Alliances should have a big amount of capabilities and strong individual states to deter successfully. NATO needs to decide who their adversary is, what actions to deter and what countermeasures to deter them. They should also increase their conventional forces and willingness to use nuclear weapons as a response to aggression. With this background in previous research the problem of this thesis is how does an alliance deterring strategy look like and how is it tailored to fit the adversary, threat and countermeasures. The aim for this thesis is to explain how the deterring strategy of NATO looks like and how it has changed since after the cold war till today. The results show that the deterring strategy has changed focus. From the focus on territorial, broad and denial deterrence in the strategic concept from 1999. To the focus on territorial, extended, broad and denial deterrence in the NATO summit meeting in Warsaw 2016.

Avskräckningsteori har varit viktigt för krigsavhållande strategier under lång tid och är fortfarande i allra högsta grad relevant. Det som har väckt mitt intresse för att göra denna studie är varför avskräckning har misslyckats trots att försvararen hade vidtagit övertygande avskräckningsåtgärder. Det förefaller vara så att motståndarens bedömning av hur väl de kan kontrollera riskerna som är förenade med ett anfall påverkar effekten av vidtagna avskräckningsåtgärder på ett sätt som den klassiska avskräckningsteorin inte har beaktat. Syftet med den här studien är därför att förklara hur motståndarens riskvilja kan påverka den klassiska avskräckningsteorins tillämplighet. Forskningsfrågan är hur motståndarens bedömning om riskernas kontrollerbarhet kan påverka försvararens avskräckningssituation? För att uppnå syftet och svara på forskningsfrågan utvecklas ett teoretiskt ramverk som beaktar denna faktor. Ramverket prövas med en fallstudie om konflikten mellan Kina och Vietnam 1974 – 1980. Resultatet visar att motståndarens bedömning om riskernas kontrollerbarhet kan leda till ett lättare eller ett svårare avskräckningsfall för försvararen beroende på hur stark vilja motståndaren har att ta beräknade och allvarliga risker. Detta frambringar olika krav på försvararens åtgärder, vilket den klassiska avskräckningsteorin inte hanterar på ett övertygande sätt. Avskräckningsteorins prediktiva värde upphör vid det svårare avskräckningsfallet. Det underliggande antaganden om rationella val har inte beaktat aktörer som har vilja att ta beräknade och allvarliga risker. Dessa antaganden behöver sålunda breddas bortom vinstmaximerande drivkrafter och det som tidigare ansågs vara irrationellt, vilket innebär att studiens teoretiska ramverk har potential för vidare prövning och utveckling. Studien har också visat att avskräckning som säkerhetsstrategi behöver fungera över tid och mot olika grader av hot, vilket innebär att försvararen måste verka för långsiktighet med underförstådda hot som bygger på övertygande militärteknisk förmåga, samarbeten, och planer för hur omedelbar avskräckning ska utföras om säkerhetshoten blir riktigt allvarliga.

Alliance affiliation in the cyber domain – Asset or affliction? ABSTRACT: The aim of this study is to better understand the impact of alliance membership and the possible deterrence effect it has in the cyber domain. The problem with achieving deterrence in cyberspace is to be able to measure its efficiency when there is a constant occurrence of cyber-attacks that are perceived under the threshold of armed attack but above what constitutes a peaceful coexistence. A hegemonic status in the international system attracts interest and motive to affect from other actors’ ads to the problem when alliances are formed. Data has been extracted from multiple sources to be able to test through regression if the number of alliances have a deterrent effect, if signaling of offensive capabilities can dampen the will to attack and if the promise of al-lied retribution influences the number of cyber-attacks. The result shows that deterrence through alliances at best has a marginal effect. The strongest deterrent is being a member of an alliance that promises retaliation if attacked and that military might attract aggressors to use the cyber domain to affect their opponent. This means that membership in a defensive alliance has an insignificant deterrent effect and rising military capability can neutralize the wanted benefits of the alliance in the cyber domain.