Examensarbetet undersöker Borlänge kommuns kulturarv och analyserar detta genom authorized heritage discourse. I arbetet studeras kommunala planeringsdokument så som översiktsplan och kulturmiljöplan samt den digitala besöksguiden Visit Dalarna och Borlänges kommuns respons på utnämningen till Sveriges fulaste stad. Undersökningen visar att kulturarvet har en liten roll i kommunens planeringsdokument och att det både i dessa och i besöksnäringen primärt är äldre och mer traditionella arv som är utvalt. Detta beror troligtvis på att staden, bland annat till följd av dess unga ålder, inte värdesätter mer samtida miljöer som kulturarv och ser kulturarvet som en tillgång i regional utveckling samt att besöksnäringen väljer ut kulturarv som ska tilltala nationell och internationell turism vilket resulterar i kulturarv som resonerar mer med den kollektiva identiteten Dalarna mer än den lokala säregna identiteten. / The thesis examines Borlänge municipality's cultural heritage and analyzes it through the authorized heritage discourse. By studying municipal planning documents as well as the digital visitors guide Visit Dalarna and Borlänge municipality's response to the designation as Sweden's ugliest city, the thesis shows that cultural heritage has a small role in the municipality's planning documents and that both in these and in the tourismindustry it is primarily older and more traditional heritage that is selected. This is probably due to the fact that the city does not value more contemporary environments as cultural heritage and that the city do not see cultural heritage as an asset in regional development. The tourism industry selects cultural heritage that should appeal to national and international tourism, which results in cultural heritage that resonates more with the collective identity Dalarna more than the local identity.