We are all going to die. Despite how the human lives, the path to death has different patterns. For hinduism a vital ritual for a good death is to be cremated, especially in the holy city Varanasi. Therefore this essay has studied how Hindus in diaspora, Sweden, want to be cremated and what their wishes from funeral homes and crematoriums are. The research questions that this study aims to answer are: How do funeral homes in Sweden adapt to Hindus' wishes for funeral ceremonies? How do cremation staff adapt the funeral rite of cremation for Hindus in Sweden? How does the Swedish Hindu diaspora’s funeral ceremony and cremation differ from the traditional way in Varanasi?The method used for this study was a mix between qualitative and quantitative methods. The qualitative method for this essay is used for the qualitative analysis of the data that the study has received. The quantitative method was used for the e-mail survey that was sent out to the informants, but also for the coding that the study made. The results presented were related to previous research and theories about phenomenology, diaspora and death studies.The study shows that the most important thing the funeral homes and crematoriums do is to accelerate the funeral rites and cremation. The individual significance from the funeral home is also to transport the dead to different places, a rite the Hindus in Varanasi do by themselves. For the crematoriums, one of the most important things is to let the oldest son or an other family member start the cremation.

Kremering är en både industriell och emotionell process. Krematoriet måste således facilitera ett skeende, och samtidigt agera emotionellt filter för reaktioner på detsamma. Men vilken genomsläpplighet bör detta filter ha? Skall byggnaden vara en bastant mur eller ett skirt flor mellan levande och döda? Och hur skiljer sig de sörjandes emotionella processer från dem som har krematoriet som arbetsplats? Krematoriearkitekturen har, parallellt med samhället i stort, utvecklats över tid mot större individualism, specificering och sekularisering. Estetiken har vandrat från nationalromantik till brutalism, vikt har lagts stundom vid det modernt funktionella, stundom det ideologiskt sakrala, och intentionen har pendlat mellan teatralitet och symbolik öppen för tolkning. Men somliga särdrag har kommit att bli förhärskande. Strikta geometrier, stereotom tyngd, dramatisk ljusföring och naturmotiv som betydelsemättade konstverk är några av dem. Likaså är processionsartade rumssekvenser vanliga, och byggnaderna mystifierar i varierande grad själva kremeringsförehavandet. Dessa drag är inte bara vackra och effektfulla; det är även makt- och dignitetsmarkörer. Rummen är didaktiska; ett system av styrkeförhållanden, valörer och koder, stumt förmedlade genom fysiska element. Oavsett arkitektens ambition - retorisk monumentalitet eller “självklar” anspråkslöshet - tycks rummen vilja ingjuta vördnad, respekt och förundran. Det handlar om en form och estetik som duckar ifrågasättande tolkningar genom att framstå som orubblig. Givet att flertalet attityder kring liv och död samexisterar och utvecklas kontinuerligt, bör ett krematorium inte göra anspråk på sanning,permanens eller evighet. Den enda sanningen är att vi är lika inför döden, oavsett om vi möter lågorna inneslutna i spånskiva eller mahogny, i sällskap av nära och kära eller en skiftarbetande krematorietekniker, under ceremoniella eller pragmatiska omständigheter. Detta projekt utforskar en icke-auktoritär arkitektur, som inte reproducerar rumsliga och estetiska normer. En arkitektur som inte dikterar beteenden och sinnesstämningar; som högtidlighåller men samtidigt understryker det vardagliga; som signalerar stabilitet utan att vara statisk. En tektonisk, transparent byggnad som inte hymlar med vad den är eller gör. / The cremation process is both industrial and emotional. Thus, a crematorium must facilitate one primary course of events while also handling – filtering – secondary emotional stress generated by that very activity. But should the building as filter be a solid wall or a light veil between the dead and the living? How does one define an appropriate degree of permeability and transparency? And how do you cater to the well-being of both mourners and professionals? The architecture of crematoria has, since its introduction in the mid 19th century, evolved along with society's increasing individualism, specialization and secularization. Exploring aesthetic expressions and styles from classicism and national romanticism to brutalism, the intentions have been, in various degrees and combinations, ideological, symbolic, theatrical, functional and pragmatic. However, some features seem to be predominant. Strict geometry, material heaviness, dramatic lighting and the use of nature as a work of art are some examples, as well as processional, choreographed spatial movement and mystification of the cremation itself. These features are not only striking, atmospheric and beautiful; they are also represent power and distinction. The rooms constitute a didactic system of codes and values, silently mediated through physical elements. Irrespective of the architect's ambition and intentions – rhetorical monumentality or suggestive modesty – the spaces seem to evoke feelings of awe and wonder. Firm and unyielding, the buildings dodge any critical questioning. Given today's multitude of coexisting and continually developing philosophies of life and death, a modern crematorium should not pretend to be true, permanent or eternal. The only truth is that in death all men are equal, no matter the circumstances of our passing. This project therefore explores a non-authoritative architecture that does not reproduce spatial or aesthetical norms and conventions. An architecture that does not dictate certain moods or behaviours; that celebrates the extraordinary while attending to everyday life; that conveys dignity and stability without being imposing.