Bakgrund Assisterad befruktning är en vanlig behandling för infertilitet, vilket innebär oförmågan att bli gravid. Vid assisterad befruktning övervakas embryoutvecklingen med hjälp av Time Lapse Imaging-teknologi i en EmbryoScope och implantationsförmågan bedöms. Tidigare forskning har identifierat nukleära avvikelser (NE) i tidig embryoutveckling som kan påverka graviditetsfrekvensen (Pregnancy Rate, PR) och frekvensen av levande födda barn (live birth rate, LBR). Idag beräknas NE till fyra fenotyper (NEP): binukleation, mikronukleation, multinukleation samt splittrad nukleation.   Syfte Syftet med denna retrospektiva registerstudie var att undersöka sambandet mellan NE under tidig embryoutveckling och PR, LBR samt missfall för att förbättra embryoselektionen vid Reproduktionsmedicinskt centrum (RMC) på Örebro universitetssjukhus (USÖ).   Resultat Resultatet visade att 37,5% av de återförda blastocysterna i studien hade NE, och att PR och LBR påverkades av vilken NEP embryot hade. Embryon med binukleäritet hade högre PR och LBR än embryon med övriga kärnstatusar. KIDScore D5 visade sig vara ett bra selektionsverktyg för blastocyster återförda dag 5, men närvaron/frånvaron av NE påverkade kopplingen mellan KIDScore D5 och graviditet/barn på ett oväntat sätt, beroende på NEP.   Slutsats Embryoselektionen vid RMC på USÖ kan förbättras genom att ta hänsyn till kärnstatusen i tidig embryoutveckling, men en större studiepopulation behövs för att bekräfta korrelationen mellan alla variabler. / Background Assisted reproduction is a common treatment for infertility, which is the inability to become pregnant. In assisted reproduction, the development of embryos is monitored using Time Lapse Imaging technology in an EmbryoScope, and the implantation potential is assessed. Previous research has identified nuclear errors (NE) in early embryonic development that can affect pregnancy rates (PR) and live birth rates (LBR). NE is currently divided into four phenotypes (NEP): binucleation, micronucleation, multinucleation, and fragmented nucleation.   Objective The purpose of this retrospective registry study was to investigate the correlation between NE in early embryonic development and PR, LBR, and miscarriage to improve embryo selection at the Reproductive Medicine Center (RMC) at Örebro University Hospital (USÖ).   Results The results showed that 37.5% of the returned blastocysts in the study had NE, and that PR and LBR were affected by the NEP of the embryo. Embryos with binucleation had higher PR and LBR than embryos with other nuclear statuses. KIDScore D5 was found to be a good selection tool for blastocysts returned on day 5, but the presence/absence of NE affected the correlation between KIDScore D5 and pregnancy/childbirth in an unexpected way, depending on the NEP.   Conclusion Embryo selection at RMC at USÖ can be improved by considering the nuclear status in early embryonic development, but a larger study population is needed to confirm the correlation between all variables.

Syftet med projektet var att utvärdera hållbarheten av analyterna follikelstimulerande hormon (FSH), luteiniserande hormon (LH), progesteron (PRGE) och sexualhormonbindande globulin (SHBG) i primärrör förvarade i kyl, i serum såväl som plasma, på ADVIA Centaur XPT (Siemens Healthineers). Samtliga analyter analyserades i serum respektive plasma vid tidpunkterna 0, 24, 48, 72, 96 samt 168 h efter insamling. Analyspåverkan av förvaringstid i kyl och korrelationen mellan analyser i serum och plasma utvärderades. FSH, LH och SHBG uppvisade acceptabla medelbias vid samtliga tidpunkter i båda matriserna. PRGE uppvisade låg medelbias, <15 %, vid samtliga tidpunkter i serum men uppvisade medelbias >15 % i plasma. Analys i plasma skiljde sig minimalt från serum för FSH, LH och SHBG. För PRGE var skillnaderna lite större. Utifrån resultatet bedömdes FSH, LH och SHBG vara hållbara i en vecka i kyl (168 h) i både serum och plasma. PRGE bedömdes vara hållbart i kyl i en vecka i serum men inte godtagbar i plasma. Laboratoriets riktlinjer kan utvidgas för FSH, LH och SHBG att också genomföras i plasma. PRGE fortsatt bör genomföras i serum. / The purpose of the project was to evaluate the stability of the analytes follicle-stimulating hormone (FSH), luteinizing hormone (LH), progesterone (PRGE) and sex hormone-binding globulin (SHBG) in primary collection tubes stored refrigerated, in serum and plasma, on ADVIA Centaur XPT (Siemens Healthineers). All analytes were analyzed in serum and plasma at 0, 24, 48, 72, 96 and 168 h after collection. The impact of storage time on the analysis results and the correlation between analyzes in serum and plasma were evaluated. FSH, LH and SHBG obtained a mean bias <15 %, the threshold, at every moment in both matrices. PRGE showed a mean bias <15 % at every moment in serum but showed a mean bias >15 % in plasma. Analysis in plasma differed minimally from serum for FSH, LH and SHBG. For PRGE, the differences were slightly larger. This study considered FSH, LH and SHBG to be stable for one week (168 h) in both serum and plasma stored refrigerated. PRGE was considered to be stable for one week in serum stored refrigerated, and not acceptable in plasma. Analyzes of FSH, LH and SHBG can be carried out in plasma, while analyzes of PRGE should continue to be performed in serum.

Introduktion: Det perifera nervsystemet består av det autonoma nervsystemet och de perifera nervtrådarna som förmedlar afferenta och efferenta impulser mellan det centrala nervsystemet och perifera delen av kroppen. Från plexus brachialis förgrenar nervus ulnaris sig och fortsätter längst armen till handens ulnara del. Den vanligaste perifera nervskadan i övre extremiteter är ulnarisnervskada. Syftet: Syftet med studien var att undersöka om det förekommer någon signifikant skillnad i motorisk ledningshastighet (MCV) mellan underarm och över armbåge på nervus ulnaris bilateralt. Även att jämföra MCV och proximal latenstid mellan höger och vänster underarm och över armbåge. Metod: För att besvara syftet utfördes en tvärsnittsstudie på 31 friska deltagare i åldrarna 20– 40 år. Nervus ulnaris undersöktes med elektroneurografi bilateralt. Resultat: Resultatet visade att det förekommer en signifikant skillnad i MCV mellan underarm och över armbågen bilateralt på nervus ulnaris. Det påvisades en signifikant skillnad i MCV mellan höger och vänster sida över armbågen, men inte på underarm. Ingen signifikant skillnad förekommer i proximala latenstiden mellan höger och vänster underarm och över armbågen. Slutsats: De signifikanta skillnaderna som erhölls i MCV mellan underarm och över armbåge samt mellan höger och vänster sida över armbågen kan bero på stimuleringstekniken. Såsom armspositionen vid stimuleringen och att överarmar är generellt svårare att undersöka. Detta medför större risk för felkällor som kan påverka resultatet. / Introduction: The peripheral nervous system consists of the autonomic nervous system and the peripheral nerve fibers that mediate afferent and efferent impulses between the central nervous system and the peripheral part of the body. From the brachial plexus, the ulnar nerve branches and continues along the arm to the ulnar part of the hand. The most common and largest peripheral nerve injury in the upper extremities is ulnar nerve injury. Aim: The aim of the study was to investigate whether there is any significant difference in motor conduction velocity (MCV) between the forearm and above the elbow on the ulnar nerve bilaterally. Also, to compare MCV and proximal latency between right and left forearm and above elbow. Method: To answer the purpose, a cross-sectional study was performed on 30 healthy participants aged 20–40 years. The ulnar nerve was examined with electroneurography bilaterally. Results: The result showed that there is a significant difference in MCV between the forearm and above the elbow bilaterally on the ulnar nerve. A significant difference in MCV was demonstrated between the right and left sides over the elbow, but not on the forearm. There was no significant difference in the proximal latency between the right and left forearm and above the elbow. Conclusion: The significant differences obtained in MCV between forearm and above elbow and between right and left side above elbow may be due to the simulation technique. Such as the arm position during the stimulation and that upper arms are generally more difficult to examine. This entails a greater risk of error sources that can affect the result.

Background: Mesenchymal stromal cells (MSCs) are multipotent cells that can differentiate into various cell types and possess immunomodulatory and anti-inflammatory effects, making them interesting candidates for therapeutic applications. MSCs are present in small quantities in tissues like bone marrow and therefore need to be expanded while preserving their essential characteristics. They should adhere to plastic, differentiate into osteocytes, adipocytes and chondrocytes and express specific cell surface markers. Currently, the “golden standard” culture media supplement is fetal bovine serum (FBS). However, there is a potential contamination risk of MSCs by xenogeneic and zoonotic infectious agents, which can trigger an immune response. As an alternative, xeno-free serum supplements derived from human sources, e.g., human serum (HS) can be used.  Aim: This study aimed to identify and characterize human bone marrow derived MSCs and examine the effects different supplements have on the cells.  Methods: MSCs were cultured in 10% FBS, 2% FBS and 10% HS for 20 -21 days. Differentiation was induced and the potential was detected with immunocytochemistry. Cell surface markers CD73, CD90, CD105 and CD45 were identified with flow cytometry.  Results and Conclusion: There was no significant difference in morphology, differential potential or immunophenotype between the different serum conditions. However, HS-supplemented culture media resulted in a significantly higher number of cells with 1 x 107 cells after 20 days without affecting their differentiation potential and immunophenotype in comparison to 10% FBS with 2.2 x 106 cells (p=0.0004). MSCs cultured in 2% FBS resulted in the least number of cells (9.9 x 105) after 21 days of expansion.

No description available.

SMARCA4 är en gen som kodar för ett protein vid namn Brahma-related gene 1 (BRG1). BRG1 utgör en väsentlig katalytisk subenhet av SWI/SNF-komplexet, vilket är ett proteinkomplex utvecklat för kromatinremodellering. Att modulera kromatinstrukturen bidrar till att viktiga funktioner, såsom transkription och celldifferentiering, kan utföras. En mutation i SMARCA4-genen kan ge upphov till en lungtumör med benämningen Thoracic SMARCA4-deficient undifferentiated tumor (SMARCA4-UT), vilken kännetecknas av en förlust av uttrycket BRG1 i de maligna cellerna. Då tumören kan variera i morfologiskt utseende och i många fall påminna om andra tumörtyper, kan tillämpning av immunhistokemiska metoder vara till stor hjälp vid den medicinska diagnosticeringen. Syftet med denna studie var att vidareutveckla ett befintligt protokoll för att uppnå en optimal immunhistokemisk infärgning av SMARCA4 (BRG1), för att diagnostiskt kunna differentiera mellan olika lungtumörer. För detta ändamål testades flera olika infärgningsprotokoll och kontrollvävnader, samt två antikroppar av olika kloner från företagen Abcam och Santa Cruz. Infärgning med Abcam-antikroppen (klon EPNCIR111A) uppvisade intensiva och specifika resultat, medan Santa Cruz-antikroppen (klon G-7) gav upphov till negativa infärgningar, trots flera försök till optimering. I samråd med en patolog fastställdes det infärgningsprotokoll som gav bäst resultat, vilket inkluderade en förbehandling bestående av buffert CC1 (64 min, 95° C), antikroppsinkubation med Abcam-antikroppen (32 min, 36° C, spädning 1:100), detektion med ultraView Universal DAB Detection Kit, samt kontrastfärgning med hematoxylin (8 min) och blåning (4 min). Denna immunfärgning kommer att införas som ny metod och användas inom den kliniska verksamheten. Däremot kommer metoden att fortsätta prövas under en tid framöver, för att helt säkerställa dess pålitlighet och kunna valideras inför framtida bruk.

Diabetes mellitus is one of the most common diseases worldwide. The continued prevalence increase, together with the complexity of the disease with severe long-term complications makes efficient diagnostical and monitorial methods very important. The determination of glycated hemoglobin, HbA1c, plays an important role in both, underlying the importance of high-quality analytical instruments. Whenever a new instrument is introduced into routine clinical use an evaluation is needed. This study evaluated the agreement between the new Tosoh G11 HbA1c high performance liquid chromatography system as a replacement for the Bio-Rad D-100 at the Chromatographic Department of the Institute of Laboratory Medicine, Faculty of Medicine, University of Debrecen. In total, 66 samples were analyzed using both analyzers and a Bland-Altman comparison was performed together with a correlation study. Additionally, a linearity check, optimal error and routine error testing was carried out specifically for the Tosoh G11. The results showed high agreement between measurements, r=0.9975 (p<0.001) for HbA1c mmol/mol and r=0.9971 (p<0.001) for HbA1c %. High repeatability and accuracy were observed of the Tosoh G11 with the highest variation coefficient of 1.50 % and linearity r =0.9999. The conducted study supports the replacement of the Bio-Rad D-100 to the Tosoh G11. / Diabetes mellitus är en av de vanligaste världsomfattande sjukdomarna. Fortsatt prevalensökning, tillsammans med den komplexa sjukdomsbilden innefattande allvarliga långsiktiga komplikationer gör effektiva diagnostiska och övervakande metoder väldigt viktiga. Bestämning av glykerat hemoglobin, HbA1c, spelar en viktig roll i båda, vilket kräver att analysinstrument av hög kvalitet finns. När ett nytt instrument introduceras inom kliniska rutinanalyser krävs utvärdering. Denna studie utvärderade överrensstämmelsen mellan det nya Tosoh G11 HbA1c högupplösande vätskekromatografisystemet som en ersättning för Bio-Rad D-100 på den kromatografiska enheten av laboratoriemedicin på Debrecens universitet. Totalt analyserades 66 prov med respektive instrument och Bland-Altman jämförelse genomfördes tillsammans med en korrelationsstudie. Dessutom utfördes ett linjäritetstest, optimal- och rutinfeltest specifikt för Tosoh G11. Resultaten visade en hög överrensstämmelse mellan mätningarna, r=9975 (p<0.001) för HbA1c mmol/mol och r =9971 (p<0.001) för HbA1c %. Tosoh G11 visade hög repeterbarhet och noggrannhet, med den högsta variationskoefficient på endast 1.50 % och en linjäritet på r=0.9999. Den genomförda studien stödjer Tosoh G11 som ersättning för Bio-Rad D-100.

Järn är ett livsviktigt spårämne som vid både brist och överskott kan leda till sjukdom. Järnmetabolismen är komplex och det finns flera biomarkörer som används för att utvärdera järnstatus, till exempel transferrinbundet järn. På grund av detta är det avgörande att den analytiska säkerheten för järnanalys bibehålls. Syftet med studien var att verifiera ett nytt reagens, Iron2 för att ersätta det nuvarande reagenset, Iron för kvantitativ järnanalys på Abbott® Alinity ci-series. Den beräknade precisionen förväntades vara jämförbar med tillverkarens specifikationer, samt visa en stark korrelation med nuvarande reagens. Inom- och mellanserieprecisionen bedömdes genom upprepad analys av kontrollmaterial. Metodjämförelsen genomfördes genom att jämföra resultaten från 35 patientprover analyserade med båda reagensen. Precisionen vid inomserieprecisionsskattningen hade en beräknad variationskoefficient (CV) på 0,28 % för lågnivåkontrollen och 0,25 % för högnivåkontrollen. För den mellanliggande precisionen var resulterande CV 1,21 % respektive 0,55 %. Korrelationsanalysen visade ett linjärt samband, men en tendens för Iron2 att mäta högre värden vid högre analytkoncentrationer. Sammanfattningsvis fann studien att precisionen för Iron2 var bättre eller jämförbar med tillverkarens specifikationer och nuvarande reagens. Det fanns en stark linjär korrelation mellan reagensen utan någon signifikant skillnad mellan resultaten. Iron2 bedömdes som lämplig för implementering. / Iron is a vital trace element that can lead to issues both in deficiency and excess. The metabolism of iron is complex and there are multiple biomarkers used to evaluate the iron status, for example, quantification of transferrin-bound iron. Because of this, it is imperative that the analytical certainty of iron analysis is maintained. The study aimed to verify a new reagent, Iron2 to replace the current reagent, Iron for quantitative iron analysis on Abbott® Alinity ci-series. The calculated precision was expected to be comparable to the manufacturer’s specifications and show a strong correlation with the comparison method. Within-series and intermediate precision were assessed by repeated analysis of control material. The method comparison was carried out by comparing the results of 35 patient samples analysed with both reagents. The within-run precision had a calculated coefficient of variation (CV) of 0,28% for the low-level control and 0,25% for the high-level control. For the intermediate precision, the resulting CVs were 1,21% and 0,55% respectively. The correlation analysis showed a linear relationship, but a tendency for Iron2 to measure higher values at higher analyte concentrations. In conclusion, the study found that the precision of Iron2 was better or comparable to the manufacturer's specifications and comparison method. There was a strong linear correlation between the reagents with no significant difference between the results. The reagent was deemed satisfactory for implementation.

Background: Platelets are the smallest cells in the blood and are involved in the wound healing process. Platelet transfusion is an important part of treating illnesses such as thrombocytopenia and to prevent and stop major bleedings. Platelets for transfusion are received after processing of whole blood through automated or semi-automated systems and pooling of interim platelet units received after the processing. A limit is set for the minimum total estimated platelet yield in a pool to ensure that the final product consists of enough platelets. Aim: The aim of this study was to evaluate the platelet yield index received from Reveos automatic blood processing system by comparing it to the fluorescent flow cytometry method on Sysmex cell counter.  Material and method: Whole blood from 147 donors were processed in the Reveos automated blood processing system into the separate components. All the interim platelet units received a platelet yield index from Reveos. A sample from each interim platelet unit was collected and analyzed on Sysmex in the channel for fluorescent flow cytometry. Result: The difference between the platelet count from the two methods was 45 ±26 x109/unit (p<0,001). Platelet yield index from Reveos was 67 ±17 x109/unit and the platelet count from Sysmex was 112 ±35 x109/unit. The r2 from the scattergram was 0,49. Conclusion: The platelet yield index from Reveos underestimates the platelet yield compared to fluorescent flow cytometry from Sysmex. The limit for the total platelet yield in a pool of interim platelet units could therefore be decreased.

Introduction: Effusion cytology can be performed for the purpose of diagnosis, treatment, and prognosis of malignant disease. A common analysis of effusion cytology samples is the May Grunwald Giemsa stain.    Aim: The aim of the study was to compare May Grunwald Giemsa stain and May Grunwald Giemsa Quick Stain in order to determine the best quality stain and suggest ways to improve the current staining protocol.     Materials and Methods: The methods used in this study are the routine laboratory’s standard procedures for  May-Grunwald Giemsa stain and May-Grunwald Giemsa Quick Stain but with adapted washing steps that investigates the effect of tap water, distilled water, and phosphate buffer on stain quality. Two pleural effusion samples were stained in the initial experiment and two pleural effusions and one ascites sample in the second experiment.    Results and Conclusion: All samples gave a greater score when stained with May-Grunwald Giemsa Quick Stain compared to traditional May-Grunwald Giemsa stain. For the traditional May-Grunwald Giemsa, the use of any of the three phosphate buffers scores higher than the routine washing where tap water is used. In conclusion, it would be of benefit to further investigate and implement phosphate buffer in traditional staining or proceed with the May-Grunwald Quick Stain for all pleural and ascites effusions.