<p>Roy Andersson har med sina filmer intresserat och fascinerat många åskådare genom åren, kanske framförallt på grund av filmernas särpräglade komposition och bildspråk. Här arbetar han gränsöverskridande med orörlig kamera, långa tagningar och djupfokus. Själv står han med övertygelsen att en enda bild kan berätta så mycket mer, och därmed göra allt användande av flera bilder direkt överflödigt. Det filmiska grepp som Roy Andersson använder sig av grundar sig på vad han själv kallar för den komplexa bilden inom filmteorin. </p><p>Den här uppsatsen behandlar Roy Andersson och den komplexa bilden, samt diskuterar kring hans bildspråkliga inriktning som han har i förhållande till de konventioner som idag förekommer inom bildskapandet och den visuella kulturen. I uppsatsen görs en genomgång av Roy Anderssons produktioner, vilket täcker in områdena för spelfilm, kortfilm samt reklamfilm och som sedan sätts i relation till dagens visuella kultur med hjälp av den socialsemiotiska analysmetoden för visuell kommunikation. Utifrån detta perspektiv har tre scener från lika många av Roy Anderssons produktioner djupanalyserats. Diskussioner kring Roy Anderssons bildspråk förs även med hjälp av tre kompletterande teoretiska inriktningar; auteur-teorin (författarskapet), redundansprincipen och mise-en-scène. </p><p>Syftet med uppsatsen är att undersöka hur och varför Roy Anderssons bildspråk ser ut som det gör, och på vilket sätt som han genom användandet av den komplexa bilden gör för att uppnå detta.</p>

Roy Andersson har med sina filmer intresserat och fascinerat många åskådare genom åren, kanske framförallt på grund av filmernas särpräglade komposition och bildspråk. Här arbetar han gränsöverskridande med orörlig kamera, långa tagningar och djupfokus. Själv står han med övertygelsen att en enda bild kan berätta så mycket mer, och därmed göra allt användande av flera bilder direkt överflödigt. Det filmiska grepp som Roy Andersson använder sig av grundar sig på vad han själv kallar för den komplexa bilden inom filmteorin. Den här uppsatsen behandlar Roy Andersson och den komplexa bilden, samt diskuterar kring hans bildspråkliga inriktning som han har i förhållande till de konventioner som idag förekommer inom bildskapandet och den visuella kulturen. I uppsatsen görs en genomgång av Roy Anderssons produktioner, vilket täcker in områdena för spelfilm, kortfilm samt reklamfilm och som sedan sätts i relation till dagens visuella kultur med hjälp av den socialsemiotiska analysmetoden för visuell kommunikation. Utifrån detta perspektiv har tre scener från lika många av Roy Anderssons produktioner djupanalyserats. Diskussioner kring Roy Anderssons bildspråk förs även med hjälp av tre kompletterande teoretiska inriktningar; auteur-teorin (författarskapet), redundansprincipen och mise-en-scène. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur och varför Roy Anderssons bildspråk ser ut som det gör, och på vilket sätt som han genom användandet av den komplexa bilden gör för att uppnå detta.