Syftet med denna studie är att lyfta historier som sällan får ta plats i den offentliga diskursen om lesbiskt moderskap. Det empiriska materialet består av intervjuer med sju lesbiska mödrar och blivande mödrar som berättar om bemötande av sjukvården och av omgivningen i deras process mot att skaffa barn. I studien berörs ämnen som inkluderande och exkluderande processer samt assimileringsprocesser. Studien visar på att konsekvenser av genomgående heteronormativa familjeideal i sjukvården och av omgivningen kan skapa en minoritetsstress, dvs. en känsla som gör att en alltid är beredd på oönskade kommentarer eller frågor om ens påstådda ”annorlundahet” som vidare kan resultera i att olika hanteringsmekanismer används. Slutligen visar studien också på hur rädslan att inte bli ”accepterad” som en förnuftig förälder på grund av sin sexualitet kan skapa assimilering av heteronormativa ideal. Avslutningsvis visar studien även på att den heterosexuella matrisen är tydlig i diskursen som berör samkönad reproduktion, både i vården och av omgivningen men också i utformandet av det lesbiska moderskapet.

Norberg är en liten stad i norra Västmanland, som mest är känd för sina historiska gruvområden. De senaste decennierna har det skett en betydande minskning av stadens befolkning och under 2023 har fler människor dött än fötts i staden. Denna minskning av befolkningen har bland annat lett till att många butiker har stängts igen och att färre arbetstillfällen finns. I denna uppsats undersöker jag vad som händer med de som blir kvar. Jag analyserar bland annat varför de valt att stanna trots den förändring som skett och hur de ser på sin egen framtid där. Jag använder mig även av autoetnografi för att ge en bredare bild genom mina egna erfarenheter och upplevelser. Detta görs tillsammans med fokus på bland annat livslinjer. Jag diskuterar även detta utifrån ett perspektiv av hemmet som en affektiv struktur, inom de fyra aspekterna: säkerhet, förtrogenhet, gemenskap samt känslan av möjlighet och hopp. Resultatet visar att anledningarna till att de stannar är att det finns en stark gemenskap och förtrogenhet. Det blir som en trygghet i sig att stanna. Dessutom finns det hopp för att framtiden kan se bättre ut där, även om det saknas möjligheter idag. Att flytta bryter mot normer och dessutom finns det trots allt en stark hemmakänsla.