Narkotikamissbruk idag är ett stort problem och något som poliser dagligen kommer i kontakt med. En undersökning gjord vid Underrättelseroteln vid LKP i Västra Götaland visar på att narkotika ligger bakom många vardagsbrott. Alla som förts upp som skäligen misstänkta för narkotikabrott under åren 1999-2002 kartlades och jämfördes med den vardagsbrottslighet som förekommit under dessa tre år. Det visade sig att i 33% av fallen av vardagsbrottsligheten förekom personer som också varit uppförda som skäligen misstänkta för narkotikabrott. Narkotikamissbruket bland ungdomar i Sverige har ökat i stort sett varje år sedan början av 1990-talet. Ett sätt att försöka komma åt narkotikamissbruket är att hitta idéer för att på lång sikt minska nyrekryteringen av narkotikaanvändare, fördelaktigast genom att koncentrera insatserna kring ungdomar. Vi tycker att det finns behov av en mer kontinuerlig form av narkotikautbildning på landets tre polisutbildningar och ge förslag på hur intresserade studenter kan ges möjlighet till ytterligare engagemang och kunskapsinformation i framtiden. Kursen drogtecken och symptom har använts på polisutbildningen i ca. 5 år och syftar till att under två dagar lära ut de olika drogkategorierna, hur de påverkar kroppen och hur man kan se på en person att han eller hon är påverkad av en viss drog. Idag är den utbildningen utbytt på två av landets polisutbildningar. I diskussionen behandlas Brå:s rapport (1999:1) här beskrivs hur polisen som droginformatör inte tycks utgöra någon avgörande betydelse för elevernas attityder kring droger i allmänhet. Vi tror dock annorlunda. Vi tror det beror mycket på hur informationen förmedlas. Det viktiga är hur informationen förs fram och vad budskapet är. Våra idéer kring skolkontakt tror vi kan förverkligas genom att nyttja studenterna på skolorna i Stockholm, Umeå och Växjö. Målet är inte att varje polisiär individ ska bli duktig på det mesta som handlar om narkotika, målet är att minska nyrekryteringen.

Vi har i det här arbetet valt att fördjupa oss i hur det förebyggande arbetet mot narkotika fungerar på området Backen i Umeå. I detta arbete har vi ställt oss tre frågor: Fungerar det förebyggande arbetet mot narkotikan? Fungerar samverkan mellan de olika aktörerna? Hur kan en handlingsplan över det drogförebyggande arbetet se ut? Vi har i arbetet läst verksamhetsplaner, handlingsplaner och även intervjuat berörda aktörer som alla försöker arbeta mot narkotikan på området Backen. Utifrån dessa fakta har vi arbetat fram en handlingsplan som kan vara en hjälp för dom olika aktörerna på Backen området. Handlingsplanen understryker vikten av samarbetet mellan dom olika aktörerna, samt en tidig upptäckt och konsekvent handlande från dom vuxna gentemot narkotikan…

Under 1990-talet har det skett en markant ökning då det gäller högstadieungdomar som provat narkotika. Sedan 2001 har antalet legat på en konstant nivå enligt CAN (Central förbundet för alkohol- och narkotika upplysning). Ökningen har skett under en tid då informationen och kunskapen om narkotika och dess konsekvenser varit relativt kända. När ungdomar börjar på högstadiet ökar risken att de kommer i kontakt med alkohol, tobak och narkotika. Eftersom ökningen sker under högstadieperioden borde de förebyggande insatserna mot droger vara som starkast då. Syftet med vårt arbete är att undersöka tre högstadieskolors förebyggande arbete. Vi vill ge en bild av skolornas arbete och strategi mot att eleverna ska prova droger. Vår teori om ett förebyggande arbete mot narkotika fungerar som en mall för resultatet och diskussionen…

Syftet med det här arbetet är att besvara frågeställningen: ”Hur fungerar medling vid ungdomsbrott och vilka fördelar kan medlingen ge brottsoffret, gärningspersonen och samhället?” Genom att gå på en föreläsning, läsa lånad litteratur i ämnet och intervjua tre personer har jag kommit fram till att det inte finns några större forskningsresultat, gjorda i Sverige eller Norden, som visar på vilken effekt medling kan ge. Jag har dock kunnat konstatera att effekten allt som oftast på positiv utifrån den information jag har fått fram. Förhoppningsvis kommer även den första stora forskningsrapporten att visa detsamma.

Kvinnomisshandel har länge varit ett stort problem i samhället men alltför sällan har forskningen fokuserat på andra aspekter av våld mot kvinnor än den fysiska misshandeln. Detta arbete handlade om kvinnor som har levt i relationer med kontrollerande män utan inslag av våld. Syftet var att öka förståelsen för hur dessa kvinnor blev påverkade av relationen och hur de såg på sig själva och sin egen situation samt om deras frihet och livsutrymme begränsades. Avgränsningen i arbetet bestod av att utesluta andra former av misshandel och endast ta upp aspekter gällande psykisk misshandel och kontroll. Som metod användes halvstrukturerade kvalitativa intervjuer av tre respondenter som alla hade lång erfarenhet av att leva med kontrollerande män. Noggrann läsning av litteratur och tidigare forskning var nödvändigt för att få förståelse och kunskap om misshandelsförhållanden. Analysen utgick från en narrativ ansats. De viktigaste resultaten som har framkommit i arbetet var att kvinnorna som utsatts för psykisk misshandel blev påverkade av mannens beteende och reagerade på många sätt likadant som fysiskt misshandlade kvinnor gjorde. Mönstret i de kontrollerade förhållanden kunde jämföras med mönster som framkommer i misshandelsförhållanden. Forskningen visade att det fanns paralleller mellan psykisk och fysisk misshandel och att dessa två aspekter ofta hörde ihop. Psykisk misshandel och kontroll kan även vara en startpunkt, och senare utvecklas till fysisk misshandel. Därmed gick det att dra paralleller mellan kontroll och våld, och frågan kvarstår om inte kontroll och dominans kan ses som en form av misshandel av kvinnan.

Landets tjugoen polismyndigheter arbetade tidigare väldigt mycket på egen hand när det gällde brottsförebyggande arbete. Men när den dåvarande Rikspolischefen Stefan Strömberg lämnade direktiv om att ett samverkansavtal skulle framtas mellan Polis och kommun öppnades nya möjligheter, men även krav på Polismyndigheterna att utveckla samarbetet med kommunerna för att gemensamt kunna se över deras problemområden och på så sätt få ett effektivare brottsförebyggande arbete samt en bra dialog med alla berörda parter i samverkansavtalet, och även med samhället i stort. Denna rapport analyserar hur samarbetet fungerar rent praktiskt i Haparanda kommun med deras brottsförebyggande arbete gällande ungdomar som är i en så kallad riskzon för framtida narkotikamissbruk, och hur berörda personer inom olika myndigheter och samhällsorgan gemensamt arbetar mot ett och samma mål för ett tryggare samhälle. Samtliga personer som medverkat i rapporten har bara goda ord om samarbetet, men det finns trots detta farhågor om att arbetet med tiden kommer att rinna ut i sanden och att vissa kommuner kommer att dela på resurserna och inte arbeta gemensamt. Samverkansavtal mellan Polis och kommun är dock ett steg i helt rätt riktning för att tillsammans kunna arbeta brottsförebyggande i ett samhälle som ständigt utvecklas och förändras.

Medling innebär att gärningsman och brottsoffer träffas för att tillsammans samtala om hur de ska hantera följderna av en brottshändelse och dess verkningar i framtiden. Båda parterna får en central roll där de får återge sin version av händelsen utan att bli avbrutna. Syftet med rapporten är att undersöka vilka effekter medling eventuellt medför för brottsoffret. Materialet som används är både svenska och utländska studier som behandlar ämnet. Rapporten bygger också på två intervjuer med medlingssamordnare i Sverige. De resultat som framkom i rapporten är att medling är positivt för brottsoffret. Vi har påvisat att rädslan hos brottsoffren minskat markant efter avslutad medling. Det är också visat att de får ett känslomässigt avslut och att de därmed kan lämna händelsen bakom sig. Många brottsoffer upplevde att de återfick kontrollen över sina liv då de fick förklara för gärningsmannen vilka konsekvenser brottet medfört samt genom att tillrättavisa denne. För många av brottsoffren var en ursäkt från gärningsmannen viktigare än en eventuell materiell ersättning. De slutsatser vi kan dra av rapporten är att de positiva effekter som medling medfört till viss del beror på att både brottsoffret och gärningsmannen får en central roll. De vi finner anmärkningsvärt är att inga negativa effekter har kunnat påvisas. Rimligtvis borde det finnas negativa effekter då medling riktar sig till olika individer som har olika förutsättningar att hantera och bearbeta en brottshändelse.

Utifrån rådande normer och värderingar anser vi att det finns könsskillnader i attityder gentemot polisen hos ungdomar. För att underlätta polisens arbete är det viktigt att känna till grunden för dessa attityder. Syftet med studien är att undersöka om det finns några könsskillnader gentemot polisen hos ungdomar i Umeå. En jämförelse görs sedan mellan ungdomarnas och polisernas uppfattning. Studien består av en enkätundersökning genomförd bland ungdomar i Umeå samt en intervju med ungdomsgruppen på polisen i Umeå.Rikspolischefen har uttalat att arbetet med ungdomar ska vara i fokus och att det är viktigt för poliserna att bygga upp en god personlig relation. Satsningar från polisens håll görs i form av ungdomsgrupper, ungdomsråd, projekt mot ungdomsbrottslighet m.m.Poliserna på ungdomsgruppen anser generellt att attityden hos ungdomarna är bra och att det är upp till varje enskild polis att påverka bilden av svensk polis hos ungdomarna. I enkätundersökningen svarar ungdomarna på om de någonsin har pratat med en polis, hur detta möte upplevts, hur en polis bör vara och varför de har den bild de har av polisen. Vi kan ur diagrammen utläsa att attityderna inte skiljer sig mellan könen i någon större utsträckning och att polisernas uppfattning om ungdomarna stämmer ganska bra överens med ungdomarnas egen bild. Det finns vissa egenskaper hos polisen som tjejer och killar värderar olika och attityderna varierar även mellan årskurs 7 och årskurs 9.

Rosengård har sedan december 2008 präglats av kravaller, därför tillsattes en kommendering för att återskapa en trygg och säker stadsdel. Syftet med denna rapport är att belysa vilka arbetsmetoder som polisen använt sig av i samband med kommenderingen samt att åskådliggöra resultatet av insatsen. Empirin bygger huvudsakligen på intervjuer med biträdande chefen för närpolisområdet där Rosengård ingår. Resultatdelen illuminerar kommenderingens arbetsmetoder och taktik. Taktiken har bl.a. varit att ha polis i yttre tjänst i Rosengård dygnet runt samt att ha kännedom om vem som begår brott och att aktörerna själva ska vara medvetna om att de är igenkända. Målsättningen har varit att kunna lagföra dem som begår brott och att återskapa lugnet i stadsdelen. I diskussionen konfereras problematiken med den återkommande brottsligheten i Rosengård för att få en uppfattning om orsaker till kravallerna. Där resoneras även kring hur arbetsmetoderna fungerat och om de kan tillämpas på begreppen brottsförebyggande, samverkan och analys, som är rapportens definition på en kommenderings innebörd och syfte. Brottsförebyggande och analys har fungerat väl. Samverkan med andra samhällsaktörer har varit mer problematisk, trots att polisen försökt utveckla sådan. Rosengård har blivit tryggare, det visas i en trygghetsmätning där Rosengård fick högst poäng i Sverige för sin närvaro i stadsdelen. Målsättningen att kunna lagföra gärningsmän i större utsträckning än tidigare är ännu inte uppnått.

Två år vid polisutbildningen har bl.a. lärt oss lagstöd, självskydd, vapenhantering, radio, bilkörning, bemötande och hantering av misstänkta gärningsmän, drabbade målsäganden och vittnen. Men de minsta i samhället har glömts bort. Hur ska vi bemöta och ta hand om barn i samband med brott? Denna rapport är ägnad åt att ta fram information som är relevant för poliser i yttre tjänst vid bemötande av barn som bevittnat eller själva drabbats av brott. Med utgångspunkt i vad lagstiftaren säger, har vi själva upptäckt svårigheter med att översätta teori till praktik. Intervjuer med verksamma poliser har förstärkt den bilden, många vet inte hur de ska agera inom lagens ramar när de möter barn under 15 år då man är rädd för att göra mer skada än nytta. Vi känner själva samma oro och okunskap inför vår kommande aspiranttjänstgöring, och beslöt oss därför för att ta fram ett åtgärdskort. Åtgärdskortet ämnar klargöra vad man praktiskt får, bör och ska göra som polis vid bemötandet av dessa barn. För att tolka lagstiftare rätt och ta fram tydliga riktlinjer, har vi tagit hjälp av åklagare och barnutredare inom polisen. Vi har även vänt oss till personer inom socialt arbete för att få kunskap om barnens behov i de akuta, stressade skeenden som det oftast är när polisen ingriper. Vår ambition är att åtgärdskortet ska kunna bäras i benfickan vid arbete i yttre tjänst, och vara aktuellt för samtliga poliser i Sverige.