Social mixing går ut på att ’mixa’ befolkning av olika klasser i ett bostadsområde med syfte att förändra områdets sociala sammansättning. Syftet med uppsatsen är att undersöka social mixing som urban utvecklingsstrategi i Köpenhamn utifrån boendes egna upplevelser av sina bostadsområden. I Danmark definieras 29 bostadsområden som ”ghetton” utifrån kriterier rörande de boendes anknytning till arbetsmarknaden, ”icke-västliga” härkomst samt kriminalitet. Semistrukturerade intervjuer har genomförts med 16 invånare i tre av Köpenhamns marginaliserade bostadsområden och genererat empiri kring deras erfarenheter av social mixing. Empirin samt bostadspolitiken som avser att ”skapa en bättre balans i boendesammansättningen” diskuteras mot bakgrund av tidigare forskning som anammar ett revanchistiskt alternativt emancipatoriskt förhållningssätt till social mixing och gentrifiering. Studien identifierar komplexa aspekter av social mixing; majoritetsbefolkningens än mer privilegierade ställning och ”resurssvagas” försämrade situation på bostadsmarknaden; majoritetsbefolkningens försprång i den lokala maktens rum; minoriteters upplevelser av vissa segregerade rum som fristäder; kampen om rummet när fristäderna utmanas; samt flera aspekter som försvårar möten mellan boende och gentrifierare. Alternativa förhållningssätt identifieras från de boendes berättelser. De empiriska fynden nyanserar dessutom tidigare forskning om betydelsen av ’det egna valet’ i relation till bosättning i marginaliserade bostadsområden.