Cette thèse est une évaluation des deux premières phases du Système Communautaire d’Echange de Quotas d’Emission (SCEQE). Il s'articule autour de la construction progressive d'un modèle de simulation, ZEPHYR-Flex, qui vise à reproduire les évolutions du prix et des émissions observés entre 2005 et 2012, et à les projeter jusqu'en 2020 sous différentes séries d'hypothèses. L'analyse ex post des huit premières années du système révèle que, pour comprendre son évolution, il est nécessaire d'étudier en détail le rôle joué par trois mécanismes de flexibilité: les échanges de quotas, la flexibilité spatiale (crédits carbone), et la flexibilité temporelle (banking/borrowing). Dans un premier temps, nous construisons un cadre technico-économique servant de base au mécanisme simulant les échanges de quotas dans le modèle. Le rôle des crédits carbone est ensuite examiné et un scénario pour leur utilisation jusqu'en 2020 est calculé sur cette base. Ensuite, la flexibilité temporelle est introduite dans le modèle qui, une fois les trois mécanismes de flexibilité réunis, peut reproduire la trajectoire passée du prix et des émissions. Le modèle et les leçons tirées des deux premières phases sont ensuite utilisés dans différents scénarios prospectifs à l'horizon 2020. Parmi les scénarios testés, seul un renforcement du plafond d’émission en ligne avec l'objectif européen de 2050 est en mesure de restaurer la confiance et les anticipations associées au système, deux facteurs qui conditionnent l'efficacité du SCEQE à long terme. La nécessité d’articuler correctement le SCEQE avec les autres politiques climat-énergie est également soulignée / This thesis is an evaluation of the first two phases of the EU ETS. It is articulated around the progressive construction of a simulation model, ZEPHYR-Flex, which aims at being able to replicate the observed price and emissions trajectories between 2005 and 2012, and to project them until 2020 under different sets of assumptions. The ex post analysis of the first eight years of the system reveals that to understand its development, it is necessary to study in details the role played by three flexibility mechanisms: trading, spatial flexibility (offsets), and time flexibility (banking/borrowing). In a first stage, we build a technical-economic framework for the core trading mechanism of the model. The role of offsets is then scrutinized and a scenario for their use up to 2020 is calculated on this basis. Next, the time flexibility and the related banking and borrowing behavior are introduced into the model which can then replicate the past price and emission trajectory. The model and the lessons from the first two phases are then used in different prospective scenarios to 2020. Among the scenarios tested, only a strengthening of the cap in line with the 2050 European reduction target is able to restore confidence and anticipations, two factors needed for the efficiency of the EU ETS in the long term. The issue of correctly articulating the EU ETS with other climate-energy policies is also underlined

As the anthropogenic emissions of greenhouse gases (GHGs) have increased and received moreattention, the need for climate mitigation solutions has become more urgent. Today, several methodologies for carbon accounting exists, as well as the possibility to offset emissions by buying carbon offsets. All these methodologies directly or indirectly spring from LCA but have developed to metrics considering only climate and with a dissatisfying sustainability performance in other aspects. Four carbon accounting methodologies (VCS, Gold Standard, GHG Protocol, XPRIZE Carbon Removal) have been examined and compared, showing differences in the approach to quantification and to more holistic sustainability aspects. They have also been analysed in comparison to the QU.A.L.ITY framework proposed by the European Commission, which aims to ensure the quality of carbon removals and prevent greenwashing. The results showed a lack of coherence between the carbon offset standards as well as a low coherence with the criteria in the proposed framework and lack of holistic sustainability perspectives. Algae are photosynthesizing organisms fixating CO2 in the same process as terrestrial plants. They are fast growing and does not require land or much maintenance, which is why seaweed aquaculture has been suggested as a method for carbon removals. This have given birth to a plethora of start-ups aiming to sell carbon offsets from systems based on macroalgae, here called “seaweed offsets”. Nine companies/projects were identified and examined. The results showed that most of the companies used systems involving cultivation, while one company use wild seaweed. The two largest techniques for sequestration of the carbon fixated in the biomass were 1) sinking the seaweed into the deep sea and 2) making biochar from the biomass. However, there are not yet any standards covering this type of carbon offset methodologies and these offsets are thus not certified and the results also show that the efficiency of these activities is highly unreliable. Large uncertainties remain regarding the net carbon removal, sequestration, and potential ecological impacts. These uncertainties and knowledge gaps also cause the suggested methods for seaweed offsetting to clash with the QU.A.L.ITY framework. / I takt med att de antropogena utsläppen av växthusgaser har ökat och fått mer uppmärksamhet har behovet av lösningar för att begränsa klimatförändringarna blivit mer brådskande. Idag finns flera metoder för koldioxidredovisning och -beräkning, liksom möjligheten att klimatkompensera genom att köpa klimatkompensation. Alla dessa metoder här rör direkt ellerindirekt från LCA men har utvecklats till mått som endast tar hänsyn till klimat, och med en otillfredsställande hållbarhetsprestanda i andra aspekter. Fyra metoder förkoldioxidredovisning (VCS, Gold Standard, GHG Protocol, XPRIZE Carbon Removal) har undersökts och jämförts, vilket visar skillnader i tillvägagångssättet för kvantifiering och förmer holistiska hållbarhetsaspekter. De har också analyserats i jämförelse med ”QU.A.L.ITY”-ramverket som föreslagits av Europeiska kommissionen, vilket syftar till att säkerställa kvaliteten på lösningar som skall ta bort CO2 ur atmosfären och förhindra greenwashing. Resultaten visar på bristande samstämmighet mellan klimatkompensationsstandarderna samt låg överensstämmelse med kriterierna i det föreslagna ramverket och brist på holistiskahållbarhetsperspektiv. Alger är fotosyntetiserande organismer som fixerar CO2 i samma process som markväxter. De växer snabbt och kräver inte mark eller mycket underhåll, vilket är varför algodling har föreslagits som en metod för att minska halten CO2 i atmosfären. Detta har gett upphov till en uppsjö av nystartade företag som syftar till att sälja koldioxidkompensation från system baserade på makroalger, här kallade "tångkompensationer" (seaweed offsets). Nio företag/projekt identifierades och granskades. Resultaten visar att de flesta av företagen använder system som involverar odling, medan ett företag använder vild tång. De två största teknikerna för att binda kolet fixerat i biomassan var 1) sänka tången i djuphavet och 2) göra biokol av biomassan. Det finns dock ännu inga standarder som täcker denna typ av klimatkompenseringsmetoder och dessa kompensationer är därför inte certifierade. Resultaten visar också att effektiviteten i dessa system är mycket otillförlitlig. Storaosäkerheter kvarstår när det gäller netto upptag av CO2, lagring och potentiella ekologiska effekter. Dessa osäkerheter och kunskapsluckor gör också att de föreslagna metoderna för tångkompensation kolliderar med QU.A.L.ITY-ramverket.

No description available.