<p>Avhandlingen ”En jämförelse mellan Wittgenstein och Rorty”, syftar till att ge ett svar på frågan om Richard Rorty har rätt att hänvisa till Ludwig Wittgensteins filosofi som överensstämmande med sin egen filosofi, nypragmatismen. En analys av texter från de båda filosoferna visar att de skiljer sig ifråga om vad filosofi är genom att Rortys åsikt grundas på ett historicistiskt och allmänvetenskapligt synsätt medan Wittgensteins är av filosofisk art; deras åsikter om vad filosofin borde vara genom att Rorty vill ha en friare filosofi med betoning på diskussion medan Wittgenstein menar att filosofin även i framtiden kommer att syssla med samma problem som de gamla grekerna; deras åsikter om filosofins värde genom att Rorty anser att filosofin har ett värde som vägledare och diskussionsform medan Wittgenstein endast tillskriver filosofin ett värde som en terapi för att klarlägga olika frågor. En ytterligare analys visar att frågeställningarna är två; är Wittgenstein pragmatist och är han politiskt liberal? Det svar som ges är att Wittgenstein inte är pragmatist i Rortys mening och att det inte finns några belägg för hans liberalism och att dessa tolkningar från Rorty endast beror på att han missförstått Wittgenstein på dessa punkter. Slutsatsen som ges är att Wittgensteins filosofi inte kan sägas överensstämma med Rortys nypragmatism. Dels på grund av olikheten i deras åsikter om filosofi; dels för att Rorty missförstått Wittgenstein på viktiga punkter och dels för att Rorty är influerad av många andra filosofer och att därför hans filosofi som slutprodukt inte är överensstämmande med Wittgensteins.</p> / <p>Avhandlingen ”En jämförelse mellan Wittgenstein och Rorty”, syftar till att ge ett svar på frågan om Richard Rorty har rätt att hänvisa till Ludwig Wittgensteins filosofi som överensstämmande med sin egen filosofi, nypragmatismen. En analys av texter från de båda filosoferna visar att de skiljer sig ifråga om vad filosofi är genom att Rortys åsikt grundas på ett historicistiskt och allmänvetenskapligt synsätt medan Wittgensteins är av filosofisk art; deras åsikter om vad filosofin borde vara genom att Rorty vill ha en friare filosofi med betoning på diskussion medan Wittgenstein menar att filosofin även i framtiden kommer att syssla med samma problem som de gamla grekerna; deras åsikter om filosofins värde genom att Rorty anser att filosofin har ett värde som vägledare och diskussionsform medan Wittgenstein endast tillskriver filosofin ett värde som en terapi för att klarlägga olika frågor. En ytterligare analys visar att frågeställningarna är två; är Wittgenstein pragmatist och är han politiskt liberal? Det svar som ges är att Wittgenstein inte är pragmatist i Rortys mening och att det inte finns några belägg för hans liberalism och att dessa tolkningar från Rorty endast beror på att han missförstått Wittgenstein på dessa punkter. Slutsatsen som ges är att Wittgensteins filosofi inte kan sägas överensstämma med Rortys nypragmatism. Dels på grund av olikheten i deras åsikter om filosofi; dels för att Rorty missförstått Wittgenstein på viktiga punkter och dels för att Rorty är influerad av många andra filosofer och att därför hans filosofi som slutprodukt inte är överensstämmande med Wittgensteins.</p>

Avhandlingen ”En jämförelse mellan Wittgenstein och Rorty”, syftar till att ge ett svar på frågan om Richard Rorty har rätt att hänvisa till Ludwig Wittgensteins filosofi som överensstämmande med sin egen filosofi, nypragmatismen. En analys av texter från de båda filosoferna visar att de skiljer sig ifråga om vad filosofi är genom att Rortys åsikt grundas på ett historicistiskt och allmänvetenskapligt synsätt medan Wittgensteins är av filosofisk art; deras åsikter om vad filosofin borde vara genom att Rorty vill ha en friare filosofi med betoning på diskussion medan Wittgenstein menar att filosofin även i framtiden kommer att syssla med samma problem som de gamla grekerna; deras åsikter om filosofins värde genom att Rorty anser att filosofin har ett värde som vägledare och diskussionsform medan Wittgenstein endast tillskriver filosofin ett värde som en terapi för att klarlägga olika frågor. En ytterligare analys visar att frågeställningarna är två; är Wittgenstein pragmatist och är han politiskt liberal? Det svar som ges är att Wittgenstein inte är pragmatist i Rortys mening och att det inte finns några belägg för hans liberalism och att dessa tolkningar från Rorty endast beror på att han missförstått Wittgenstein på dessa punkter. Slutsatsen som ges är att Wittgensteins filosofi inte kan sägas överensstämma med Rortys nypragmatism. Dels på grund av olikheten i deras åsikter om filosofi; dels för att Rorty missförstått Wittgenstein på viktiga punkter och dels för att Rorty är influerad av många andra filosofer och att därför hans filosofi som slutprodukt inte är överensstämmande med Wittgensteins. / Avhandlingen ”En jämförelse mellan Wittgenstein och Rorty”, syftar till att ge ett svar på frågan om Richard Rorty har rätt att hänvisa till Ludwig Wittgensteins filosofi som överensstämmande med sin egen filosofi, nypragmatismen. En analys av texter från de båda filosoferna visar att de skiljer sig ifråga om vad filosofi är genom att Rortys åsikt grundas på ett historicistiskt och allmänvetenskapligt synsätt medan Wittgensteins är av filosofisk art; deras åsikter om vad filosofin borde vara genom att Rorty vill ha en friare filosofi med betoning på diskussion medan Wittgenstein menar att filosofin även i framtiden kommer att syssla med samma problem som de gamla grekerna; deras åsikter om filosofins värde genom att Rorty anser att filosofin har ett värde som vägledare och diskussionsform medan Wittgenstein endast tillskriver filosofin ett värde som en terapi för att klarlägga olika frågor. En ytterligare analys visar att frågeställningarna är två; är Wittgenstein pragmatist och är han politiskt liberal? Det svar som ges är att Wittgenstein inte är pragmatist i Rortys mening och att det inte finns några belägg för hans liberalism och att dessa tolkningar från Rorty endast beror på att han missförstått Wittgenstein på dessa punkter. Slutsatsen som ges är att Wittgensteins filosofi inte kan sägas överensstämma med Rortys nypragmatism. Dels på grund av olikheten i deras åsikter om filosofi; dels för att Rorty missförstått Wittgenstein på viktiga punkter och dels för att Rorty är influerad av många andra filosofer och att därför hans filosofi som slutprodukt inte är överensstämmande med Wittgensteins.

Ce texte est basé sur un relevé exhaustif des remarques de Wittgenstein sur la musique, qui sont disséminées un peu partout dans les oeuvres de Wittgenstein, des plus majeures aux plus personnelles. Ce thème étant constant dans ce corpus, l'hypothèse directrice du mémoire a été que la musique pouvait constituer un élément unificateur d'une lecture de la pensée philosophique et esthétique de Wittgenstein, mais aussi et surtout une réflexion du philosophe par rapport à l'art, en particulier la musique en fonction de l'époque particulièrement riche en termes de bouleversements culturels et artistiques où il a évolué. Ce relevé a donc permis de mettre en évidence la possibilité d'un jugement esthétique d'après Wittgenstein qui pourrait à la fois résister à l'essentialisme et au relativisme. La musique, en comparaison avec le langage, se situe entre indicible et « monstration », au sens où pour la penser, il faut la considérer comme n'étant pas un langage. Si l'on doit penser la possibilité d'une éducation au regard esthétique, c'est-à-dire une forme de normativité qui s'établisse entre la « forme » artistique -musicale -et son historicité, il faut pouvoir penser que dans la musique comme dans le langage, la normativité des pratiques s'établit par l'étude des ressemblances de famille et des différences entre les pratiques. Si on veut penser la musique en fonction de ses modifications dans l'histoire autant que dans son identité en tant que musique, on n'a pas tant besoin d'une « théorie » de la musique que de cette substantifique moelle de la pratique artistique qui, d'après Wittgenstein, est la notion d'expression. Sans toutefois passer à une esthétique subjectiviste ou émotionnaliste, qui est aussi un objet contre lequel Wittgenstein s'insurge, la compréhension de la musique se situe entre contextualisation et magnification: l'esthétique, en lien de continuité avec l'éthique, est un lieu où les oeuvres d'art, pour être comprises, doivent être mises en rapport avec les pratiques et les situations historiques avec lesquelles on peut les mettre en relation. Cette contextualisation est donc du même coup un appel à une exigence éthique de pouvoir rechercher la cohérence ou la discordance d'un mode d'expression artistique avec une certaine époque et avec la vision synoptique qu'on peut établir de cette époque conçue en tant que contexte. C'est aussi une exigence de ne pas outrepasser les capacités du langage par rapport à l'art, dans la mesure où l'art et la musique sont des expressions se suffisant à elles-mêmes, mais qui marquent, à leur manière, une mémoire d'un certain temps -voire un appel à ne pas oublier -ainsi qu'une certaine manière de se saisir dans son temps et dans l'exigence éthique qu'on peut lui porter. ______________________________________________________________________________ MOTS-CLÉS DE L’AUTEUR : Wittgenstein, Musique, Esthétique, « dire » et « montrer », Normativité, Compréhension, Expressivité, Pragmatisme, Génie, Culture.

Wittgenstein was a very important philosopher of the early twentieth century. One of his most important points was that which has been known as the Private Language Argument. This argument was given a new interpretation by Saul Kripke in 1982, which stirred up much debate. This essay investigates Kripke´s so called “skeptical challenge” and his “skeptical solution” to that challenge. To further enlighten the subject this essay also discusses a critique to Kripke´s interpretation, provided by the main critics, Baker and Hacker (1984). The conclusion of the essay is that Kripke´s theory takes up some interesting and important issues, although there are some serious flaws in Kripke´s solution that needs to be addressed if the solution is to be taken seriously.

No description available.

Texte remanié de: Th. doct.--Philos.--Rennes 1, 1999. / Bibliogr. p. 201-205. Index.

Thesis (B.A.)--Haverford College, Dept. of Philosophy, 2002. / Includes bibliographical references.

Thesis (Ph. D.)--York University, 2001. Graduate Programme in Philosophy. / Typescript. Title on certificate page: Wittgenstein's jukundus : language, pathology and therapy. Includes bibliographical references (leaves 405-433). Also available on the Internet. MODE OF ACCESS via web browser by entering the following URL: http://wwwlib.umi.com/cr/yorku/fullcit?pNQ66362.

This thesis investigates the continuity of Wittgenstein’s approach to, and conception of, philosophy. Part One examines the rule-following passages of the Philosophical Investigations. I argue that Wittgenstein’s remarks can only be read as interesting and coherent if we see him, as urged by prominent commentators, resisting the possibility of a certain ‘sideways-on’ perspective. There is real difficulty, however, in ascertaining what the resulting Wittgensteinian position is: whether it is position structurally analogous with Kant’s distinction between empirical realism and transcendental idealism, or whether philosophical ‘therapy’ is meant to dissolve any drive towards such idealism. I argue that both of these readings of Wittgenstein are found in the work of McDowell. Part Two argues that related issues arise in respect to the Tractatus Logico-Philosophicus and the question of realism. In the Tractatus Wittgenstein rejects the possibility of a certain ‘sideways-on’ perspective. Again, I argue, it is unclear whether Wittgenstein embraces a form of transcendental idealism or, on the contrary, ultimately reveals the idealist position to be empty. Part Three connects ‘sideways-on’ glances with the threat of idealism by introducing a philosophical ‘measure’. I argue that the measure is a useful tool in assessment of the Tractatus, and shows that Wittgenstein was no idealist, but is less useful as an assessment of the Investigations. It yields the result that Wittgenstein succumbed to idealism, but in doing so may overlook the ‘therapeutic’ nature of Wittgenstein’s later philosophy.

This thesis develops a multidisciplinarily grounded account of the cultural causes of environmental problems discussed as a question in philosophical and sociological theory of social action. The approach is articulated by an original reading of Ludwig Wittgenstein's later philosophy. Part 1 of the thesis critically discusses a prominent view of the cultural causes found in environmentalism and environmental history with significant popular appeal. In this view, labelled the ideological approach, the human nature relationship is characterised essentially by our culture's alleged disrespectful, manipulative and materialistic attitude to nature that is said to have been internalised by the modern human being and to fundamentally drive our ecologically consequential activities. An alternative organisatory approach is suggested based on the view that due to division of labour of culturally and geographically dispersed masses, as well as the everyday character of activities in terms of which we collectively cause environmental problems in global industrial market society, no general ideological source of social action can plausibly be posited. An organisatory approach to the human environmental burden as a function of the collective performance by masses of a shared organisation of activity on a recursive, everyday basis is a more realistic account of the intensity of human environmental impact. Part 2 argues that the ideological approach in environmentalism and beyond can be seen to imply a form of collectivism also found in many classics of Wittgensteinian philosophy and social theory, an important common denominator being their ontological focus on the mental source of social action in shared conceptual schemes, normative orientations and the like. By contrast, in the Wittgenstein reading developed in this thesis, his perspective was non-ontological, viewing social activity as developing processes not defined by their mental source in shared conceptions but by their organisation. Social life is viewed as being based on agreement in form of life, that is, in organisation of human activity. The thesis is a rare and original attempt to make philosophy relevant in the discussion of a pressing contemporary problem that also advances Wittgenstein-scholarship to a novel area.