Detta arbete behandlar dels det polisiära samarbetet men även det brottsförebyggande samarbetet mellan polisområdena Haparanda och Torneå. Städernas geografiska närhet gör att samarbetet är intressant att studera både ur ett internationellt polisiärt perspektiv samt ur ett brottsförebyggande perspektiv. Vi undersökte vilka brottstyper som dominerade hos de båda polisområden och hur man på bästa sätt skullen kunna förebygga dessa. Vi undersökte även hur samarbetet för tillfället fungerar samt vilka problem som finns. Vi har bland annat kommit fram till följande slutsatser. För att förbättra det dagliga polisiära samarbetet över gränsen bör man fastställa rutiner hos de båda polisområden. En annan aspekt som arbetet belyser är att personal omsättningen i Haparanda bör minskas. Detta för att genom personlig och rutinmässig kontakt kollegorna emellan, lättare uppnå kontinuitet i samarbetet. I arbetet presenterar vi även några kriminologiska teorier som enligt vår mening skulle kunna vara till hjälp att förebygga brott i området.

Denna rapport syftar till att beskriva Alingsåsmodellen genom att undersöka samarbetet mellan polis och sociala myndigheten i Alingsås. Modellen används för att angripa ungdomsproblematiken. Främst har det hittills gällt utbredningen av destruktiva ungdomsgäng i Alingsås. Dessa gäng har sats i samband med det ökade antalet misshandlingar och skadegörelser. Drivkraften till arbetet ligger nästan helt och hållet på individnivå. Det är personer som har ett stort intresse för att jobba med ungdomar som på eget iniativ tagit tag i problemet. Efter intervjuer med polis och socialtjänst har vi skapat oss en bild av hur arbetet bedrivs, hur framtidsplanerna ser ut och vilka nackdelar som finns med denna modell. Arbetet grundar sig på ett nära samarbete mellan flera av samhällets aktörer varav främst just polisen och kommunen. Arbetet går ut på att skapa sig en nära kontakt med ungdomarna på individnivå och inte dömma dem för deras åsikter eller se dem som en homogen massa. Målet är att utvidga arbetet för att kunna arbeta förbyggande. Man tycker sig kunna ana att det åter igen håller på att bildas destruktiva gäng, vilka man tidigare lyckats få ner antalet på. Att arbeta med ungdomar är ett svårangripet problem med långsiktiga lösningar. Detta gör att det är svårt att få mätbara resultat och det är därför problem med att visa att det verkligen fungerar. Detta gör det svårt att motivera de extra resurser som krävs för att arbetet skall kunna bedrivas på heltid, trots attde som är involverade i arbetet ser en ljusning i problemet.

Jag tänker med denna rapport visa vilka informationsskyldigheter polisen har mot brottsoffer, och hur brottsoffer tycker att polisen lever upp till dessa. Jag kommer även visa på eventuella problem med uppgiften att informera brottsoffer på ett korrekt sätt. Polisens informations och underrättelseskyldighet kommer jag att klarlägga efter lagtext, och då främst genom Förundersökningskungörelsens regler om polisens informationsskyldighet i § 13. Med hjälp av intervjuer av poliser på olika myndigheters brottsoffergrupper kommer jag även att ta reda på om de i sitt arbete ser några problem med informationen, eller om de tycker att den fungerar som den ska. Via litteratur ska jag i detta arbete också visa om brottsoffer anser att polisens information har nått ut till dem enligt reglerna. Studien visar att det finns stora brister i polisens informationsutlämnande då all information inte når brottsoffren som den ska. Vidare visar studien att brottsoffren dock, trots bristfällig information, i stort sett är nöjda med de enskilda polisernas bemötande vid brottstillfället. I slutet av arbetet nämns även några problem med polisens informationsskyldighet och eventuella anledningar till att den inte efterlevs. Därefter ges också några förslag till hur man ska kunna få bukt med problemet kring polisens informations och underrättelseskyldighet mot brottsoffer.

Vår avsikt med denna rapport är att belysa problematiken med Polisens resurser och den låga uppklarningsprocenten av de så kallade mängdbrotten. Det vill säga brott av enklare beskaffenhet med polisiär förundersökningsledning. Förenklat kan man säga att dessa brott utgörs av tillgreppsbrott, lindrigare våldsbrott, skadegörelsebrott och fridsbrott som drabbar allmänheten i relativt stor omfattning jämfört med grov brottslighet. Grunden till denna rapport är att mängdbrotten utgör den absolut största delen av den totala brottsligheten samtidigt som de har den lägsta uppklaringsprocenten. Detta faktum innebär sannolikt att otryggheten hos befolkningen ökar samtidigt som allmänhetens tilltro till rättsväsendet sjunker kraftigt. Vi vill undersöka hur det arbetas inom polisväsendet för att komma tillrätta med detta problem. Rapporten bygger på statistik, rörande ämnet, och därtill även intervjuer om hur Polisen arbetar mot mängdbrottslighet bland ett par olika myndigheter i Sverige. Vi har kommit fram till att man genom att införa ett nytt arbetssätt har kunnat ge mängdbrottsligheten ett större utrymme utredningsarbetet samtidigt som intresset för att utreda dessa brott har ökat.

Vårt intresse för medling väcktes andra terminen vid polisutbildningen i Umeå. Vi valde att skriva om medlingsverksamheten i Umeå och belysa den ur ett problem- och framtidsorienterat perspektiv. Medling vid brott är ett möte mellan brottsoffer och gärningsman, som tillsammans med en opartisk medlare försöker skapa förståelse för vad som hänt och varför. Medling bygger på rättviseformen reparativ rättvisa och används som ett komplement till det straffrättsliga systemet. Vi har tagit del av relevant material samt intervjuat verksamma personer. Idag finns nio verksamma medlare i Umeå. Förra verksamhetsåret genomfördes 103 medlingssamtal. I dagsläget klarar man av nuvarande mängd ärenden. 1 januari 2008 träder en ny lag i kraft. Lagen säger att alla kommuner ska erbjuda gärningsmän under 21 år medlingssamtal. Med tanke på den nya lagen och erbjudande till kranskommunerna om att köpa medlingstjänster från Umeå kan det medföra att man i framtiden behöver se över verksamhetens kapacitet. I vår rapport har vi funnit att medlingsverksamheten i Umeå fungerar bra, men att det fortfarande finns några konkreta problem.

Lagen om unga lagöverträdare syftar till att ungdomar som begår brott skall hållas borta ifrån kriminalvården för att kunna ges en andra chans i samhället och för att belysa eventuella problem som kan finnas i ungdomens hemmiljö så att ungdomar inte hamnar i ett mönster med allt grövre kriminalitet. Klottrarproblematiken är inget som bara dyker upp, utan det byggs upp under en lång tid. Oftast börjas det i väldigt tidig ålder som oskyldigt busstreck som enligt vår hypotes inte tas på allvar av vare sig föräldrar, skola, polis eller socialtjänst. Risken att bli dömd för skadegörelse kopplat till klotter är försvinnande liten. I Stockholm län finns det idag omkring 200 storklottrare vilket innebär att de klottrar dagligen och har klottret som största intresse. Att antalet klotterbrott har ökat beror enligt Björn Wiberg, polisinspektör vid tunnelbanepolisen att det fortfarande är inne att vara klottrare i vissa kretsar. Det öppnas hela tiden nya butiker som säljer klotterprylar och för modeföretagen är det här med utanförskapet och att måla graffiti en grej. Syftet med rapporten är att ta reda på om polisen i Stockholms län har en handlingsplan för unga klottrare. Vi kommer att intervjua polisen i Stockholm för att söka reda på resultatet. Vårt resultat ger en fingervisning om att Polisen inte har en handlingsplan för hur klottret skall hanteras, samt att olika enheters roller och samarbete är lite diffusa.

Syftet med denna rapport är att belysa problemet och få förståelse varför det är svårt för poliser att lämna information enligt förundersökningskungörelsen. Detta är en skyldighet för poliser och det finns reglerat i kungörelsen. Tidigare studier visar att det är ett problem, och en del av problemet är att man har svårt att tolka lagtexten. Vi har gjort en djupdykning i kungörelsen och förarbeten för att undersöka hur de olika begrepp lagtexten tar upp ska tolkas. Vi har även gjort intervjuer med poliser som jobbar i yttre tjänst i Umeå. Resultat på intervjuerna visar att poliser har dåliga kunskaper om de fysiska och psykiska konsekvenser som sker när man utsätts för ett brott. Resultatet visar även att poliser har dålig kunskap i förundersökningskungörelsen. Det som krävs är mer utbildning i bemötandet av brottsoffer och om kungörelsen i dess helhet.

Barn som bevittnat våld mot en nära anhörig kallas de glömda barnen. Uppskattningsvis upplever mellan 100 000 och 200 000 barn i Sverige våld i familjen. Enligt socialtjänsten är dessa barn brottsoffer, men inte enligt polisen. I undersökningar som gjorts gällande misshandlade kvinnor har framkommit att många barn varit närvarande när misshandeln skett. Det har även visat sig att mönstret upprepat sig när barnen vuxit upp och själva får relationer. Om föräldrarna separerar och har gemensam vårdnad krävs samtycke av båda vårdnadshavarna för att barnet ska få behandling för sina upplevelser. Syftet med den här rapporten är att ta reda på hur barnen påverkas samt om konsekvenserna för barnen kan minska genom behandling och polisens arbete. Rapporten har grundats på litteratur och intervjuer med behandlingspersonal på Delfinen och BUP samt en barnutredare på polisen. För att barnen ska få hjälp måste de uppmärksammas. Poliser som kommer till en adress där barn kan ha bevittnat våld måste anmäla detta till socialtjänsten. Det behövs en lagändring om att båda vårdnadshavarnas samtycke inte ska behöva gälla för att barnet ska kunna få behandling. Det behövs även en lagändring så att barn som bevittnat våld blir brottsoffer även för polisen så att arbetsrutiner gällande dessa barn kan utarbetas. Detta skulle innebära att barnen synliggörs och att fler av barnen skulle få hjälp med att bearbeta sina upplevelser.

Syftet med denna rapport är att ta reda på hur vuxna män går tillväga för att inleda en kontakt med ett barn eller en ungdom i sexuellt syfte på Internet samt att ta reda på vad svensk polis kan göra åt detta. I teorikapitlet tar vi upp två teorier som kan förklara varför en person vill begå ett sexuellt övergrepp på ett barn och där vi även förklarar vad en pedofil är. Vårat resultat visar att det är barn och ungdomar i varierande ålder som blir utsatta för grooming, främst av äldre män. Det vanligaste tillvägagångssättet är att kontakta barnen via olika communitys för att skapa en god relation för att sedan få till en träff i verkliga livet. Två av intervjupersonerna vi talat med jobbar på varsin polismyndighet, en i Västerbottens län och en annan i Västernorrlands län. Genom dessa intervjuer har vi försökt att skapa en bild av vad polisen kan göra mot detta problem. Vi har också intervjuat Mats Andersson som arbetar på ett privat företag med frågor runt grooming och han är en nyckelperson i vår rapport därför att han har många års erfarenhet av detta problem. Slutligen har vi även arbetat fram olika förslag på åtgärder som rör grooming. Ett av förslagen går ut på att Mats Andersson ska komma och föreläsa på polisutbildningarna i Umeå och Stockholm för att upplysa om detta växande problem.

Denna rapport handlar om det lokala brottsförebyggande rådet och samarbetet med polisen i Skellefteå Kommun. Jag har även belyst ungdomarnas situation och det brottsförebyggande arbetet mot ungdomar. I teorikapitlet har jag tagit upp några teorier om hur man ska få ett effektivt förebyggande arbete inom kommunen. Resultatet visar att genom ett nära samarbete med polis, socialtjänst och övriga myndigheter kan man komma långt i det brottsförebyggande arbetet. Jag har använt mig av den nationella rapporten ”allas vårt ansvar” som man jobbar efter i Skellefteå. Dessutom har jag intervjuat tre nyckelpersoner när det gäller brottsförebyggande arbetet. De jobbar alla tre i Skellefteå och har god lokal kännedom. Den viktigaste slutsatsen är att ha en situationell och social prevention som fungerar och att man prioriterar tidiga insatser mot ungdomar som har problem hemma eller i skolan.