Studiens syfte är att undersöka och analysera förskollärarnas föreställningar om och förhållningssätt till barn som utmanar i förskolan. Detta för att förstå hur förskollärarna kan påverka barns möjligheter respektive begränsningar i förskolan. Dessa föreställningar och förhållningssätt kan vi undersöka genom att göra en diskursanalys på förskollärarnas utsagor om barn som utmanar. För att uppnå studiens syfte har vi formulerat det i två frågeställningar: Vilka föreställningar synliggörs i förskollärarnas utsagor om barn som utmanar? Vilka förhållningssätt synliggörs i förskollärarnas utsagor om sitt bemötande av barn som utmanar? Vi tar avstamp i det poststrukturella perspektivet med grundläggande antagande om språkets betydelse i människors uppfattningar av verkligheten eftersom språket konstituerar den sociala världen. Poststrukturalism betonar att det inte finns några “sanningar” om verkligheten, utan det är föränderligt och produceras ständigt i olika diskursiva praktiker. Tillsammans med det kategoriska och relationella perspektivet, som utgör våra analytiska verktyg, kan vi synliggöra hur förskollärarna uttrycker skilda föreställningar om och förhållningssätt till barn som utmanar. Vårt empiriska material består av intervjuer med fem verksamma förskollärare från två olika förskolor. Intervjuerna inleds med en fördefinierad situation. Detta presenteras i analys och resultat avsnittet. Förskollärarna fick då möjlighet att reflektera över situationen med hjälp av öppna frågor. Studiens resultat visar att föreställningar om och förhållningssätt till barn som utmanar är mångtydiga. Dessa varierande föreställningar och förhållningssätt har betydelse för barns subjektskapande som även medför möjligheter och begränsningar för barns olikheter.