Bakgrund: Fysisk aktivitet har flera hälsofördelar, men trots detta är en stod del av Europas befolkning inte fysiskt aktiva. Fysioterapeuter kan främja hälsa genom ökad fysisk aktivitet och ett verktyg för det är självmonitorering, vilket har framgått i systematiska litteraturöversikter. Däremot framgår inte hur självmonitoreringen har utformats, vilket begränsar dess kliniska tillämpning. Syfte: Syftet med denna studie är att sammanställa befintlig forskning för att beskriva utformningen av självmonitorering i studier som har som mål att öka fysisk aktivitet och bedöma inkluderade studiers kvalitet. Metod: En systematisk litteraturöversikt genomfördes och sju RCT-studier inkluderades efter litteratursökningar i Pubmed, Cinahl och Psycinfo. Studierna granskades utifrån examensarbetets syfte och frågeställningar samt med granskningsmall för kvalitet och preliminär evidensstyrka från SBU. Resultat: I samtliga studier kombinerades självmonitorering av fysisk aktivitet med andra beteendeförändringstekniker. Metoder var pedometer, accelerometer och självskattning som mättes med olika mått. Duration och frekvens varierade. Utvärderingsinstrumentet accelerometer och självskattning användes med flera utfallsmått. Fysiska aktivitetsnivån ökade statistiskt signifikant i fyra av studierna. Sammanvägda studiekvalitéten bedömdes som medelhög och preliminär evidensstyrka som måttligt stark. Slutsatser: Självmonitorering som intervention ökade fysisk aktivitet vid användning av pedometer med mått antal steg, i kombination med feedback och målsättning. Däremot är det osäkert att uttala sig om övrig utformning.