<p>Uppsatsen behandlar det osäkra rättsläget beträffande ansvar för och rättigheter till vilt som rymt ur vilthägn. Ett vilthägn är ett hägn för djur vilka juridiskt sett betraktas som vilt. Enligt svensk rättsuppfattning föreligger ingen äganderätt till vilt i Sverige, men författaren Elin Gustavsson konstaterar att någon slags rättighet, exempelvis äganderätt, de facto kan föreligga till vilt i vilthägn. Ägaren till dessa djur har att rätta sig efter reglerna i jakt- och djurskyddslagarna. En hägninnehavare kan åläggas långtgående ansvar för förrymda djur, under förutsättning att culpa kan bevisas. Enligt praxis har rättigheten att förfoga över förrymda djur i vissa fall fallit när djuren kommit in på annan jakträttsinnehavares område. Djuren har då ansetts jaktbara. Författaren menar att ansvaret kan ifrågasättas, främst med utgångspunkt i att hägninnehavaren har små möjligheter att fånga tillbaka djuren, det vill säga att begränsa skadan. Efter en analys av rättspraxis kan det konstateras att ansvaret sträcker sig längre än rättigheterna.</p>

Uppsatsen behandlar det osäkra rättsläget beträffande ansvar för och rättigheter till vilt som rymt ur vilthägn. Ett vilthägn är ett hägn för djur vilka juridiskt sett betraktas som vilt. Enligt svensk rättsuppfattning föreligger ingen äganderätt till vilt i Sverige, men författaren Elin Gustavsson konstaterar att någon slags rättighet, exempelvis äganderätt, de facto kan föreligga till vilt i vilthägn. Ägaren till dessa djur har att rätta sig efter reglerna i jakt- och djurskyddslagarna. En hägninnehavare kan åläggas långtgående ansvar för förrymda djur, under förutsättning att culpa kan bevisas. Enligt praxis har rättigheten att förfoga över förrymda djur i vissa fall fallit när djuren kommit in på annan jakträttsinnehavares område. Djuren har då ansetts jaktbara. Författaren menar att ansvaret kan ifrågasättas, främst med utgångspunkt i att hägninnehavaren har små möjligheter att fånga tillbaka djuren, det vill säga att begränsa skadan. Efter en analys av rättspraxis kan det konstateras att ansvaret sträcker sig längre än rättigheterna.

Av 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) (SkL) framgår det att vårdslöshet är den lägsta gränsen för att skadeståndsskyldighet ska kunna utdömas. Det står därmed klart att skadan måste ha orsakats av vårdslöshet för att skadeståndsskyldighet ska inträda, men ur SkL utläses ingen vidare förklaring hur vårdslösheten ska bedömas. SkL är en generell författning, var förrättstillämparen har tolkningsutrymme och förfarandet baseras till stor del på rättspraxis.Enligt 1 kap. 1 § SkL är lagen tillämplig i inom- och utomobligatoriska förhållanden. Begreppet culpa uppfattas på olika sätt beroende på vad omständigheterna är i det enskildafallet. Det återfinns således inte en klar definition av vad culpa innebär och det föreligger därmed tolkningssvårigheter vid bedömning av huruvida ett agerande varit vårdslöst eller inte. I en situation kan ett agerande anses som oaktsamt, medan samma beteende i en annansituation kan bedömas vara aktsamt eftersom omständigheterna skiljer sig åt. Inte minst skiljer sig bedömningen väsentligen åt i inom- och utomobligatoriska förhållanden. En tolkningssvårighet som uppstått är vad som ska anses vara oaktsamt vid ett kontraktsbrott. Det finns rättspraxis på området där Högsta domstolen (HD) uttalat att kontraktsbrottet inte är tillräcklig grund för oaktsamhet. HD hävdar att det är handlingarna som lett fram till kontraktsbrottet och skadan som ska anses vara vårdslösa för att skadestånd ska utdömas. Däremot råder det skilda åsikter både i juridisk litteratur och hos sakkunniga om HD har rätt i sin bedömning. Vissa delar HD:s uppfattning, medan andra anser att det faktiska kontraktsbrottet är tillräckligt för att vårdslösheten ska anses bevisad. Bedömningen av culpöst agerande tar avstamp i två förhållningssätt; handlingsnormsgrundade- och fria culpabedömningar. HD:s domskäl i rättsfallet NJA 2011 s.454 är ett typfall när den fria culpabedömningen användes för att avgöra frågan om enhyresgäst hade agerat culpöst eller inte, däremot har domen kritiserats. Rättsfallet harresulterat i att en del sakkunniga har ställt sig frågan om den fria culpabedömningen har fåtten utvidgad roll vid rättstillämpningen. Skiljaktigheterna är en följd av att den friaculpabedömningen, som härstammar från den utomobligatoriska delen av skadeståndsrätten,applicerades på en inomobligatorisk relation. Eftersom det inte återfinns någon mall för hurculpabedömningen ska göras, varken när den är handlingsnormsgrundad eller fri, är culpöstagerande i avtalsförhållanden ett ämne som ger upphov till diskussion