Syftet med föreliggande studie är att bidra med kunskap om hur lärare ser på tamburen som lärmiljö. Tamburen är en integrerad del av förskolans verksamhet där barnen både kan utveckla nya förmågor och stärka sina relationer med andra barn och vuxna. Därmed blir en harmonisk atmosfär i tamburen eftersträvansvärd, då det ökar möjligheten till ömsesidighet i interaktionen. Dock uppfattas tamburen ofta som en rörig och stressig miljö där det inte existerar stort utrymme för samspel med andra. Studien baseras på semistrukturerade intervjuer med fem lärare som bidrog med sina erfarenheter av tambursituationen. Resultatet analyseras utifrån sociokulturell teori och centrala begrepp för föreliggande studie: scaffolding, den proximala utvecklingszonen, barn som medmänniskor, vuxna vet bättre och barn är irrationella. Studiens resultat visar att lärarens roll är viktig för att skapa en pedagogisk atmosfär som gynnar barns samspel och lärande i tambursituationen. Resultatet av studien visar dessutom att tidsbrist och stress anses ha påverkan både på samspelet och atmosfären i tamburen. Konsekvensen av detta kan vara att lärande i tamburen riskerar att falla mellan stolarna. Studiens pedagogiska implikationer belyser vikten av samsyn i arbetslaget där barnets perspektiv och bästa bör utgöra grunden för det pedagogiska arbetet i förskolan.