No description available.

Systemisk skleros (SSc) är en autoimmun rheumatisk sjukdom som kännetecknas av fibros i huden och/eller de interna organen, vaskulopati och en autoimmun reaktion från immunförsvaret, med eller utan specifika autoantikroppsprofiler. Diagnostisering och sjukdomsbehandling försvåras av sjukdomens heterogena natur. Det finns därför ett behov av pålitliga autoantikroppsbiomarkörer som kan bistå vid diagnostisering av patienter. Autoantikroppar som förekommer i serum kan avslöja sjukdomstillståndet hos patienter samt indikera en prognos om de korreleras till ett specifikt klinisk symtom. Syftet med denna studie var att identifiera autoantikroppar som kanditater till nya biomarkörer inom systemisk skleros i hopp om att dessa ska kunna förbättra stratifiering av patienter, samt att addera kunskap om autoantikroppsreaktivitet inom sjukdomen. Autoantikroppsprofilerna i 107 serumprover, där 55 tillhörde SSc-patienter och 52 tillhörde inflammatoriska kontroller, analyserades i två faser med en planar antigen array för en initial objektiv identifiering av möjliga autoantikroppskandidater, som sedan verifierades i en suspension bead array. Resultaten konfirmerar reaktivitet mot kända autoantigen, så som centromer protein B (CENPB) och DNA topoisomeras I (TOP1), samt identifierar fosfatidylinositol-5-fosfat 4-kinas typ 2 beta (PIP4K2B) som en ny, potentiellt specifik, autoantikroppskandidat för sjukdomen. Tripartite motif containing 21 (TRIM21) som är ett känt autoantigen hos flera systemiska autoimmuna sjukdomar visar potential för att kunna stratifiera sjukdomen. Resultaten i denna studie adderar ny information till kontexten inom autoantikroppsreaktivitet hos patienter med systemisk skleros som efter en mer omfattande dataanalys förhoppningsvis kommer att vara användbar inom diagnostisering av patienter samt för att skräddarsy behandling av sjukdomen. / Systemic sclerosis (SSc) is a highly heterogeneous rheumatic autoimmune disease that is characterized by fibrosis of the skin and/or visceral organs, vasculopathy, and an irregular immune response with or without specific autoantibody profiles. The heterogenic nature of the disease creates a challenge in diagnosis and clinical management of patients. There is thus a need for reliable autoantibody biomarkers that could aid in patient stratification. Serum autoantibodies are indicative of the disease state and may reveal prognosis if correlated to a specific clinical feature. This study aimed to discover novel autoantibody biomarker candidates with the hopes of improving patient stratification and to provide additional knowledge on the autoantibody reactivity in systemic sclerosis. By using a two-phase study design, an autoantibody profiling of 107 serum samples, consisting of 55 SSc samples and 52 inflammatory controls, was performed using the planar antigen array for initial discovery and a suspension bead array for verification. Resulting data confirms reactivity to known targets such as centromere protein B (CENPB) and DNA topoisomerase I (TOP1), while also identifying phosphatidylinositol-5-phosphate 4-kinase type 2 beta (PIP4K2B) as a potential novel target that is specific to the disease. Tripartite motif containing 21 (TRIM21), a known target among several systemic autoimmune diseases, show potential as a target for patient stratification. The results of this study add new information to the context of autoantibody reactivity in systemic sclerosis, which after more extensive data analysis, could be useful in improving the stratification of patients and in tailoring treatment.

Alzheimers sjukdom (AD, eng. Alzheimer’s disease) upptäcktes för 111 år sedan av Alois Alz-heimer. Idag är det den ledande orsaken till demens hos äldre, och incidencen förväntas öka med befolkningens ökande livslängd. År 2050 förutspås antalet patienter med AD nå 10 miljoner personer [1]. Det har gjorts många försök att angripa AD via dess främsta kännetäcken, såsom plack av beta-amyloid (Aβ), Aβ-oligomerer, och ansamlingar av tau-protein, kallat tau-trassel. Trots att forskning om AD bedrivits i flera årtionden är dess orsak alltjämt okänd.På sistone har det funnits ett fokus på de inflammatoriska komponenterna inom AD. Det finns en utbredd aktivering av immunförsvaret i det centrala nervsystemet hos patienter med AD, men varken dess orsak eller dess roll inom AD är känd. Däremot finns det tydliga tecken på att inflammationen är av autoimmun art. Med detta i åtanke är det tydligt att det finns ett stort behov att utröna auto-immunitetens roll inom AD. I denna forskningsstudie användes proteomik-metoder för att bestämma autoantikroppsprofilerna inom plasma och cerebrospinalvätska (CSF, eng. cerebrospinal fluid) hos AD-patienter och en frisk kontrollgrupp.I denna studie användes par av plasma- och CSF-prover från 23 friska individer och 49 patien-ter. Dessutom inkluderades 2 plasmaprover och 18 CSF-prover från patienter. En 380-faldig och en 314-faldig riktad analys gjordes med hjälp utav suspension bead array-teknologi (SBA). Varje SBA bestod av färgkodade, magnetiska mikrosfärer i suspension, med antigen immobiliserade på kulornas yta. Denna analysmetod användes för att undersöka autoantikropssprofilerna i alla prover. Resul-taten visade en ökad respons från autoantikroppar mot antigenen SLC17A6 (Solute Carrier Family 17 Member 6), MAP1A (Microtubule Associated Protein 1A), och MAP2 (Microtubule Associated Protein 2) i patiener gentemot friska individer. Dock har dessa antigen uppvisat en bred reaktivitet i tidigare, opublicerade studier. Därför behövs ytterligare forskning för att fastställa deras roll inom AD.Dessutom användes paren av plasma- och CSF-prover för att undersöka autoantikroppsprofilernas överrensstämmelse inom varje patient. Det visade sig att korrelationen följde en normalfördelning, med starkare korrelation inom antigen med starkare reaktivitet mot den motsvarande autoantikroppen. Denna studie utgör en av de första storskaliga forskningsstudierna av överrensstämmelsen mellan autoantikroppsprofilerna inom plasma och CSF. / Alzheimer’s disease (AD) was discovered 111 years ago by Alois Alzheimer. Today, it is the leading cause of dementia in elderly, and incidence is expected to increase with life expectancy. By 2050, the number of a˙ected individuals is predicted to reach 10 million [1]. There have been numerous attempts to describe AD by its primary hallmarks, including amyloid plaques, amyloid beta (Aβ) oligomers, and tau tangles. However, despite several decades of intense research, the cause of AD remains unknown.Recently, there has been a focus on the inflammatory components of AD. There is an extensive activation of the immune system within the CNS of AD patients, but neither its cause nor its role in AD is known. However, there are strong indications that the inflammation has an autoimmune character. Considering this, there is an imperative need to examine autoimmunity within AD. In the present study, a proteomic approach was used to determine the autoantibody profiles within plasma and cerebrospinal fluid (CSF) within AD patients and healthy controls.Paired plasma and CSF samples from 23 healthy controls and 49 patients were included in the present study. In addition, 2 plasma samples and 18 CSF samples from patients were included (not paired). One 380-plex and one 314-plex targeted suspension bead array (SBA), each consisting of color-coded magnetic microspheres with immobilized antigens, were used to analyze autoantibody profiles in all samples. The resulting data revealed an increased autoantibody response towards anti-gens SLC17A6 (Solute Carrier Family 17 Member 6), MAP1A (Microtubule Associated Protein 1A), and MAP2 (Microtubule Associated Protein 2) in patients compared to healthy controls. However, as these antigens have displayed wide reactivities in previous, unpublished studies, they require further investigation to determine their role in AD.Furthermore, the paired CSF and plasma samples were used to investigate the correlation of autoantibody profiles within patients. The correlation was found to follow a normal distribution, with correlation being higher in antigens displaying stronger autoantibody reactivity. This work represents one of the first large-scale studies on the correlation of autoantibody profiles in plasma and CSF.

Juvenil idiopatisk artrit (JIA) är en autoimmun reumatisk sjukdom som drabbar barn före 16 års ålder. Den vanligaste varianten är oligoartikulär JIA, vilket innebär att den påverkar två till fyra leder med symptom så som svullnad, ömhet, stelhet, rodnad eller nedsatt motorik. Oligoartikulär JIA är även associerad med uveit, vilket är en autoimmun ögonsjukdom som förstör synen. Sjukdomen är i nuläget dåligt förstådd och forskning behövs för att kunna identifiera markörer som kan användas för diagnostik. Enzymkopplad immunadsorberande analys (ELISA) är inom vårdens laborativa arbete en mycket vanlig metod för att undersöka patienters serum och identifiera specifika markörer som tyder på sjukdom. En ELISA kan utföras på olika sätt beroende på om den letar efter antigen eller antikroppar. Syftet med denna studie var att optimera en indirekt ELISA för detektion av autoantikroppar och genomföra en metodjämförelse med en redan väl undersökt kulbaserad autoantikroppsmetod. Studien omfattar 14 serumprov från olika patienter och använder sig av rekombinant framställda protein epitope signature tag (PrEST)-antigener för att identifiera autoantikroppar. PrEST-antigener består av ett humant variabelt proteinsegment och en protein-tag som består av ett albuminbindande protein (ABP) med en N-terminal HIS-tag (His6ABP). För att förhindra ospecifik inbindning till His6ABP-delen av PrEST-antigenerna så framställdes His6ABP, med vilket serum inkuberades innan de undersöktes med ELISA. Då resultatet tolkades binärt kunde stor likhet ses mellan de två olika metoderna för samtliga PrEST-antigener som undersöktes, vilket innebär att metoden kan fortsätta utforskas. Resultatet visade också att His6ABP-delen skulle kunna orsaka korsreaktivitet, vilket dock inte är något negativt för metodens validitet. / Juvenile idiopathic arthritis (JIA) is an autoimmune rheumatic disease that affects children before the age of 16. The most common variant is oligoarticular JIA, which means it affects two to four joints with symptoms such as swelling, tenderness, stiffness, redness, or reduced mobility. Oligoarticular JIA is also associated with uveitis, an autoimmune eye disease which damage eyesight. The disease is currently poorly understood, and research is needed to identify markers that can be used for diagnostics. Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) is a very common method in healthcare laboratory work to examine patients' serum and identify specific markers that indicate disease. An ELISA method can be performed in different ways depending on whether it is looking for antigen or antibodies. The aim of this study was to optimize an indirect ELISA for detection of autoantibodies and conduct a method comparison with an already well established bead-based autoantibody array method. The study included 14 sera samples from different patients and used recombinantly produced protein epitope signature tag (PrEST) antigens to identify autoantibodies. PrEST antigens consist of a human variable protein segment and a protein tag consisting of albumin binding protein (ABP) with an N-terminal HIS-tag (His6ABP). To prevent non-specific binding to the His6ABP portion of the PrEST antigens, His6ABP were recombinantly produced and used for pre-absorption of serum before being examined by ELISA. When the result was interpreted binary, great similarity could be seen between the two different methods for all PrEST antigens examined, which calls for further exploring of the method. The result also showed that the His6ABP part could possibly cause cross-reactivity, which is interesting but doesn’t affect the validity of the method.