Thesis (Ph. D.)--University of California, Berkeley. / eContent provider-neutral record in process. Description based on print version record. Bibliography; leaves 378-391.

Projektet går ut på att göra en konsert med Whitney Houstons låtar. Konserten görs i samarbete med två andra sångerskor, och ett band på fyra personer. Musiken arrangeras av oss sångerskor, och hela konserten utformas som en helhet, med inslag av a capellasång, medleyn och koreografi. Målet är framförandet, men syftet är även att kunna göra konserten i framtiden. Materialet som kommer att användas i konserten består endast av Whitneys låtar, och låtvalen sträcker sig genom hela hennes karriär. / The project is to do a concert with the music of Whitney Houston. The concert will be done in co-operation with two other singers, and will be performed with a band of four members. I and the other singers will arrange the songs, and the concert will contain a capella singing, medleys, and choreography. The aim of the project is the concert it self, but the purpose is to be able to do it more then one time. The material that is going to be used is only the songs of Whitney Houston, and the songs of choice will be from her entire carrier. / <p>Bilaga: 1 DVD</p>

The purpose of this study was to chronicle the genesis of cultivated choral tone in the United States from 1906 to 1928. That transformation was led by three conductors whose disparate careers represented a shared trajectory. Individually and collectively, they pioneered two singing genres with European provenance--a cappella and senza vibrato singing--as early techniques to isolate and refine choral tone. Their work converged in 1928, when it expanded to become the American A Cappella Movement (1928-1938). The earliest of the three conductors was Peter C. Lutkin (1858-1931). After study in Europe, he became dean of the School of Music at Northwestern University. Through his publications and university a cappella choir, founded in 1906, he placed greater responsibility on singers, and employed diction and breath control to improve intonation and tonal purity. German-educated Norwegian-American F. Melius Christiansen (1871-1955) was guided by his experience as a violinist and influenced by the choir of St. Thomas Church, Leipzig, Germany. In 1907, he began to gradually transform the choir of St. John's Lutheran Church choir in Northfield, Minnesota. By 1920, his St. Olaf Lutheran Choir toured nationwide and eventually epitomized a choral prototype through his publications, compositions, ideology, and methods, both original and derivative. Self-reliant and confident, Christiansen championed Russian choral literature, symphonic form for programming, and self-referential choral singing. His "inner choir" technique, "instrumental" tuning for choirs, and "conductorless" onset of tone were widely imitated. Spiritual beliefs undergirded his work. Originally inspired by Christiansen, Ohioan John Finley Williamson (1887-1964), a trained singer, cultivated choral tone by recontextualizing solo vocal Lamperti technique into choral methods. In 1920, he modeled his ensemble's results via national tours with his Dayton Westminster Choir. By 1926, he co-founded a choir school in a Dayton church where he implemented his theory of the choral rehearsal as a class voice lesson. His unorthodox tenets included his belief that vowels were controlled by volume and phrase conducting, that vowel color was dictated by overtones, and that a conflict existed between time beating and "rhythmic magic" (or "pace").

Syftet med arbetet var att undersöka när och varför problem med tonhållning i körsånguppkommer, samt hur jag som körledare och dirigent kan lösa detta genom arbete medintonation och gestik. Idén till arbetet grundade sig i att jag har upplevt att många kördirigenter har bristandekunskap i hur de kan hjälpa kören med intonation och att hålla ton. Jag har med en vokalensemble bestående av 17 sångare instuderat fem körverk, valdaför att av olika anledningar vara svåra att hålla ton i, mot bakgrund från litteratur ochintervjuer jag genomfört. Jag har provat och utvärderat metoder för att hjälpa kören atthålla ton, både som repetitör och som dirigent under konsert. Arbetet ledde till en konsert i Studio Acusticum och har gjort mig uppmärksam på attden största nyckeln till att hålla ton är att ensemblen är överens om parametrar somexempelvis konsonantplacering och att de sjunger med samma vokalfärg.

I det här arbetet har jag undersökt topline-låtskrivande, det vill säga låtskrivande av text och melodi, enligt två specifika metoder. Metoderna som använts är Melody-and-lyrics and a cappella samt Track-and-hook, där den förstnämnda tekniken innebär att toplinen skrivs helt a cappella utan instrumentell stöttning där produktionen görs i efterhand, medan den andra metoden innebär att ett track produceras i första hand och att toplinen sedan skrivs till den färdiga tracket. Metoderna står därmed i motsats till varandra. Låtarna har skrivits enligt båda metoderna, efter bestämda tidsramar och mot tre olika leads (påhittade uppdrag från artister), vilket resulterade i totalt sex låtar. Den konstnärliga processen har dokumenterats i en loggbok och när det klingande materialet var färdigt kunde jag reflektera över skapandeprocessen, diskutera hur de båda metoderna fungerade samt hur väl låtarna passade till aktuella leads. Jag kom fram till att det som främst styrde min kreativa process, förutom valet av metod, var min sinnesstämning i aktuell session, vilken lead jag jobbade mot samt vilken tidsram jag skrev inom. Jag kan konstatera att det finns styrkor och svagheter hos båda tillvägagångssätten och att metoderna fungerar bra på olika sätt till mina olika leads, men att jag trots allt föredrar den första metoden (melody-and-lyrics and a cappella) sett till det klingande resultatet. Det passade mig bättre att skriva låtar enligt den tekniken, samtidigt som jag anser att denna metod genererade starkast toplines.

Dissertation--Philosophische Fakultät--Münster, 2000. / Bibliogr. p. [435]-471.

Thesis (doctoral)--Technische Universität Berlin, 1982. / Includes bibliographical references (p. 647-671) and index.

Diss.--Bern. / Includes bibliographical references.

This thesis attempts to discover how and when beatboxers learn this art form, and also if that differs depending on when they were born. My hypothesis was that beatboxers who grew up without the aid of YouTube and similar online resources learned it in a fundamentally different way than those born into the Internet Age. I also wanted to find out if they were happy about the way they learned beatboxing, or if they in general would have preferred a more methodical and pedagogical structure to their learning. I posted a questionnaire on numerous social media forums in addition to personally sending it to many beatboxing friends and acquaintances, receiving 47 replies in total. Most respondents had learned beatboxing in high school or college, but many of the younger beatboxers had learned it earlier, which I believe is due to its increasing popularity. The study found that while approximately a third of the respondents were happy with the way they had learned, nearly half expressed a wish for a more structured, methodical learning process or a teacher to help them progress. I believe the findings of this study highlight a need for beatboxing to be included as a future instrument in music pedagogy education programs to help the next generation of beatboxers in the progression of this art form.

Diss.--Bern. / Includes bibliographical references.