Idag finns inga vetenskapliga belägg huruvida luftvärn kan bidra till att avskräcka en utmanare. Bristen på kunskap kring detta kan kopplas till bristen på forskning kring defensiv luftmakt då det i luftmaktskretsar främst varit offensiva teorier om luftmakt som härskat. Syftet med denna uppsats är att undersöka kausala samband mellan nyttjande av luftvärn och en ökad tröskeleffekt i syfte att avskräcka en utmanare. Utgångspunkten är duellen mellan luftvärn och offensiva luftmaktsresurser i kampen om luftherravälde. Resultatet visar att det finns ett kausalt samband mellan luftvärnets förmåga att bestrida en utmanares luftherravälde och ökade genomförandekostnader för en utmanare vid utövandet av luftmakt, med ökad tröskeleffekt som följd. Ett kausalt samband mellan luftvärnets förmåga och en lägre grad av luftkontroll för utmanaren att genomföra luftoperationer ifrån kan inte påvisas. Undersökningen visar även på ett möjligt kausalt samband mellan att uppträda med kombinerade luftvärnssystem och höjda genomförandekostnader för utmanaren. Resultatet ger insikt i hur luftvärn kan påverka en tröskeleffekt och bidra till avskräckning samt utökar teoribasen för defensiv luftmakt med ett luftvärnsfokus.

Under det kalla kriget var en av huvudanledningarna till dimensioneringen av och uppträdandet hos det militära försvaret att det skulle verka avskräckande för en eventuell angripare. Trots ett betydligt mindre försvar idag än under det kalla kriget, kvarstår fortfarande målet för de väpnade styrkorna att skapa avskräckning. Hur kan det komma sig att det anses möjligt att åstadkomma samma effekt fast med betydligt färre resurser idag i jämförelse med då? Syftet med denna uppsats är att undersöka om dagens syn på avskräckning skiljer sig från den som existerade under det kalla kriget, vilket i så fall skulle kunna bidra till att förklara den ovanstående problemformuleringen. Undersökningen har genomförts i form av en jämförande fallstudie med hjälp av kvalitativ textanalys. Undersökningsmaterialet har bestått av officiella politiska och av Försvarsmakten framställda dokument från 1950-talet respektive nutiden. Undersökningen har visat att det finns skillnader, som kunnat utläsas av de analyserade dokumenten, i uppfattningarna om avskräckning mellan kalla kriget och idag. En viss diskursiv glidning framträder tydligt med förändringar både i synen på behovet av avskräckning, men också gällande vilka förmågor som krävs för att åstadkomma det. Numera anses internationellt engagemang och samarbete vara det som främst bidrar till att avskräcka en potentiell angripare trots mindre militära resurser idag jämfört med under 1950-talet.

Den svenska militärstrategiska doktrinen beskriver att Försvarsmakten i fred ska verka krigsavhållande genom avskräckning. Den avskräckande effekten utgörs av trovärdighet, tillgänglighet samt samarbete med andra stater och organisationer. Delvis kontrasterande beskriver regeringen att den svenska linjen ligger fast avseende militär alliansfrihet.  Uppsatsen är teorikonsumerande då den avser att belägga huruvida det militärstrategiska agerandet kan beskrivas som riskspridningsstrategi. Den syftar även till att teoretiskt pröva om riskspridningsstrategi praktiserad av en småstat kan anses vara en trovärdig metod inom ramen för avskräckning.  Resultatet visar att det existerar belägg för att Sverige bedriver militär riskspridningsstrategi och att den har förutsättningar att kännetecknas som trovärdig. Uppsatsen finner dock att trovärdigheten kan liknas vid en positiv trend snarare än total uppfyllande av ställda teoretiska kriterier. En central faktor i sammanhanget är alliansfrihetens praktiska yttringar. Ökad trovärdighet på kort sikt bygger på effekten av militära internationella samarbeten.

This study investigates the contemporary Swedish deterrence strategy through a qualitative text analysis. Since the 1950s and onwards Sweden has adopted deterrence strategy in different size and shape, adapted to the different challenges of its respective time, as part of its defense and security policy. To continue former research on the area this study aims to research the current deterrence strategy and to observe whether a new model of deterrence strategy is evolving or not. The study concludes that Sweden is still leaning towards deterrence strategy as part of its security policy. In many ways, the strategy of today resembles the strategy that operated during the Cold War. A time when the civilian part of the total defence structure along with a deterrence strategy based on denial played a crucial role for the resilience. Sweden trusted their neutrality policy during the Cold War, however, that is not the case today. Today, Swedish politicians proclaim that security is best created together with other nations. Even though the politicians trust that security is best created together with others, Sweden has continued to stay out of binding military agreements, binding agreements that radically would increase the credibility of the extended deterrence Sweden aims to achieve.

One of the military’s main purposes is to act as a deterrent force. There is a lot of research on deterrence that mainly deals with how great powers should use deterrence, but not as much research on how small states can deter great powers. How can a small state with less resources deter a great power?  The purpose of the essay is to understand how a small state successfully can deter a great power and the research question is “what leads to successful deterrence for small states?”. To answer the question, a theory-testing comparative case study with a most similar design has been conducted. The theory that has been tested is Freedman’s (2004) theory of deterrence.  The results show that there is a certain connection between successful deterrence and the factor broad deterrence, but no connection between successful deterrence and extended deterrence or deterrence through denial.

Redan i Sun Zis klassiska verk Krigskonst beskrivs hur avskräckning skapas genom förberedelser i fred som syftar till att för motståndaren framstå som oövervinnerlig. Huruvida Sverige nyttjar avskräckning som en övergripande strategi eller i olika form på olika nivåer gör det relevant att studera fenomenet och om det finns en skillnad i synen på avskräckande förmåga relativt strategisk nivå och strategiska maktmedel. Vilket utifrån hur avskräckning uttrycks och beskrivs samt de förmågor som anses generera denna effekt skapar ett svenskt perspektiv på avskräckning.   Syftet med uppsatsen har varit att undersöka och jämföra om dagens syn på begreppet avskräckning, avskräckande marina förmågor och metoder skiljer sig från första delen av kalla kriget. För att därigenom kunna påvisa om det skett en förändring i den direkt avskräckande strategin för det militära försvaret av Sverige och om en utveckling i så fall är att betrakta som en optimering eller suboptimering av svensk avskräckning.   Resultatet i uppsatsen konstaterar en skillnad i synen på avskräckning inom den överordnade strategin utifrån de förändrade säkerhetspolitiska förutsättningarna. Samtidigt som den militärstrategiska nivån ska generera en förnekande- och direkt avskräckande effekt mot ett överraskande anfall och försvara Sverige enskilt, för vilket det saknas en trovärdig militär förmåga till såväl förnekande- och direkt avskräckning som kollektiv- eller utsträckt avskräckning. Sammantaget visar studien att Sveriges nutida avskräckningsstrategi är ofullständig och som en konsekvens av detta blir det militära maktmedlets förmågor och metoder idag, illusoriskt lika de som uttrycktes under kalla kriget.

Den här uppsatsen söker svar på i vilken utsträckning som marina stridskrafter kan bidra till att avskräcka en irreguljär motståndare. Genom det bristfälliga forskningsläget på detta område gör uppsatsen en ansats till att skapa ett analysverktyg på taktisk nivå inom den marina kontexten och dess roll i avskräckning mot en irreguljär motståndare. Under det kalla kriget, men även efteråt, har många teoretiker försökt sig på att beskriva och förstå avskräckningens komplexitet med olika teorier. Även om historien inte alltid belönar detta som en framgångsrik metod för att påverka en motståndare med, är det ändå när det lyckas en väsenskilt mycket bättre och humanare metod än krig. Ur teorierna kring avskräckning har ett antal framgångsfaktorer identifierats. Dessa har sedan behandlats i den marina arenan och mot en irreguljär motståndare på taktisk nivå. Uppsatsen finner att det inte är avskräckningen som metod som skiljer utan motståndaren och dennes karaktär, syften och viljor. Den irreguljära motståndaren har visat sig svår att avskräcka främst på grund av att det är svårt att kommunicera de hot man vill projicera då han sällan uppträder som en enskild antagonist utan snarare flera.

No description available.

I över 150 år har slutsatsen varit densamma, att skärpta straff inte reducerar brottsligheten. Trots att majoriteten av den forskning som finns inom området påvisat att det inte är ett framgångsrikt verktyg, fortsätter vi i samma riktning. Syftet med studien var att undersöka huruvida blåljuspersonal upplever ökad trygghet i samband med den skärpta lagen, blåljussabotage. Vi ämnade att skapa en djupare förståelse för erfarenheter och upplevelser av blåljussabotage, samt åsikter om skärpta straff ur en preventiv aspekt. Studien har genomförts med semistrukturerade intervjuer inom polisoch ambulansverksamhet. Respondenterna anser inte att straffskärpningen fungerar avskräckande och upplever inte en ökad trygghet, vilken lagen hade för syfte att uppnå. Däremot finns en positiv inställning till lagen ur upprättelsesynpunkt, samt att det för polisen utökar deras befogenheter. Fokus bör ligga på att de tilltag som görs grundar sig i forskning för att implementera sådant som påvisats fungera, snarare än kundnöjdhet och skärpta straff.

Kännedom om egen och grannländers benägenhet till anpassning av avskräckning aktualiseras vid höjd hotbild i närområdet. Norge och Sverige uttrycker samtida snarlik uppfattning avseende sina försvarsmakters avskräckande roll. Samtidigt har de båda nordiska småstaterna en grundläggande säkerhetsstrategisk olikhet kopplat till Nato-medlemskap. Borde inte en sådan skillnad påverka hur nordiska småstater anpassar sin avskräckning när hotbilden i deras närområde förvärras? Genom att jämföra Norges och Sveriges avskräckning före respektive efter Rysslands agerande i Georgien och Ukraina 2008–2014 syftar undersökningen till att bidra till förståelse kring nordiska småstaters avskräckningsanpassning.  Arbetets analysresultat indikerar att de båda länderna anpassar sin avskräckningstrovärdighet vid höjd militär hotbild på ett likartat sätt. Däremot konstateras att Norge synes mer stabilt i sitt val av avskräckningsstrategi samtidigt som Sverige antar en mer flexibel ansats utifrån gällande läge. Arbetets resultat diskuteras utifrån logik i funna likheter i trovärdighetsanpassning samt för och nackdelar med olika grader av anpassning av avskräckningsstrategi.