<p>Denna studie har undersökt möjligheten att använda begreppsprovokation pedagogiskt i en museimiljö – en skulpturpark. Idén är att medelst skulpturer av surrealistisk karaktär låta barnen röra sig i gränslandet mellan fiktion och verklighet; för att utmana tanken och vidga begreppsrymden. Metoder som främjar barns fria tänkande och kreativitet motiveras bland annat i FN:s barnkonvention och i svensk skollag.</p><p>I studien deltog 10 barn i åldern 9-10 år. Barnen uttryckte sina tankar vid 12 av parkens skulpturer, varav 7 med förväntad begreppsprovocerande verkan och 5 utan sådan förväntad effekt. Samlade uttryck jämfördes sedan i en diskursiv analys.</p><p>Bland de slutsatser som dras efter analys är att begreppsprovokationen ökade rörligheten i barnens tankar och känslor, samt även ökade deras engagemang gentemot skulpturerna och sina tankar. Andra konstateranden är att uppgiften att förutsättningslöst lyssna på och uttrycka sina tankar och känslor var ovan för barnen, att variationen på barnens uttryck styrdes av etablerade sociokulturella normer och att uttolkarens roll för resultatanalysen ofrånkomligen är avgörande.</p>

Denna studie har undersökt möjligheten att använda begreppsprovokation pedagogiskt i en museimiljö – en skulpturpark. Idén är att medelst skulpturer av surrealistisk karaktär låta barnen röra sig i gränslandet mellan fiktion och verklighet; för att utmana tanken och vidga begreppsrymden. Metoder som främjar barns fria tänkande och kreativitet motiveras bland annat i FN:s barnkonvention och i svensk skollag. I studien deltog 10 barn i åldern 9-10 år. Barnen uttryckte sina tankar vid 12 av parkens skulpturer, varav 7 med förväntad begreppsprovocerande verkan och 5 utan sådan förväntad effekt. Samlade uttryck jämfördes sedan i en diskursiv analys. Bland de slutsatser som dras efter analys är att begreppsprovokationen ökade rörligheten i barnens tankar och känslor, samt även ökade deras engagemang gentemot skulpturerna och sina tankar. Andra konstateranden är att uppgiften att förutsättningslöst lyssna på och uttrycka sina tankar och känslor var ovan för barnen, att variationen på barnens uttryck styrdes av etablerade sociokulturella normer och att uttolkarens roll för resultatanalysen ofrånkomligen är avgörande.