<p>Bakgrund: Individerna i en organisation är viktiga för dess framgång. Belöningssystem är ett sätt på vilket en organisation kan motivera sina anställda. Kulturverksamhet, i vilken museer ingår, är ofta offentligt finansierad. Kanske är det inom denna typ av verksamhet inte möjligt att ha generösa belöningssystem då det skulle kunna leda till irritation bland skattebetalarna? Inom museiverksamhet finns vissa svårigheter med att mäta prestationer, vilket beror på att museer är icke-vinstdrivande samt tjänsteproducerande organisationer. Möjligtvis inverkar även detta på belöningssystemets utformning. En fråga som uppkommer är i vilken utsträckning belöningssystem kan användas i offentligt finansierade museer, samt vad som motiverar de anställda. </p><p>Syfte: Vi avser undersöka hur belöningssystem i museer är utformade, vilka signaler de sänder ut samt vad som motiverar de anställda. </p><p>Genomförande: Vi har genomfört en kvalitativ studie. Det empiriska materialet har samlats in genom besöksintervjuer med anställda och chefer på tre museer. </p><p>Resultat: Belöningssystemen är inte särskilt utvecklade på museer. Kopplingen mellan prestation och belöning är svag. Systemen signalerar inte att det är värt att lägga ner extra energi och inte heller vad som ska prioriteras. Dessutom bidrar de inte till att klargöra för den anställde om det denne gör är bra. Att personalen på museerna upplever att belöning inte fås i relation till prestation leder till att dessa har låga förväntningar på belöningar. För de anställdas motivation är friheten att ta eget initiativ mycket viktig. Motivationen skulle dessutom kunna öka genom tydligare mål. Det är dock svårt att ställa upp mål i denna typ av verksamhet, även om det visat sig att det inte är omöjligt.Vi menar att den offentliga finansieringen påverkar utformningen av belöningssystem på museer, om än inte i lika hög utsträckning som de intervjuade vill hävda. En risk med belöningssystem inom museer är att de kan locka till sig ”fel” människor, personer som inte är intresserade av verksamheten i sig. Med tanke på att museerna inte har några problem med att attrahera samt behålla personal behöver belöningssystemen ur just detta hänseende inte vara särskilt välutvecklade.</p>

<p>Denna studie har undersökt möjligheten att använda begreppsprovokation pedagogiskt i en museimiljö – en skulpturpark. Idén är att medelst skulpturer av surrealistisk karaktär låta barnen röra sig i gränslandet mellan fiktion och verklighet; för att utmana tanken och vidga begreppsrymden. Metoder som främjar barns fria tänkande och kreativitet motiveras bland annat i FN:s barnkonvention och i svensk skollag.</p><p>I studien deltog 10 barn i åldern 9-10 år. Barnen uttryckte sina tankar vid 12 av parkens skulpturer, varav 7 med förväntad begreppsprovocerande verkan och 5 utan sådan förväntad effekt. Samlade uttryck jämfördes sedan i en diskursiv analys.</p><p>Bland de slutsatser som dras efter analys är att begreppsprovokationen ökade rörligheten i barnens tankar och känslor, samt även ökade deras engagemang gentemot skulpturerna och sina tankar. Andra konstateranden är att uppgiften att förutsättningslöst lyssna på och uttrycka sina tankar och känslor var ovan för barnen, att variationen på barnens uttryck styrdes av etablerade sociokulturella normer och att uttolkarens roll för resultatanalysen ofrånkomligen är avgörande.</p>

Bakgrund: Individerna i en organisation är viktiga för dess framgång. Belöningssystem är ett sätt på vilket en organisation kan motivera sina anställda. Kulturverksamhet, i vilken museer ingår, är ofta offentligt finansierad. Kanske är det inom denna typ av verksamhet inte möjligt att ha generösa belöningssystem då det skulle kunna leda till irritation bland skattebetalarna? Inom museiverksamhet finns vissa svårigheter med att mäta prestationer, vilket beror på att museer är icke-vinstdrivande samt tjänsteproducerande organisationer. Möjligtvis inverkar även detta på belöningssystemets utformning. En fråga som uppkommer är i vilken utsträckning belöningssystem kan användas i offentligt finansierade museer, samt vad som motiverar de anställda. Syfte: Vi avser undersöka hur belöningssystem i museer är utformade, vilka signaler de sänder ut samt vad som motiverar de anställda. Genomförande: Vi har genomfört en kvalitativ studie. Det empiriska materialet har samlats in genom besöksintervjuer med anställda och chefer på tre museer. Resultat: Belöningssystemen är inte särskilt utvecklade på museer. Kopplingen mellan prestation och belöning är svag. Systemen signalerar inte att det är värt att lägga ner extra energi och inte heller vad som ska prioriteras. Dessutom bidrar de inte till att klargöra för den anställde om det denne gör är bra. Att personalen på museerna upplever att belöning inte fås i relation till prestation leder till att dessa har låga förväntningar på belöningar. För de anställdas motivation är friheten att ta eget initiativ mycket viktig. Motivationen skulle dessutom kunna öka genom tydligare mål. Det är dock svårt att ställa upp mål i denna typ av verksamhet, även om det visat sig att det inte är omöjligt.Vi menar att den offentliga finansieringen påverkar utformningen av belöningssystem på museer, om än inte i lika hög utsträckning som de intervjuade vill hävda. En risk med belöningssystem inom museer är att de kan locka till sig ”fel” människor, personer som inte är intresserade av verksamheten i sig. Med tanke på att museerna inte har några problem med att attrahera samt behålla personal behöver belöningssystemen ur just detta hänseende inte vara särskilt välutvecklade.

Denna studie har undersökt möjligheten att använda begreppsprovokation pedagogiskt i en museimiljö – en skulpturpark. Idén är att medelst skulpturer av surrealistisk karaktär låta barnen röra sig i gränslandet mellan fiktion och verklighet; för att utmana tanken och vidga begreppsrymden. Metoder som främjar barns fria tänkande och kreativitet motiveras bland annat i FN:s barnkonvention och i svensk skollag. I studien deltog 10 barn i åldern 9-10 år. Barnen uttryckte sina tankar vid 12 av parkens skulpturer, varav 7 med förväntad begreppsprovocerande verkan och 5 utan sådan förväntad effekt. Samlade uttryck jämfördes sedan i en diskursiv analys. Bland de slutsatser som dras efter analys är att begreppsprovokationen ökade rörligheten i barnens tankar och känslor, samt även ökade deras engagemang gentemot skulpturerna och sina tankar. Andra konstateranden är att uppgiften att förutsättningslöst lyssna på och uttrycka sina tankar och känslor var ovan för barnen, att variationen på barnens uttryck styrdes av etablerade sociokulturella normer och att uttolkarens roll för resultatanalysen ofrånkomligen är avgörande.

I uppsatsen beskrivs en dramapedagogs, en museipedagogs samt en konstpedagogs upplevelser kring sitt förmedlande arbete samt arbetsmetoder inom museiverksamhet. Syftet är att beskriva och förstå pedagogernas tankar och reflektioner kring att vara den förmedlande länken mellan museiföremål och besökarna de undervisar samt de arbetsmetoder de använder under sitt förmedlande arbete.   Pedagogerna uttalar sig om de förmedlande verktygen 1) Berättande och röst, 2) Rolltagning för ledare, 3) Rolltagning för deltagare, 4) Reflektion. I intervjusvaren framkommer informanternas beskrivningar av hur dessa hjälpmedel nyttjas och reflekteras kring i det förmedlande arbetet. Informanterna använder sig av liknande hjälpmedel under det förmedlande tillfället men uttrycker sig olika om dessa.   Berättande och röst beskrivs av informanterna som både ett möte med och även att bjuda in besökare och att förena nutid och historia. Rolltagning som pedagog uttrycks av informanterna som att levandegöra historia, ett kraftfullt verktyg samt ett performance. Rolltagning för museibesökare beskrivs av informanterna som en undersökande verksamhet, att museibesökare som tilldelas kollektiv roll ger delaktighet. Reflektionsarbete beskrivs som att samtala kring olika teman, att våga ha paus och tystnadsluckor och deras betydelse för besökares lärande process.   Resultatet visar skillnader i informanternas utsagor gällande rolltagning som ledare i mötet med besökare. Uttalade nackdelar med rolltagning som pedagog visar sig vara att gå miste om reflektion samt problematik att svara på besökares frågor som pedagog i roll, samtidigt som fördelar med metoden är att den ligger och lurar och kan överraska besökare under en visning. Dramapedagogen och konstpedagogen benämner båda rolltagning och berättande som dramapedagogiska metoder.   I diskussionsdelen lyfts rolltagning för pedagog och deltagare som motivering för museum att anställa dramapedagoger då rolltagning är en central del inom dramapedagogiken och kan förstärka och uppmuntra museibesökare till kunskapsinhämtning.