This paper uses an osteological approach and applies the study of entanglement in an attempt to understand the crematoria on Rapa Nui (Easter Island), which represent a unique tradition within the ceremonial spheres of the Polynesian area. Skeletal remains from the crematorium of ahu Hanga Hahave, which consist of both cremated - and unburned remains, have been analysed to reveal the different practices that took part in the cremation process and to identify the individuals that were deposited in such structure. Ethnohistorical records were applied to interpret the osteological evidence and to discuss the circumstances surrounding the possible use of the crematorium, as either a site for sacrificial offerings or a site for burials.  This paper aims at creating an underlying basis for the study of crematoria on Rapa Nui and provides an overview of the processes central to the disposal of the dead and the usage and significance of this structure. The results of this study showed that the ancient Rapanui through the practice of cremation, followed an internalised structure within their society to complete each cultural act that constituted the crematorium, and these were divided in the construction of the crematorium, the making of fire, and the treatment of the dead. The complexity of each cultural act presents the possibility that an organised society, with at least one designated head, may have been in charge of the practice of cremation physically and spiritually. The skeletal remains could not be applied to determine whether the crematorium of Hanga Hahave was used for sacrificial offering or for burial since the analysed remains only represented one-fifth of the entire bone collection from the crematorium. However, the findings of this study have pointed towards a burial practice rather than a sacrificial one. / Denna uppsats använder ett osteologiskt tillvägagångssätt och Hodders’’entanglement’ studie i tolkningen av krematorierna på Rapa Nui (Påskön), som representerar en unik tradition inom Polynesien. Skelettmaterialet från krematoriet i ahu Hanga Hahave har analyserats för att upptäcka de olika metoder som deltog i kremeringsprocessen och identifiera vilka individer som deponerades här. Etnohistoriska källor användes också i tolkningen av det osteologiska materialet och för att behandla frågorna kring krematoriernas användning: antigen som en plats för offring eller en plats för begravning. Syftet är att skapa en underliggande grund för studiet av krematorierna på Rapa Nui för att ge en överblick på de centrala processerna. Resultatet visade att den forntida Rapanui följde en internaliserad struktur inom sitt samhälle för att slutföra varje kulturell handling som utgjorde kremerings praktik och var uppdelade i konstruktionen av krematoriet, bruken av eld och hantering av de döda. Komplexiteten hos varje handling möjliggör att ett organiserat samhälle, där minst en ledare har varit ansvarig i fysisk eller andlig form. Skelettmaterialet från krematoriet i ahu Hanga Hahave kunde inte användas för att bestämma krematoriets användning eftersom det analyserade materialet endast representerade en femtedel av den totala bensamlingen, dock pekar studiet på en begravningsritual snarare än en offer.

Kremering är en både industriell och emotionell process. Krematoriet måste således facilitera ett skeende, och samtidigt agera emotionellt filter för reaktioner på detsamma. Men vilken genomsläpplighet bör detta filter ha? Skall byggnaden vara en bastant mur eller ett skirt flor mellan levande och döda? Och hur skiljer sig de sörjandes emotionella processer från dem som har krematoriet som arbetsplats? Krematoriearkitekturen har, parallellt med samhället i stort, utvecklats över tid mot större individualism, specificering och sekularisering. Estetiken har vandrat från nationalromantik till brutalism, vikt har lagts stundom vid det modernt funktionella, stundom det ideologiskt sakrala, och intentionen har pendlat mellan teatralitet och symbolik öppen för tolkning. Men somliga särdrag har kommit att bli förhärskande. Strikta geometrier, stereotom tyngd, dramatisk ljusföring och naturmotiv som betydelsemättade konstverk är några av dem. Likaså är processionsartade rumssekvenser vanliga, och byggnaderna mystifierar i varierande grad själva kremeringsförehavandet. Dessa drag är inte bara vackra och effektfulla; det är även makt- och dignitetsmarkörer. Rummen är didaktiska; ett system av styrkeförhållanden, valörer och koder, stumt förmedlade genom fysiska element. Oavsett arkitektens ambition - retorisk monumentalitet eller “självklar” anspråkslöshet - tycks rummen vilja ingjuta vördnad, respekt och förundran. Det handlar om en form och estetik som duckar ifrågasättande tolkningar genom att framstå som orubblig. Givet att flertalet attityder kring liv och död samexisterar och utvecklas kontinuerligt, bör ett krematorium inte göra anspråk på sanning,permanens eller evighet. Den enda sanningen är att vi är lika inför döden, oavsett om vi möter lågorna inneslutna i spånskiva eller mahogny, i sällskap av nära och kära eller en skiftarbetande krematorietekniker, under ceremoniella eller pragmatiska omständigheter. Detta projekt utforskar en icke-auktoritär arkitektur, som inte reproducerar rumsliga och estetiska normer. En arkitektur som inte dikterar beteenden och sinnesstämningar; som högtidlighåller men samtidigt understryker det vardagliga; som signalerar stabilitet utan att vara statisk. En tektonisk, transparent byggnad som inte hymlar med vad den är eller gör. / The cremation process is both industrial and emotional. Thus, a crematorium must facilitate one primary course of events while also handling – filtering – secondary emotional stress generated by that very activity. But should the building as filter be a solid wall or a light veil between the dead and the living? How does one define an appropriate degree of permeability and transparency? And how do you cater to the well-being of both mourners and professionals? The architecture of crematoria has, since its introduction in the mid 19th century, evolved along with society's increasing individualism, specialization and secularization. Exploring aesthetic expressions and styles from classicism and national romanticism to brutalism, the intentions have been, in various degrees and combinations, ideological, symbolic, theatrical, functional and pragmatic. However, some features seem to be predominant. Strict geometry, material heaviness, dramatic lighting and the use of nature as a work of art are some examples, as well as processional, choreographed spatial movement and mystification of the cremation itself. These features are not only striking, atmospheric and beautiful; they are also represent power and distinction. The rooms constitute a didactic system of codes and values, silently mediated through physical elements. Irrespective of the architect's ambition and intentions – rhetorical monumentality or suggestive modesty – the spaces seem to evoke feelings of awe and wonder. Firm and unyielding, the buildings dodge any critical questioning. Given today's multitude of coexisting and continually developing philosophies of life and death, a modern crematorium should not pretend to be true, permanent or eternal. The only truth is that in death all men are equal, no matter the circumstances of our passing. This project therefore explores a non-authoritative architecture that does not reproduce spatial or aesthetical norms and conventions. An architecture that does not dictate certain moods or behaviours; that celebrates the extraordinary while attending to everyday life; that conveys dignity and stability without being imposing.