Norberg är en liten stad i norra Västmanland, som mest är känd för sina historiska gruvområden. De senaste decennierna har det skett en betydande minskning av stadens befolkning och under 2023 har fler människor dött än fötts i staden. Denna minskning av befolkningen har bland annat lett till att många butiker har stängts igen och att färre arbetstillfällen finns. I denna uppsats undersöker jag vad som händer med de som blir kvar. Jag analyserar bland annat varför de valt att stanna trots den förändring som skett och hur de ser på sin egen framtid där. Jag använder mig även av autoetnografi för att ge en bredare bild genom mina egna erfarenheter och upplevelser. Detta görs tillsammans med fokus på bland annat livslinjer. Jag diskuterar även detta utifrån ett perspektiv av hemmet som en affektiv struktur, inom de fyra aspekterna: säkerhet, förtrogenhet, gemenskap samt känslan av möjlighet och hopp. Resultatet visar att anledningarna till att de stannar är att det finns en stark gemenskap och förtrogenhet. Det blir som en trygghet i sig att stanna. Dessutom finns det hopp för att framtiden kan se bättre ut där, även om det saknas möjligheter idag. Att flytta bryter mot normer och dessutom finns det trots allt en stark hemmakänsla.