Inom konservering och restaurering av möbler ligger uppgiften ofta i att få bort olika sorters ytskador, såsom fläckar och missfärgningar, så kallade ringar, som är vanligt förekommande på bords- och avställningsytor. Mitt arbete utgör ett slags kunskapssammanställning som samlar tryckta källor, intervjuer och egna praktiska experiment. Arbetet är tänkt att utgöra informationskälla vid hantering av ytbehandlingar och metoder för borttagning av fläckar, med fokus på ringmärken, i de transparenta ytbehandlingar som var vanligt förekommande i Sverige mellan 1900- och 1960-talen. Sammanställningen riktas till studenter och verksamma inom möbelkonservering och -restaurering samt till intresserade privatpersoner. Förhoppningen är att det i förlängningen kan bidra till en mer varsam behandling av skadade ytor, för att undvika att en del av möblers historik, patina och helhetsintryck går förlorade, samt även bidra till en generös hållning i fråga om yrkeshemligheter.

Kontakt med betsade möbler är vanligt förekommande för en möbelkonservator. Vid restaure-ringsarbete på en verkstad kan det beslutas att en möbel med saknat faner eller saknade mas-siva delar ska kompletteras. Vid komplettering av betsade möbler är det ofta nödvändigt att färga in delarna på ett sätt som inte avviker från de omkringliggande och inte heller påverkar dessa. Vid betsning kan konservatorn välja mellan etanol/vattenbets och kemisk betsning. Mitt fokus har legat på kemisk betsning och undersökningen har tagit sikte på ett antal kemis-ka betsrecept som jag jämfört med varandra.  I studien testas recept på provbitar i mahogny (Swietenia macrophylla). Resultatet visar att det finns ett antal av dessa recept som skulle kunna användas som kom-plement till etanol/vattenbets, eller retuscheringar vid restaureringsarbete. De recept som gav resultat med högst relevans är paraamidophenolchloride med ammoniak, paraamidophenolch-loride med mangan och natriumkarbonat med hett vatten.  Arbetet är indelat i fyra avsnitt. Efter inledningen följer ett kapitel där jag beskriver bakgrund och historia kring kemisk betsning. Därefter en undersökande del där jag utför experiment med utvalda recept. Den sista avslutande delen består av en konklusion av resultaten i den undersökande delen.

Torsten Sylvén, född 1915 och tredje generationen konstsnickare, blev våren 2005 utnämnd till Teknologie Hedersdoktor vid Linköping universitet för sin insats att placera möbelforskning på den akademiska agendan. Handgriplig restaurering och tillverkning tillsammans med parallella studier av framförallt 1700-talets möbelkonst har lett till att Torsten Sylvén besitter exceptionella kunskaper inom möbelområdet. Detta har resulterat i ett flertal böcker samt också medverkat till att initiera en utbildning i möbelkonservering på ”Malmstens”, dvs. Carl Malmsten Centrum för Träteknik & Design vid Linköpings universitet. Från 1700-talet och framåt finns det belägg för att kända snickarmästare också sysslat med renovering av gamla möbler. Som yrkesmässig sysselsättning har möbelrestaurering bedrivits sedan åtminstone slutet av 1800-talet. Det dröjer dock fram till mitten av 1900-talet innan vi för första gången hör talas om begreppen möbelkonservering och möbelkonservator. Sedan 1887 har fyra generationer Sylvén arbetat med äldre högreståndsmöbler. Verksamheten har gått i arv från far till son. Andreas Sylvén startade verksamheten i Tierp, förde den vidare till sin son Bernhard, som i sin tur tillsammans med fadern lärde upp sina söner Bengt och Torsten i yrket. Bengts son Lars blev den sista generationen att lära sig snickarkonsten. Lars Sylvén lämnade verkstaden redan under 1980-talet. I december år 2005 stängde Torsten Sylvén, vid en ålder av 90 år verkstaden för gott. En epok är förbi.

<p>Torsten Sylvén, född 1915 och tredje generationen konstsnickare, blev våren 2005 utnämnd till Teknologie Hedersdoktor vid Linköping universitet för sin insats att placera möbelforskning på den akademiska agendan. Handgriplig restaurering och tillverkning tillsammans med parallella studier av framförallt 1700-talets möbelkonst har lett till att Torsten Sylvén besitter exceptionella kunskaper inom möbelområdet. Detta har resulterat i ett flertal böcker samt också medverkat till att initiera en utbildning i möbelkonservering på ”Malmstens”, dvs. Carl Malmsten Centrum för Träteknik & Design vid Linköpings universitet.</p><p>Från 1700-talet och framåt finns det belägg för att kända snickarmästare också sysslat med renovering av gamla möbler. Som yrkesmässig sysselsättning har möbelrestaurering bedrivits sedan åtminstone slutet av 1800-talet. Det dröjer dock fram till mitten av 1900-talet innan vi för första gången hör talas om begreppen möbelkonservering och möbelkonservator.</p><p>Sedan 1887 har fyra generationer Sylvén arbetat med äldre högreståndsmöbler. Verksamheten har gått i arv från far till son. Andreas Sylvén startade verksamheten i Tierp, förde den vidare till sin son Bernhard, som i sin tur tillsammans med fadern lärde upp sina söner Bengt och Torsten i yrket. Bengts son Lars blev den sista generationen att lära sig snickarkonsten. Lars Sylvén lämnade verkstaden redan under 1980-talet. I december år 2005 stängde Torsten Sylvén, vid en ålder av 90 år verkstaden för gott. En epok är förbi.</p>

Föreliggande rapport syftar till att redogöra för hur olika 3D-tekniker kan fungera som praktiskt användbara hjälpmedel i arbeten rörande möbelkonservering och möbelrestaurering. Arbetet behandlar olika tekniker för att skanna och skriva ut, presenterar ett urval av tidigare forskning vilket berör det aktuella ämnet, samt ger inblick i praktiska fallstudier. Den tekniska utvecklingen av 3D-printing och skanning går stadigt framåt vilket väcker frågan om tekniken kan vara ett lämpligt hjälpmedel inom området för föremålsbevarande arbete. I arbetet presenteras ett antal fallstudier där 3D-tekniken har använts för dokumentation och restaurering av olika föremål. Teknikerna har sedan jämförts med konventionella metoder. PLA är ett utskriftsfilament, kanske främst avsett för kommersiellt bruk. I arbetet undersöks detta material och dess kompabilitet med andra material. Efter åldring genomgår materialet ett hållfasthets- och kulörtest. Resultaten visar att PLA kan vara känsligt för UV-strålning och temperaturer över 60°C. Vi anser att 3D-tekniken i flera fall kan fungera som ett användbart hjälpmedel för möbelkonservering. / This thesis seeks to explain how the various 3D-technologies can serve as a practical aid in applied furniture conservation. The thesis deals with various techniques to scan and print, presents a selection of previous research relevant to the topic, and provides insight into the practical case studies. The technical development of 3D printing and scanning is advancing rapidly which raises the question whether the technology can be a useful tool in the field of conservation. The thesis presents a number of case studies where 3D technology has been used for documentation and restoration of various objects. These techniques have been compared with conventional methods. PLA is a printing fillament, perhaps primarily intended for commercial use. The work examines this material and its compatibility with other materials. After aging, the fillament undergoes a structural and color test. The results show that PLA is sensitive to UV-radiation and temperatures above 60°C. We believe that 3D technology can, in many cases, serve as a useful tool for furniture preservation.

Arbetet handlar om en studie i alternativa fyllnadsmaterial för mindre fanerskador. Syftet är att tydliggöra och vidga konservatorns palett av alternativa fyllnadsmaterial och skapa riktlinjer för lagning av mindre fanerskador med hjälp av dessa material. Parallellt med min undersökande del diskuteras även andra frågor såsom vilka värden möbler bär på samt vikten av att skapa ett nätverk med informationsutbyte för vidareutveckling av metoder och material inom möbelkonservering. I arbetet redogör jag för generella skillnader mellan möbelkonservering och möbelrestaurering. Undersökningen baserar sig på en analys av svar från mitt frågeformulär där svarspersonernas erfarenheter och praktiska undersökningar delvis har legat till grund för urvalet av material jag valt att gå vidare med i mina undersökningar. I dessa undersökningar testade jag olika fyllnadsmaterial på provplattor fanerade med björk och valnöt. I arbetet redogör jag för traditionella fyllnadsmaterial och i slutsatsen redogör jag för de material som jag anser kan utvecklas till att bli lämpliga komplement till de traditionella fyllnadsmaterialen, till exempel Aquazol 500 och Arbocel. / This is a study of alternative filling materials for smaller damages in veneer. The aim is to document and expand the palette of filling materials for furniture conservators and to create guidelines for the conservation and restoration of smaller damages in veneer. Parallel to this study I discuss other issues, such as the different values that can be found in an object. The importance of networking and the giving and sharing of information which is essential for the development of new techniques and materials. The difference between furniture conservation and furniture restoration is presented briefly. My tests are based on an analysis of the answers from my questionnaire where the respondents experience and practical skills serve as a partial base for the choice of materials that I have chosen to examine. My tests were executed on both birch and walnut veneer. I describe the pros and cons of traditional filling materials and in the conclusion, I present the filling materials that I believe can be a good complement to the traditional filling materials, such as Aquazol 500 and Arbocel.

This paper investigates chemical bleaching of wood and its ageing to make specie specific recommendations on which bleaching solutions to use when color adjusting veneer for furniture restoration.  In more detail, chemical bleaching of European walnut (Juglans regia), Rio rosewood (Dalbergia nigra), purpleheart (Peltogyne spp.), Honduras mahogany (Swietenia macrophylla) and padauk (Pterocarpus spp.) has been investigated using eleven different bleaching solutions. Both oxidative (e.g. hydrogen peroxide and potassium permanganate) and reductive (e.g. oxalic acid and sodium bisulfite) solutions have been used. Furthermore, to investigate aging of the bleached surfaces they were subjected to sunlight behind a glass window until a change in Blue Wool Scale 3 was obtained. Visual examination has been used to rank the color change after the chemical bleaching and the sun light exposure experiment. A small color change after the sun light exposure experiment indicates a high degree of lightfastness and is preferred for long term stability when restoring furniture. The results show that the wood species react in different ways to the investigated bleach solutions and to sun light exposure. It can also be noted that all investigated solutions were not suitable for all wood species. Moreover, the sun light exposure experiment identified effective bleach solutions that gave an unacceptable low lightfastness for mahogany and padauk after chemical bleaching. Based on the chemical bleaching and sun light exposure results, preferred bleaching solutions are recommended for the investigated wood species. / En vanlig restaureringsuppgift är att ställvis ersätta borttappat träfaner på en möbel. Originalfaneret har blekts med tiden, varför det nya faneret ofta är för färgstarkt och färgen behöver reduceras. När vi upplever en bit padouk som intensivt röd eller amarant som lila, beror det på att det i trät finns ämnen som tar upp energi motsvarande energin i våglängder av synligt ljus. När ämnena absorberar en del av det synliga ljuset registrerar våra näthinnor att de saknas, vilket tolkas som en färg av vår hjärna. De ämnen som absorberar synligt ljus kan brytas ner av solljus över längre tid eller på några minuter genom tillförseln av ett oxidations- eller reduktionsmedel. I mitt examensarbete undersöker jag hur olika oxidations- och reduktionsmedel bleker olika träslag. Jag har valt att undersöka hondurasmahogny, europeisk valnöt, brasiliansk jakaranda, padouk och amarant, då det är träslag som ofta behöver blekas när de används i kompletteringar. Vidare undersöker jag hur den genom blekning erhållna färgen i trät i sin tur påverkas av solljus. Detta är viktigt för att förstå hur de restaurerade delarna på möbeln kommer att åldras. De viktigaste resultaten sammanfattas nedan: Valnöt, jakaranda och amarant reagerade på liknande sätt vid kemisk blekning med de i studien använda lösningarna. De blekas mest av natriumhydroxid och salter med väteperoxid. Mahogny och padouk reagerade på liknande sätt vid kemisk blekning. De blektes mest, med ett jämnt resultat, av väteperoxid med natriumhydroxid eller ammoniak. Oxidationsmedel blekte effektivare än reduktionsmedel. Enbart väteperoxid gjorde jakaranda mörkare. En hög ammoniakkoncentration gav blekare resultat än en låg på alla träslag utom amarant. Valnöt var mest ljusäkta av de undersökta träslagen. Majoriteten av mahognyproverna mörknade av solljusexponeringen. Jakaranda och padouk blektes av solljusexponeringen. Flertalet amarantprover mörknade och ett mindre antal blektes av solljusexponeringen. Solljusexperimentet identifierade blekningslösningar som gav oacceptabelt låg ljusäkthet på mahogny och padouk.   För effektiv blekning och godtagbar ljusäkthet rekommenderas följande lösningar för respektive träslag. Välj lösning beroende på önskad blekningsgrad (se Tabell 2 sid 10). Mahogny: väteperoxid, oxalsyra eller kaliumpermanganat och natriumbisulfit. Valnöt: väteperoxid med eller utan ammoniak, väteperoxid och natriumhydroxid med eller utan salter eller natriumbisulfit och oxalsyra. Jakaranda: väteperoxid med ammoniak, oxalsyra, väteperoxid och natriumhydroxid med eller utan salter, natriumbisulfit och oxalsyra eller kaliumpermanganat och natriumbisulfit. Padouk: natriumhydroxid, natriumsilikat och kalciumhydroxid följt av väteperoxid. Amarant: väteperoxid med eller utan ammoniak, väteperoxid och natriumhydroxid med eller utan salter eller kaliumpermanganat och natriumbisulfit.