Är det offentliga rummet lika välkomnande för alla? De senaste åren har svensk dagspress uppmärksammat flera exempel där fysisk miljö agerar exkluderande— alltså bidrar till att utesluta vissa grupper av människor från offentliga platser. En trend som kan skönjas är bland annat att denna “exkluderande design” blir allt vanligare i städer, nationellt som internationellt. I denna uppsats ställer vi frågan hur denna exklusion tar sig form i en svensk kontext genom olika praktiker. Vi har tagit oss an denna fråga med hjälp av aktör-nätverksteori, ett vetenskapligt förhållningssätt som intresserar sig för att beskriva sociomateriella relationer, alltså förhållanden mellan människor och ting. En analys utifrån ett aktör- nätverksteoretiskt perspektiv har gjorts på tre större transportnoder i Malmö och Stockholm genom deltagande observationer. Fenomenet exklusion i offentliga rum är på många sätt en relativt ny företeelse i Sverige. Utifrån ett angloamerikanskt perspektiv är emellertid fenomenet ingen nyhet. Det denna studie visar på är att utformningen av offentliga rum i Sverige idag kanske ligger närmare den angloamerikanska än vad som beskrivits i tidigare forskning. På transportnoderna har vi upptäckt tillsynes målmedvetna strategier som möjliggör exklusion av oönskade grupper. I en nordamerikansk kontext har detta under era decennier beskrivits som ett demokratiproblem. Frågan vi avslutningsvis ställer oss är om detta problem kanske ska börja tas på allvar även i Sverige?