Ögonvittnen kan vara mycket användbara vid rättsfall och felaktig information kanpåverka vittnen. Detta är på grund av att människans minne är formbart och blir felaktigaminnen (Loftus, 2003). Enligt tidig forskning från Loftus och Zanni (1975) kommerdeltagare som får bestämda frågor i högre utsträckning svara mer bestämt (ja eller nej) påsina frågor än de deltagare som får obestämda frågor. Syftet med undersökningen var attstudera hur bestämda respektive obestämda frågor påverkar deltagarnas sätt att svara påfrågor. Undersökningen utfördes på 112 deltagare som delades in i två grupper.Deltagarna fick se två filmsekvenser och sedan besvara en enkät på 20 frågor, varav sexfrågor var nyckelfrågor som studerades. En av frågorna avsåg hur snabbt de upplevde attbilarna körde när de krockade eller slog i varandra. Genom att utföra en ANOVA föroberoende grupper kunde här utläsas att det inte fanns något signifikant resultat mellangrupperna. Alltså, att använda sig av ett starkt eller milt ord påverkar inte deltagarens sättatt svara på en fråga. Till resterande frågor användes en MANOVA för oberoendegrupper. Samtliga frågor hade ett signifikant resultat för grupperna med bestämda ochobestämda frågor. Det betyder att de med bestämda frågor i högre utsträckning svararbestämt (ja eller nej) än de som får obestämda frågor (vet ej).

Denna studie är en litteraturöversikt där elevers begrepps- och procedurkunskaper om bestämda integraler samt hur undervisning bör utformas för att elever ska få förutsättningar att utveckla dessa kunskaper undersöks. Resultatet diskuteras i relation till framförallt Hiebert och Lefevres definitioner och beskrivningar om dessa kunskapsformer. Studien visar att elevers begreppskunskap är bristande och att de har svårt att se de relationer som finns mellan begreppet bestämd integral och andra närbesläktade begrepp så som area, summation och analysens huvudsats. Elever kan därför inte ge en meningsfull förklaring av den bestämda integralens innebörd. Däremot kan elever genomföra grundläggande beräkningar och besitter en typ av procedurkunskap där både input och output består av symboler. Elever har däremot svårare att hantera problemlösningsuppgifter där den bestämda integralen inte är utskriven. För att utveckla elevers begreppskunskap bör undervisningen utformas för att de ska kunna utveckla relationer mellan olika informationsenheter, exempelvis genom att olika representationsformer och typer av exempel används. För att elever ska utveckla procedurkunskap bör problemlösningsuppgifter som leder till meningsfullt lärande användas.

I denna undersökning riktas intresset mot att förstå och belysa sätt att tänka kring utbildningsplanering, undervisningens organisering och utbildningens relevans och betydelse i samtiden och framtiden, och detta under en period från 1957 till 1975. Mer specifikt närmar sig undersökningen den satsning på undervisningsteknologi och utbildningsteknologi som görs inom utbildningssystemet under denna period. I detta närmande används en diskursiv textanalytisk metod, Michel Foucaults arkeologiska angreppssätt, för att söka belysa periodens utbildningsmässiga tänkande, såsom detta tar sig uttryck i relationen mellan utsagor producerade av politiska, fackliga och vetenskapliga aktörer engagerade i utbildning – och mer specifikt i grundskolans utveckling. Jag använder sedan en kritiskt diskursiv teoribildning, med huvudvikten lagd vid Foucaults genealogiska inriktning, för att skapa en förståelse för vad som i denna undersökning berörs som ett u-teknologiskt vetandeobjekt. Här intresserar jag mig för det specifika i ett u-teknologiskt vetande, men även dess plats i en utbildningsdiskursiv praktik där dimensioner som vetenskap, teknik och utveckling är centrala för en förståelse av detta vetande. En mer övergripande linje i denna undersökning är även en diskussion av sättet att tänka kring utbildning igår, idag och imorgon, och detta i perspektivet av det moderna samhällets föränderlighet eller tröghet.