Syftet med denna uppsats är att kasta ljus på ungdomars syn att leva med diagnos, närmare bestämt hur och på vilket sätt diagnosen kan forma individen. Uppsatsen utgår från Michel Foucaults teorier om makt och styrning. Dessa teorier i kombination med uppsatsens kritiska forskningsansats syftar till att synliggöra bakomliggande faktorer till respondenternas förhållningsätt till sina diagnoser. Inledningsvis presenteras en historisk bakgrund om elevsortering, skola och stigmatisering. Litteraturdelen fokuserar på forskning om diagnosen som kulturyttring och behovet av inifrånperspektiv. Den empiriska delen kännetecknas av intervjustudier i syfte att besvara frågan hur och på vilket sätt diagnosen kan forma eleven. Intervjuerna genomfördes på två skolor i Skåne. Det framkom att respondenterna, oavsett om de vill det eller ej, tvingas förhålla sig till sina diagnoser. Vidare uppvisade nästintill alla respondenter förtroende för representanter ur expertgrupper, och de som hyste misstro accepterade ändock sin diagnos. Respondenterna tvingas att orientera sig utifrån detta och många finner det frigörande, medan andra ser det som en påminnelse om ett liv de anser sig inte kunna få efter skolan. Flertalet av respondenterna hyste drömmar och förhoppningar om framtiden och för att nå dessa mål underkastar sig respondenterna olika självtekniker för att diagnosen inte skall komma i vägen. Resultatet pekar mot att diagnosen tvingar respondenterna att orientera- och förhålla sig till den i det sociala samspelet genom att ändra och anpassa sitt beteende utifrån de normer och förväntningar som ställs på dem. De självtekniker som ungdomarna underkastar sig härrör ur olika expertgruppers sanningsanspråk, vilket i sin tur pekar på en samhällelig styrning om vad som anses korrekt beteende och vad som är ett gott liv. Diagnoserna blir i detta sammanhang verktyg att lokalisera, identifiera och korrigera avvikelser i syfte att återanpassa den diagnosticerade.