Sammanfattning Syfte och frågeställningar Syftet med denna studie var att undersöka vilken eller vilka somatiska mätmetoder som har störst tillämpbarhet för att praktiskt genomföra en biologisk åldersuppskattning för en tränare. Metod För att besvara studiens frågeställning har sökningar genomförts i databaserna PubMed och Google Scholar. Information har även sökts i relevant facklitteratur inom barn- och ungdomsträning samt i relevanta studiers referenslistor. Resultat Tre somatiska mätmetoder kunde presenteras i form av tid för högst tillväxtspurt (PHV) av Mirwald et al (2002), Fysiskt utvecklingsindex (KEI) av Bauer från 1982 (Tonkonogi & Bellardini 2012, s 25) och uppskattad vuxenlängd mot Tannerkriterierna (PAH) (Khamis & Roche 1995; Cumming et al 2017). Resultatet indikerar att KEI-metoden är den mätmetod som har störst validitet (r > 0,89). För praktisk tillämpbarhet verkar en kombination av PHV och PAH-metoderna vara mest lämpad för en biologisk åldersuppskattning för tränare i en fältmiljö. Slutsats Studiens slutsats är att tränare rekommenderas att använda sig av en kombination av PHV och PAH. De är två metoder som används flitigt inom den internationella litteraturen och verkar kunna användas ihop för att indikera tiden för PHV, som är en frekvent använd indikator för vilka delkapaciteter som är träningsbara för en individ i puberteten. Nyckelord: biologisk ålder, peak height velocity, predictive adult height, tannerkriterierna

Syfte och frågeställningar Syftet med studien var att undersöka hur den biologiska åldern varierar i ett basketlag med 13-åriga pojkar samt se om den biologiska åldern är associerat med förmågor som är viktigainom basket såsom hopp, sprint och agility. Frågeställningarna som besvarades i den studievar: Hur mycket varierar den biologiska åldern inom ett basketlag med 13-åriga pojkar? Finns det en skillnad i hopp, agility och snabbhet mellan de som har en låg respektive hög biologisk ålder? Finns det en korrelation mellan biologisk ålder och prestation i de testerna för snabbhet, agility, och hoppförmåga hos 13-åriga basketspelare? Metod: Studie har en kvantitativ ansats och baseras på analys av insamlade data. För att beräkna deltagarnas biologiska ålder gjordes antropometriska mättningar och med hjälp av två ekvationer beräknades deltagarnas Predictive adult height (PAH) och Peak high velocity (PHV). Deltagarna genomförde två hopptester, ett sprinttest och ett agilitytest för att mäta prestationen och undersöka om det fanns någon korrelation med den biologiska åldern. Deltagarna delades in i två grupper; ”hög” respektive ”låg” beroende på deras biologiska ålder. Datan analyserades med fyra oberoende T-tester och åtta regressionsanalyser. Resultat: I snitt hade deltagarna nått 91± 2% av sin beräknade vuxna längd. Gruppen med hög biologisk ålder var 0,5 år äldre kronologiskt men 1,3 år äldre biologiskt enligt PHV. Det skilde 6,2 cm i beräknad längd men vid mättillfället var gruppen med hög biologisk ålder 12,5 cm längre och 14,5 kg tyngre. I hopptesterna och sprinttesterna presterade gruppen med hög biologisk ålder bättre men skillnaderna var inte signifikanta (p = 0,16–0,19). Däremot var korrelationen mellan PHV och SJ samt 10m sprint signifikant och samtliga hopp och sprinttester gav låga p-värden (0,017-.0,070). Det fanns inga skillnader i agility-testet mellan grupperna. Slutsats: Biologiska åldern kan skilja sig upp till tre år och de som är biologisk äldre är mer fysisk utvecklade. Resultaten tyder på att biologisk ålder är en viktig faktor när det gäller prestationsförmågan hos unga basketspelare men studien hade behövt fler deltagare för att ge entydiga svar. / <p>Ämneslärarprogrammet, Specialidrott</p>

Abstract Aim The main purpose of this study was to investigate and compare the effects of a very heavy resisted sprint training regimen and a unresisted sprint training regimen on sprint, acceleration and jump performance in late pubertal adolescent football (soccer) players at mid- to post-PHV and &gt;95% PAH. Method In total 27 male football players were recruited as volunteer participants. The participants had no previous experience with resisted sprint training. The participants were randomly assigned to either the resisted sprint (RST) (n=9) or unresisted sprint (UST) (n=10) training group. However, the grouping was matched based on the force-velocity (F-v) profiling. A control group (i.e. TAU group n=8) was matched with the experimental groups based on age and anthropometrics. The training was done twice a week for four weeks, consisting of either resisted or unresisted sprints. 24 of the original 27 participants could later be included for statistical analysis. During intervention the TAU group performed the regular team training with no additional stimuli from the researchers. Anthropometrics, sprint, acceleration and jump performance testing was tested pre- and post-training intervention. Results The four-week training intervention resulted in significant improvements of sprint- and acceleration for the RST-group. The improvements were 3,8% (±0.05) in T30, 4,2% (±0.06) in T20, 5,7% (±0.06) in T10, and 7,9% (±0.06) in the T5. The RST and UST groups also had significant improvements in both vertical and horizontal jump performance. Further there were several significant between group changes in both sprint and jump performance favoring the RST group over both the UST and TAU groups. Conclusion The conclusions are that in this population a very heavy RST regimen elicits improvements in sprint and acceleration performance whilst a UST regimen does not. Further, both the RST- and UST- training regimens elicit improvements in both vertical and horizontal jump performance. The improvements of the present study follow the pattern of previous studies in the field indicating a greater horizontal force generating ability. However, the improvements in the present study are larger than previously seen, indicating that this type of training might be extra beneficial to enhance sprint and jump performance in late pubertal adolescent athletes. The findings of the present study also contradict the typical recommendations of using light resistance loads (i.e. the 10% rule) when it comes to RST. Heavier loads, as in this case 103,5% of body weight on average, can indeed be used to produce sprint and acceleration gains in a late pubertal adolescent athlete population. The improvement in these short sprints (5-30m) versus the eventual performance decrease in longer sprints 40-70m (e.g. due to less effective maximal velocity phase) is a trade off which logically should be worthwhile for team sport athletes. / Abstrakt Syfte Det huvudsakliga syftet med denna studie var att undersöka och jämföra effekterna av väldigt tungt belastad sprintträning och obelastad sprintträning på sprint-, acceleration och hopprestation hos unga fotbollsspelare i sena tonåren som ligger på en mognadsgrad av ”mid- post-PHV” samt &gt;95% PAH. Metod Totalt 27 fotbollsspelare rekryterades som frivilliga deltagare. Deltagarna hade ingen tidigare erfarenhet av belastad sprintträning. Deltagarna blev slumpmässigt indelade till antingen den belastade (RST) eller den obelastade (UST) träningsgruppen. Dock skedde grupperingen med deltagarnas kraft- hastighetsprofilering som bas, då grupperna blev matchade efter denna. Kontrollgruppen (TAU n=8) matchades med experimentgrupperna efter ålder och antropometri. Träningen bestod av väldigt tungt belastad eller obelastad sprintträning och utfördes två gånger i veckan under fyra veckor. 24 av de initialt 27 deltagarna kunde inkluderas för vidare analys. Under interventionen genomförde TAU den vanliga lagträningen utan ytterligare träningsstimuli från forskarna. Antropometri, sprint, acceleration och hopprestation testades före respektive efter interventionen. Resultat Den fyra veckor långa träningsinterventionen resulterade i signifikanta förbättringar i sprint och acceleration för RST-gruppen. Förbättringarna var 3,8% (±0.05) i T30, 4,2% (±0.06) i T20, 5,7% (±0.06) i T10, och 7,9% (±0.06) i T5. RST och UST grupperna hade också signifikanta förbättringar i både vertikal och horisontell hopprestation. Vidare fanns det flera signifikanta mellangruppsskillnader i både sprint- och hopprestation till fördel för RST gruppen över både UST och TAU grupperna. Konklusion Konklusionen är att ett väldigt tungt RST-träningsprogram framkallar signifikanta förbättringar i både sprint, acceleration och hopprestation medan ett UST-träningsprogram inte gör det. Vidare kan konkluderas att både ett RST- och ett UST-träningsprogram signifikant förbättrar både vertikal och horisontell hopprestationen. Förbättringarna följer mönstret från tidigare studier på området och indikerar en större horisontell kraftproduktion. Dock är förbättringarna större än vad som tidigare observerats vilket indikerar att denna typ av träning kan vara extra förtjänstfull för denna population. Resultaten motsäger även den typiska rekommendationen kring lätta vikter (dvs. 10% regeln) vid belastad sprintträning. Tyngre belastning, som i detta fall i genomsnitt 103,5% av kroppsvikten, kan användas för att producera sprint- och accelerationsförbättringar i denna population. Förbättringen av denna typ av korta sprinter (5-30m) gentemot den eventuella prestationsförsämringen i längre sprinter (40-70m) torde vara ett byte som är värt att göra för lagidrottare.

Biologisk ålder (BA) har nyligen fått ökad uppmärksamhet att fördjupa förståelsen kring åldersrelaterade sjukdomar och dess behandlingar, eftersom åldersrelaterade förändringar utgör en grundläggande gemensam nämnare för dessa tillstånd. Medan kronologisk ålder (CA) mäts i år, kan biologisk ålder (BA) mätas på många olika sätt. I det här mastersarbetet användes blodbaserade biomarkörer som korrelerar med CA för att skapa uppskattningar av BA, med algoritmerna ‘PhenoAge’, ‘Klemera-Doubal metoden’ och ‘Homeostatic Dysregulation’. Biomarkörerna valdes ut genom Pearson och Spearmankorrelation med CA separat för varje kön. Dessutom validerades biomarkörerna mot mortalitet. Kohorten AMORIS (Apolipoprotein-relaterad dödlighetsrisk) användes för att beräkna tre olika biologiska åldersmått med hjälp av BioAge-paketet. För att undvika kollinearitet användes residualerna från dessa biologiska åldersmått, som representerar avvikelsen av BA från CA. PhenoAge-residualerna valdes för vidare undersökning på grund av deras robusthet. Sambandet mellan BA-residualer, särskilt PhenoAge-residualer, och Alzheimers sjukdom och relaterade demenssjukdomar (ADRD) utvärderades med Cox proportionella hazardmodeller. Justeringar gjordes för kön, utbildningsnivå och socioekonomisk status. Stratifiering för två åldersgrupper, över 65 och under 65, samt kön utfördes för två olika modeller. Modellens överensstämmelse varierade, över lag var den bättre för vaskulär demens och sämre för Alzheimers sjukdom. En ökad riskkvot hittades särskilt för vaskulär demens (PhenoAge HR=1.086, 95% CI=1.074 to 1.099), och till viss grad även för andra demenstyper men inte för Alzheimers sjukdom. Stratifiering efter ålder och kön visade varierande hazardkvoter, vilket tyder på olika riskprofiler bland olika demografiska grupper. En ökad risk för vaskulär demens noterades särskilt i åldersgruppen under 65 och bland män. Dessa differentierade risker belyser vikten av BA-markörer för att identifiera ökad risk för demensundergrupper och bekräftar värdet av att inkludera BA i bedömningen av ADRD för användning inom precisionsmedicin. / Biological age (BA) has recently gained increased attention as a means of deepening the understanding of the development of treatments for age-related diseases, as age-related changes serve as the fundamental commonality among these conditions. While chronological age (CA) is measured in years, BA can be measured in a wide variety of ways. In this thesis blood biomarkers correlated with CA were used as input to create BA estimates, with the algorithms PhenoAge, Klemera-Doubal method and Homeostatic Dysregulation. The serum biomarkers were selected by Pearson and Spearman correlation with CA separately per sex. The cohort AMORIS (Apolipoprotein-related MOrtality RISk) was used to calculate three different BA scores with the help of the BioAge package. To avoid collinearity, the residuals from these BA scores, which represent the deviation of BA from CA, were employed. The PhenoAge residuals were selected for further investigation due to their robustness. Association between BA residuals, particularly PhenoAge residuals, and Alzheimer’s disease and related dementias (ADRD) was assessed using Cox proportional hazard models. Adjustment was done for sex, education level and socioeconomic status. Stratification for two age groups, over 65 and under 65, as well as sex was done for two different models. The model concordance varied, overall, it was better for vascular dementia and worst for Alzheimer's disease. An increased hazard ratio was found especially for vascular dementia (PhenoAge HR=1.086, 95% CI=1.074 to 1.099), and to a lesser extent for other dementia types but not for Alzheimer's disease. Stratification by age and sex presented varied hazard ratios, suggesting different risk profiles among demographic groups. An increased risk for vascular dementia was especially noted in the age group under 65 and men. These differentiated risks, highlight the importance of BA markers in pinpointing elevated risks for dementia subtypes and affirm the value of incorporating BA into the assessment of ADRD for use in precision medicine.