Syftet med uppsatsen är att undersöka hur elever ges möjlighet att utveckla förmågan att resonera om hållbar utveckling. Fyra lärare i geografi i årskurserna 6-9 har intervjuats för att få reda på hur de utformar undervisningen så att eleverna kan visa på resonemang för hållbar utveckling, en textanalys av läroböcker har gjorts för att undersöka om de är utformade så att eleven tränas i att resonera om hållbar utveckling samt så har provfrågorna i nationella provet i geografi för årskurs 9 analyserats för att hitta samband mellan konstruktionen av provfrågor och lärarnas sätt att undervisa i hållbar utveckling. Undersökningen har visat på att elever får träning i att resonera om hållbar utveckling genom väl utvecklade metoder och övningar, att nationella proven fungerar som måttstock för geografiundervisningen och provfrågorna ger lärare förslag på uppslag till hur hållbar utveckling kan arbetas med i undervisningen  samt att läroböcker skiljer sig åt i hur mycket de uppmanar eleverna att resonera och analysera beroende på om de är skrivna innan eller efter införandet av den nya läroplanen. Undersökningens resultat analyseras med hjälp av två teorier om lärande, behavorism och konstruktivism, vilka handlar om vad lärande är och hur lärande sker.