Kontakt med betsade möbler är vanligt förekommande för en möbelkonservator. Vid restaure-ringsarbete på en verkstad kan det beslutas att en möbel med saknat faner eller saknade mas-siva delar ska kompletteras. Vid komplettering av betsade möbler är det ofta nödvändigt att färga in delarna på ett sätt som inte avviker från de omkringliggande och inte heller påverkar dessa. Vid betsning kan konservatorn välja mellan etanol/vattenbets och kemisk betsning. Mitt fokus har legat på kemisk betsning och undersökningen har tagit sikte på ett antal kemis-ka betsrecept som jag jämfört med varandra.  I studien testas recept på provbitar i mahogny (Swietenia macrophylla). Resultatet visar att det finns ett antal av dessa recept som skulle kunna användas som kom-plement till etanol/vattenbets, eller retuscheringar vid restaureringsarbete. De recept som gav resultat med högst relevans är paraamidophenolchloride med ammoniak, paraamidophenolch-loride med mangan och natriumkarbonat med hett vatten.  Arbetet är indelat i fyra avsnitt. Efter inledningen följer ett kapitel där jag beskriver bakgrund och historia kring kemisk betsning. Därefter en undersökande del där jag utför experiment med utvalda recept. Den sista avslutande delen består av en konklusion av resultaten i den undersökande delen.

I denna uppsats kommer beskrivas hur den naturliga garvsyrehalten som finns i vitekens virke kan användas tillsammans med ammoniak eller järnsalter för att kraftigt förändra ekvirkets kulör, detta genom ammoniakrökning och kemisk betsning. Detta var den metod jag använde mig utav när jag tillverkade min examensmöbel. Hela examensmöbeln tillverkades i ek med en mörkbrun valnötsliknande färgton och detta uppnåddes genom en reaktion mellan ammoniak och ekens garvsyra. Jämförelser mellan denna arbetsmetod och den idag vanligare färgbetsningen tas också upp. Under 1920-talet var kemisk dubbelbetsning det nya sättet att med industriell effektivitet och resultatsäkerhet betsa möbler och inredning. Detta effektivare arbetssätt framkommer endast efter mycket förberedelser och många tester för att kunna vara helt säker på resultatet. Däremot är resultatet eftersträvansvärt i sin kulör och slittålighet, eftersom rökningen dras in djupare i ekvirket än någon annan betsmetod får man en möjlighet att i efterhand slipa, hyvla eller på annat sätt finjustera. I de praktiska testerna som utfördes inför denna uppsats visade sig att om man använder sig av virke från samma träd kommer kulörresultatet även bli detsamma, detta kunde dock variera något mellan olika träd eftersom trädens garvsyrehalt kan variera.