Working at preschool is not always easy. Meetings between different people, the ability to weigh and assess situations, analyze documentation, have scientific knowledge and, not least, be able to lead a careful and educational teaching that gives all children the conditions to meet curriculum goals are some of the demands placed on us working in preschool. The method I have used is to write a scientific essay. But I have also performed participatory observations of two different teams during their pedagogical reflection time. The observations have taken place at two different preschools. My own story is presented together with other educators' stories that I take part of through participatory observation. I examine our thoughts about preschool teaching through conversations, reflection and literature. My essy investigates the doubt that I experience in my profession as a preschool teacher. In this essay, doubt for me means a sense of uncertainty how to interpret and perform my assignment as a preschool teacher. I start from my own perceived contradiction between the administrative documentation responsibility for individual children as the preschool teacher profession entails and my practical knowledge. The essay investigates four main questions: How can I understand, and interpret the doubt as I experience in my role as a preschool teacher? How can deal with to the perceived contradiction between the documentation obligation that I have as a preschool teacher and the practical knowledge? What difference makes documentation for an individual child? How can an individual child´s changed knowledge be made visible in the documentation tool for systematic quality work without it being personal or knowledge assessments? The study's conclusion is, in a way, two-dimensional because it shows my personal journey in new knowledge add new perspectives that awaken new thoughts to me. The survey also shows a fundamental crash between Reggio Emilia's thoughts on pedagogical documentation and the Swedish curriculum where individual children's changed knowledge should be made visible in documentation. The investigation also points out that we live in a documentation culture where continuous registration of what we do is important, otherwise there is no. / Att arbeta på förskola är inte alltid enkelt. Möten mellan olika människor, förmågan att kunna avväga och bedöma situationer, analysera dokumentationer, ha vetenskapliga och teoretiska kunskaper och, inte minst kunna leda en omsorgsfull och pedagogisk undervisning som ger alla barn förutsättningar för att möta läroplansmål är bara några av de krav som ställs på oss som arbetar i förskolan. Metoden som jag använt mig av är att skriva en vetenskaplig essä. Men jag har dessutom utfört deltagande observationer av två olika arbetslag under deras pedagogiska reflektionstid. Observationerna har skett på två olika förskolor. Genom skrivprocessen med essän undersöker jag mina och informanternas berättelser genom reflektioner med kurskamrater, handledare och vald litteratur. Essän undersöker tvivlet som jag upplever i min profession som förskollärare. I den här uppsatsen betyder tvivel för mig en känsla av osäkerhet hur jag ska uttolka och utföra mitt uppdrag som förskollärare. Jag utgår ifrån den självupplevda motsättningen mellan det administrativa dokumentationsansvaret av enskilda barn och min praktiska kunskap. Utgångspunkten för uppsatsen är fyra frågor: Hur kan jag förstå, och tolka tvivlet som jag upplever i min roll som förskollärare? Hur kan jag förhålla mig till den upplevda motsättningen mellan dokumentationsskyldigheten som jag har i egenskap av förskollärare och den praktiska kunskapen? Att dokumentera enskilda barns utveckling, vad gör det för en skillnad för det enskilda barnet? Hur kan enskilda barns förändrade kunnande synliggöras i dokumentationsverktyget för systematiskt kvalitetsarbete utan att det blir personlighets eller kunskapsbedömningar? Undersökningens slutsats är på ett sätt tvådimensionell därför att den dels visar min personliga resa genom ny kunskap som tillfört nya perspektiv som väckt nya tankar hos mig. Undersökningen visar även på en fundamental krock mellan Reggio Emilias tankar om pedagogisk dokumentation och den svenska läroplanen där enskilda barns förändrade kunnande ska synliggöras i dokumentationer. Undersökningen pekar dessutom på att vi lever i en dokumentationskultur där kontinuerlig registrering av det vi gör är betydelsefullt, annars finns det inte.

This essay covers the increasingly prevalent issue of the assessment of preschool children. The revised curriculum for preschool (Lpfö 98, 2016) prescribes on us educators constant documentation by children's learning and development. The purpose of the documentation is to develop preschool activities. We document children's learning in different ways, for example through observations, photography or video recording. When we reflect on the dokumentation, it becomes an educational documentation. The educational documentation, help us to realise what the children have learned and what educators need to change or develop to achieve goals. We also make plans on how we will take care of different situations and whom we would like to involve in this work. This alternative approach requires a certain assessment of children. The purpose of this essay is to problematize and reflect on the assessment of preschool children. My own formulation is intertwined with three stories my preschool colleagues told about their experiences of assessing children. Our thoughts are examined and reflected in our practical knowledge, power relationships, responsibility and socialization in preschool culture. The assessment of preschool children does not only happen here and now, but has also historically developed in various forms. Research also shows different trends in assessment culture. In the revised curriculum, the assessment culture approaches the Anglo-Saxon tradition, which places the focus of evaluationon the child instead of the preschool activity. / Föreliggande essä behandlar den alltmera aktuella frågan om bedömningen av förskolebarn. Den reviderade läroplanen för förskolan (Lpfö 98, 2016) ålägger oss pedagoger ständigt dokumenterande av barns lärande och utveckling. Syftet med dokumenterandet är att utveckla förskoleverksamheten. Vi dokumenterar barns lärande på olika sätt, till exempel genom observationer, fotografering eller videofilmning. När vi tar dokumentationen till reflektion blir den till en pedagogisk dokumentation. Utifrån pedagogisk dokumentation ser vi vad barnen har lärt sig och vad vi pedagoger behöver förändra eller utveckla för att uppnå mål. Vi planerar även hur vi ska gå tillväga och vilka vi ska involvera i detta arbete. Detta tillvägagångssätt förutsätter att det sker en viss bedömning av barn. Syftet med denna essä är att problematisera och reflektera kring bedömningen av förskolebarn. Min egen gestaltning vävs samman med tre förskollärarkollegors berättelser om sina erfarenheter av bedömningen. Våra tankar undersöks och speglas mot vår praktiska kunskap, maktförhållanden, ansvar och socialiseringen i förskolekulturen. Bedömningen av förskolebarn sker inte enbart här och nu, utan har även historiskt sätt utvecklats i olika former. Även forskningen visar på olika tendenser i bedömningskulturen. I och med den reviderade läroplanen börjar bedömningskulturen närma sig den anglosaxiska traditionen, där man lägger utvärderingens fokus på barnet istället för verksamheten.