De atypiska anställningsformerna är vanligt förekommande, men det råder blandade meningar om huruvida de innebär språngbräda för fast heltidsanställning eller om de är till för att uppfylla arbetsgivarens behov för numerisk flexibilitet. Det har debatterats om atypiska anställningsformer skapar differentiering på den svenska arbetsmarknaden i form av A- och B- lag (Kreicbergs 2010:4). Syftet med denna undersökning är att förstå hur personer med atypisk anställningsform inom olika yrkesgrupper, ser på sin anställning. Detta är en kvalitativ studie med hermeneutiskt synsätt. För att samla in det empiriska materialet gjordes halvstrukturerade tematiska intervjuer där åtta respondenter från olika yrkesgrupper intervjuades. Som analytiskt verktyg användes tre teoretiska utgångspunkter; Buckley och Wheeler (2001) förväntningsteori som förklarar motiven till varför individer väljer den atypiska anställningsformen. Atkinsons (1984) flexibilitetsmodell, med kärna och periferi, förklarar hur arbetstagare differentieras utifrån anställningsformen. Samt Standings (2011) teori om prekariatet som tar upp en ny klass som främst består av tillfälligt anställda. Resultatet visar att intervjupersoner uppfattar den atypiska anställningsformen som otrygg. Dock ser respondenterna med akademiskt utbildning flera fördelar med atypisk anställningsform än de intervjupersonerna utan akademiskt utbildning. Fördelarna med atypisk anställning för akademikerna är den ekonomiska vinningen och friheten av att styra över sin arbetstid. För intervjupersonerna utan akademisk utbildning handlar den atypiska anställningen däremot om att klara sig ekonomiskt, samtidigt som deras möjligheter till att påverka sina arbetsvillkor är små. / Program: Organisations- och personalutvecklare i samhället