Syfte: Syftet med denna studie är att med hjälp av multivariata parametrar undersöka skillnader i fysisk extern belastning under den mest intensiva perioden (MIP) av match för spelare på ungdomselit och seniornivå samt att identifiera eventuella skillnader mellan positioner och halvlekar.Metod: En kvantitativ retrospektiv studie tillämpades, där spelare från ett seniorlag (SEN)spelandes i högsta divisionen i Sverige samt fotbollsspelare från ett ungdomselitlag (U19)från samma klubb spelades i näst högsta divisionen för åldersgruppen deltog i studien. Fysisk extern belastning mättes med hjälp av Global Positioning System (GPS). MIP analyserades utifrån spelares taktiska utgångsposition och med hjälp av multivariata parametrar. Rullande medelvärden användes för analys av 1-min MIP.Resultat: SEN täckte signifikant längre distans under den mest intensiva 1-mintusperioden av match jämfört med U19 (SEN 140 ± 22,3 m; U19 120 ± 24,1 m, p < 0.001). Vid jämförelse mellan positioner täcker SEN-Lateral längre distanser än U19-Lateral under mest intensiva 1-mintusperioden av MIP-kinematik (135 ± 23.5 m vs 104 ± 40.3 m, p = 0.015).Slutsats: Sammanfattningsvis konfirmerar denna studie en skillnad av den mest intensiva 1-minuters perioden för senior- och ungdomsspelare för MIPk. Studien visar att seniorspelare positionerade lateral på planen täcker längre distanser under MIPk jämfört med U19 på samma position. Praktiker bör beakta dessa skillnader i sina träningsupplägg för att kunna förbereda ungdomsspelare för de fysiska krav som ses i seniormiljön / Aim: The present study aimed to investigate differences in physical external load during the most intense period (MIP) of match play for youth and senior player and to indentify possible differences between positions and halves, with multivariate parameters. Method: A quantitative retrospective study was applied, players from a senior team playing in the highest division in Sweden participated in the study as well as football players from a youth elite team from the same club playing in the second highest division for the age group. Physical external load was measured using Global Positioning System (GPS). MIP was analyzed based on players' initial tactical position and using multivariate parameters. Rolling averages were used to analyze 1-min MIP.Results: SEN covered significantly longer distances during the most intense 1-min period of the match compared to U19 (SEN 140 ± 22,3 m; U19 120 ± 24,1 m, p < 0.001). When comparing between positions, SEN-Lateral covers longer distances than U19-Lateral during the most intense 1-minute period of the MIPk (135 ± 23.5 m vs 104 ± 40.3 m, p = 0.015).Conclusions: In conclusion, this study confirms a difference in the most intense 1-minute period for senior and youth players for MIPk. The study shows that senior players positioned laterally on the pitch cover longer distances during MIPk compared to U19-Lateral. Practitioners should consider these differences in their training programmes in order to prepare youth players for the physical demands seen in the senior environment.

Abstract Aim The main purpose of this study was to investigate and compare the effects of a very heavy resisted sprint training regimen and a unresisted sprint training regimen on sprint, acceleration and jump performance in late pubertal adolescent football (soccer) players at mid- to post-PHV and >95% PAH. Method In total 27 male football players were recruited as volunteer participants. The participants had no previous experience with resisted sprint training. The participants were randomly assigned to either the resisted sprint (RST) (n=9) or unresisted sprint (UST) (n=10) training group. However, the grouping was matched based on the force-velocity (F-v) profiling. A control group (i.e. TAU group n=8) was matched with the experimental groups based on age and anthropometrics. The training was done twice a week for four weeks, consisting of either resisted or unresisted sprints. 24 of the original 27 participants could later be included for statistical analysis. During intervention the TAU group performed the regular team training with no additional stimuli from the researchers. Anthropometrics, sprint, acceleration and jump performance testing was tested pre- and post-training intervention. Results The four-week training intervention resulted in significant improvements of sprint- and acceleration for the RST-group. The improvements were 3,8% (±0.05) in T30, 4,2% (±0.06) in T20, 5,7% (±0.06) in T10, and 7,9% (±0.06) in the T5. The RST and UST groups also had significant improvements in both vertical and horizontal jump performance. Further there were several significant between group changes in both sprint and jump performance favoring the RST group over both the UST and TAU groups. Conclusion The conclusions are that in this population a very heavy RST regimen elicits improvements in sprint and acceleration performance whilst a UST regimen does not. Further, both the RST- and UST- training regimens elicit improvements in both vertical and horizontal jump performance. The improvements of the present study follow the pattern of previous studies in the field indicating a greater horizontal force generating ability. However, the improvements in the present study are larger than previously seen, indicating that this type of training might be extra beneficial to enhance sprint and jump performance in late pubertal adolescent athletes. The findings of the present study also contradict the typical recommendations of using light resistance loads (i.e. the 10% rule) when it comes to RST. Heavier loads, as in this case 103,5% of body weight on average, can indeed be used to produce sprint and acceleration gains in a late pubertal adolescent athlete population. The improvement in these short sprints (5-30m) versus the eventual performance decrease in longer sprints 40-70m (e.g. due to less effective maximal velocity phase) is a trade off which logically should be worthwhile for team sport athletes. / Abstrakt Syfte Det huvudsakliga syftet med denna studie var att undersöka och jämföra effekterna av väldigt tungt belastad sprintträning och obelastad sprintträning på sprint-, acceleration och hopprestation hos unga fotbollsspelare i sena tonåren som ligger på en mognadsgrad av ”mid- post-PHV” samt >95% PAH. Metod Totalt 27 fotbollsspelare rekryterades som frivilliga deltagare. Deltagarna hade ingen tidigare erfarenhet av belastad sprintträning. Deltagarna blev slumpmässigt indelade till antingen den belastade (RST) eller den obelastade (UST) träningsgruppen. Dock skedde grupperingen med deltagarnas kraft- hastighetsprofilering som bas, då grupperna blev matchade efter denna. Kontrollgruppen (TAU n=8) matchades med experimentgrupperna efter ålder och antropometri. Träningen bestod av väldigt tungt belastad eller obelastad sprintträning och utfördes två gånger i veckan under fyra veckor. 24 av de initialt 27 deltagarna kunde inkluderas för vidare analys. Under interventionen genomförde TAU den vanliga lagträningen utan ytterligare träningsstimuli från forskarna. Antropometri, sprint, acceleration och hopprestation testades före respektive efter interventionen. Resultat Den fyra veckor långa träningsinterventionen resulterade i signifikanta förbättringar i sprint och acceleration för RST-gruppen. Förbättringarna var 3,8% (±0.05) i T30, 4,2% (±0.06) i T20, 5,7% (±0.06) i T10, och 7,9% (±0.06) i T5. RST och UST grupperna hade också signifikanta förbättringar i både vertikal och horisontell hopprestation. Vidare fanns det flera signifikanta mellangruppsskillnader i både sprint- och hopprestation till fördel för RST gruppen över både UST och TAU grupperna. Konklusion Konklusionen är att ett väldigt tungt RST-träningsprogram framkallar signifikanta förbättringar i både sprint, acceleration och hopprestation medan ett UST-träningsprogram inte gör det. Vidare kan konkluderas att både ett RST- och ett UST-träningsprogram signifikant förbättrar både vertikal och horisontell hopprestationen. Förbättringarna följer mönstret från tidigare studier på området och indikerar en större horisontell kraftproduktion. Dock är förbättringarna större än vad som tidigare observerats vilket indikerar att denna typ av träning kan vara extra förtjänstfull för denna population. Resultaten motsäger även den typiska rekommendationen kring lätta vikter (dvs. 10% regeln) vid belastad sprintträning. Tyngre belastning, som i detta fall i genomsnitt 103,5% av kroppsvikten, kan användas för att producera sprint- och accelerationsförbättringar i denna population. Förbättringen av denna typ av korta sprinter (5-30m) gentemot den eventuella prestationsförsämringen i längre sprinter (40-70m) torde vara ett byte som är värt att göra för lagidrottare.