermas' main arguments in terms of rationality, society, and communication, (b) tying these to his engagements with the work of Max Weber and Émile Durkheim, then (c) formulating a Habermasian theory of religion, before finally (d) offering both a critique and suggestions for future research.

The concept of charisma, while gaining greater usage in contemporary society, is under-researched and often misused. This thesis discusses the classical theoretical conception of charisma, beginning with Max Weber, and provides three empirical illustrations of charismatic leadership in the fields of religion, politics, and the media.

This thesis argues that a theory of religion can be constructed upon a close reading of Jürgen Habermas' The Theory of Communicative Action. While influential in many diverse fields of scholarly research, Habermas' thought has been relatively neglected in the area of religion, especially around the time of the above publication. I address this gap in research by (a) considering Habermas' main arguments in terms of rationality, society, and communication, (b) tying these to his engagements with the work of Max Weber and Émile Durkheim, then (c) formulating a Habermasian theory of religion, before finally (d) offering both a critique and suggestions for future research.

Syftet med denna studie är att undersöka hur chefer från två generationer, generation X och generation Y ser på begreppet legitim maktutövning samt att se om det går att entydigt placera in dem i en generation typologi. Studien har två frågeställningar, den första är: hur skiljer sig synen på legitim maktutövning mellan chefer från generation X och generation Y i ett företag? Och den andra är: Går det att entydigt placera respondenter från generation X eller respondenter från generation Y i en typologi?                       För att kunna svara på mina frågeställningar valde jag att skapa mina egna idealtyper för generation X och generation Y. Dessa idealtyper baserades på forskning om hur varje generation tenderar till att uppfattas.                       Urvalet bestod av chefer inom en organisation med varierande uppdrag och position, tre st från generation X och fyra st från generation Y.                       Data samlades in genom semi-strukturerade intervjuer som baserats på en intervjuguide som utgått på Webers idealtyper samt mina egna generations-idealtyper. Bearbetningen av materialet skedde med hjälp av tematisk kodning, där varje tema fick en egen färg.                       Resultatet från intervjuerna indikerar på att cheferna från båda generationerna strävar efter ett blandat chef/ledarskap där de efterfrågar både klassiska ”ledaregenskaper” men även klassiska ”chefsegenskaper”. Generation Y tenderar till att dra mer åt det karismatiska ”ledar”-hållet, medan generation X efterfrågar mer ”chefsegenskaper”.                       En slutsats är att respondenterna från generationerna X och Y skiljer sig åt, men ändå är förvånansvärt lika. Båda generationerna har även svårt att skilja på ”ledarskap” och ”chefskap”.

Thesis (Ph.D.)--McMaster University, 1999. / Includes bibliographical references (leaves 301-316). Also available via World Wide Web.

Zugl.: Bonn, Univ., Diss., 2003