Frågan om parternas hävningsrätt vid aktiebolagsförvärv behandlas sparsamt i den svenska rättsvetenskapliga litteraturen. Den allmängiltiga uppfattningen är att parterna vid aktiebolagsförvärv själva bör reglera hävningsrätten i aktieöverlåtelseavtalet, eftersom de dispositiva lagregler som står till parternas förfogande består av 1990 års köplag (1990:931), vars tillämpning i regel anses illa lämplig vid aktiebolagsförvärv. Även om parterna avtalar bort den dispositiva köplagen och reglerar hävningsrätten i aktieöverlåtelseavtalet, riskerar parterna fortfarande att de allmänna köprättsliga principerna på området anses tillämpliga vid situationer som lämnats oreglerade av parterna. Dessutom anses köprättsliga och avtalsrättsliga principer, som ligger till grund för ovan nämnda lag, alltjämt tillämpliga vid en tolkning av parternas aktieöverlåtelseavtal. Denna masteruppsats redogör för och undersöker parternas hävningsrätt till följd av avtalsbrott, med beaktande av de allmänna köprättsliga reglerna på området, men med hänsyn till de specifika omständigheter som föreligger vid aktiebolagsförvärv. Arbetet har visat sig vara mer omfattande än planerat och en bidragande anledning till detta har varit att det inom ämnet saknas tydliga riktlinjer såväl för parternas förpliktelser som för avtalsbrott, men framför allt för hävningsrätten – arbetet kan på så vis liknas vid att gå från tunn is ut till ännu tunnare is, alltmer ju längre arbetet framskridit. De källor som finns angående aktiebolagsförvärvsrätt tenderar att lyfta fram och behandla det som i de flesta fall redan är klart för parterna, exempelvis parternas garantiförpliktelser och garantibrister, medan andra företeelser såsom abstrakt standard och säljarens upplysningsplikt behandlas sparsamt eller inte alls, vilket även gjort behandlingen av dessa företeelser särskilt besvärligt. Härtill tenderar doktrin att frånse från M&A försäkringen, vilket onekligen är intressant, eftersom försäkringen liksom garantiskrivningar, påverkar riskplaceringen vid aktiebolagsförvärv och även kan visa sig ha inverkan vid hävningspåföljdsbedömningen. Min förhoppning är att uppsatsen i vart fall kan tjäna till att synliggöra de skrymslen och jämförelser som inte tidigare gjorts vad gäller parternas förpliktelser utanför aktieöverlåteseavtalet och vad gäller parternas hävningsrätt vid försäkrade aktiebolagsförvärv samt belysa betydelsen av de allmänna avtalsrättsliga köprättsliga principerna på området, liksom behovet av en djupare diskussion och analys av dessa vid aktiebolagsförvärv.

No description available.

Av 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) (SkL) framgår det att vårdslöshet är den lägsta gränsen för att skadeståndsskyldighet ska kunna utdömas. Det står därmed klart att skadan måste ha orsakats av vårdslöshet för att skadeståndsskyldighet ska inträda, men ur SkL utläses ingen vidare förklaring hur vårdslösheten ska bedömas. SkL är en generell författning, var förrättstillämparen har tolkningsutrymme och förfarandet baseras till stor del på rättspraxis.Enligt 1 kap. 1 § SkL är lagen tillämplig i inom- och utomobligatoriska förhållanden. Begreppet culpa uppfattas på olika sätt beroende på vad omständigheterna är i det enskildafallet. Det återfinns således inte en klar definition av vad culpa innebär och det föreligger därmed tolkningssvårigheter vid bedömning av huruvida ett agerande varit vårdslöst eller inte. I en situation kan ett agerande anses som oaktsamt, medan samma beteende i en annansituation kan bedömas vara aktsamt eftersom omständigheterna skiljer sig åt. Inte minst skiljer sig bedömningen väsentligen åt i inom- och utomobligatoriska förhållanden. En tolkningssvårighet som uppstått är vad som ska anses vara oaktsamt vid ett kontraktsbrott. Det finns rättspraxis på området där Högsta domstolen (HD) uttalat att kontraktsbrottet inte är tillräcklig grund för oaktsamhet. HD hävdar att det är handlingarna som lett fram till kontraktsbrottet och skadan som ska anses vara vårdslösa för att skadestånd ska utdömas. Däremot råder det skilda åsikter både i juridisk litteratur och hos sakkunniga om HD har rätt i sin bedömning. Vissa delar HD:s uppfattning, medan andra anser att det faktiska kontraktsbrottet är tillräckligt för att vårdslösheten ska anses bevisad. Bedömningen av culpöst agerande tar avstamp i två förhållningssätt; handlingsnormsgrundade- och fria culpabedömningar. HD:s domskäl i rättsfallet NJA 2011 s.454 är ett typfall när den fria culpabedömningen användes för att avgöra frågan om enhyresgäst hade agerat culpöst eller inte, däremot har domen kritiserats. Rättsfallet harresulterat i att en del sakkunniga har ställt sig frågan om den fria culpabedömningen har fåtten utvidgad roll vid rättstillämpningen. Skiljaktigheterna är en följd av att den friaculpabedömningen, som härstammar från den utomobligatoriska delen av skadeståndsrätten,applicerades på en inomobligatorisk relation. Eftersom det inte återfinns någon mall för hurculpabedömningen ska göras, varken när den är handlingsnormsgrundad eller fri, är culpöstagerande i avtalsförhållanden ett ämne som ger upphov till diskussion

Sammanfattning Elförsörjning är en av samhällets mest vitala funktioner och el förbrukas daligen av konsumenter. För att konsumentens ska kunna elförsörjas krävs det bland annat att denne ingår avtal om köp av el med elhandelsbolaget. Avtalet ålägger konsumenten en betalningsskyldighet för den förbrukade elen. Försummar konsumenten sin betalningsskyldighet kan elhandelsbolaget, i enlighet med 11 kapitlet ellagen och avtalet, vara berättigat att vidta avbrott i elöverföringen. För att rätten till avbrott i elöverföringen ska få vidtas krävs att vissa förutsättningar är uppfyllda. Dessa förutsättningar utgör en del av konsumentskyddet på elmarkanaden och elhandelsbolaget hindras därmed från att hur som helst vidta avbrott i elöverföringen. Detta konsumentskydd består av ett antal förutsättningar och är alla förutsättningar inte uppfyllda får avbrott i elöverföringen inte vidtas. Exempel på när avbrott i elöveföringen inte får vidtas är när socialnämnden åtar sig betalningsansvaret för elskulden. I realiten torde enbart vissa ekonomiskt utsatta konsumenter beröras av bestämmelserna om avbrott i elöverföringen. Därmed torde socialnämndens betalningsåtagande vara avgörande för dennes fortsatta rätt till el. Socialnämnden beviljar enbart ekonomiskt bistånd som sista möjliga utväg. Därmed kommer enbart vissa av de ekonomiskt utsatta konsumenterna att behålla rätten till el medan övriga berövas denna rätt. Elhandelsbolagets rätt till avbrott i elöverföringen tillförsäkras redan genom lag vilket innebär att standardavtalet är överflödigt. Avtalets grundläggande funktion är att kunna garantera att konsumenten betalar. Därmed bör konsumentens betalningsskyldighet lagstadgas. / Abstract Electricity supply is one of society's most vital functions and electricity is daily consumed by consumers. To be supplied with electricity the consumer must enter into a contract agreement with the electricity trading company. The contract imposes the consumer to pay for the consumed electricity. If the consumer neglects to pay the electricity trading compa-ny may be, in accordance with chapter 11 The Electricy Act and the contract, entitled to discontinue the electricity transmission. Before the company terminates the electricity transmission certain conditions must be met. These conditions are part of the consumer protection on the electricity market and consequently the electricity trading company is hindered from taking unfound disconnection. This protection consists of a set of condi-tions and for the disconnection to be justified all of those conditions must be met. An ex-ample of a condition that hinders the electricity company from pursuing disconnection is if the Social Welfare Board agrees to take on the liability for the electricity debt. In reality on-ly some economically vulnerable consumers are going to be affected by the provisions re-garding disconnection of transmission of electricity. In such cases the Social Welfare Boards’ commitment to pay is crucial for the consumers’ right to continuing consuming electricity. The Social Welfare Board grants the financial assistance as a last possible resort. Therefore only some of the most financially vulnerable consumers will be able to retain electricity, while others are deprived of this right. The Electricity Trading Company’s right to disconnect the transmission of electricity is en-sured already by law which means that the contract is superfluous. The Contracts’ basic function is to ensure that the consumer pays. Therefore the consumers’ obligation to pay should in an explicit manner be legislated.

Den skadeståndsrättsliga principen om den skadelidandes skyldighet att begränsa sin skada ärväl känd och vedertagen i svensk rätt. Principen åberopas ofta som invändning iskadeståndstvister av alla slag, och har därmed stor praktisk betydelse. Principens köprättsligaoch försäkringsrättsliga motsvarigheter är generöst behandlade i doktrinen. På denskadeståndsrättsliga sidan förhåller det sig annorlunda – det här är första gången som ämnetblir tillägnat ett eget arbete i Sverige. Det finns många rättsfall där skadebegränsningsskyldigheten aktualiseras, men på grund avdomskälens utformning är rättsfallens värde som vägledning begränsat. Jag anser emellertid attuppmärksamheten inte bör överfokuseras på dessa. Intar man ett framåtblickande perspektiv,finns det gott om material och idéer att hämta från den övriga civilrätten, från rättsekonominoch – inte minst – från utlandet. Arbetets strukturella och metodologiska ramverk är utformatså, att största möjliga nytta kan dras av främmande källor utan att en djupgående (och oftastointressant) komparativ utredning av dessa källor behöver göras. Det huvudsakliga syftet med undersökningen var att definiera skadebegränsningsprincipensansvarsgräns. Med hänsyn till framställningen omfattning, hade det inte varit möjligt att göragrundliga utredningar av enskilda delproblem. Istället är arbetet fokuserat på att utrönaallmängiltiga riktlinjer, tankemönster och ledtrådar, dels för skadebegränsningsbedömningen isig, och dels för den tänkbara rättsutvecklingen. Ett flertal sådana riktlinjer har kunnatdefinieras, något utspridda över principens tillämpningsområde, och ibland även i sammanhangdär det inte är uppenbart att det är skadebegränsningshänsyn som styr. Samtidigt har åtskilligasystemiska problem uppdagats såväl i principens tillämpning som i den underliggandenormbildningen. Jag har ödmjukt lagt fram några lösningsförslag, med ändamålet att främja enmer rättssäker tillämpning av principen, dels på grundval av gällande rätt, och dels på grundvalav den tänkbara rättsutvecklingen på området. / The doctrine of avoidable loss is a generally recognized principle in Swedish law. The doctrine is often invoked in damage claim disputes of all kinds, and is therefore important in practice. There is plenty of legal literature where the doctrine is treated in the context of sales law and insurance law. On the tort law side, however, there is nothing – this is the first dedicated work on the subject in Sweden. There are many tort cases where the question of avoidable loss is actualized, but due to the way the courts articulate the grounds for their rulings, the cases provide little guidance for the future, and therefore have little value as precedent. This is not necessarily an obstacle to the study. On the contrary, when looking outwards, I have found a wealth of ideas and study material in other areas of civil law, in law and economics, and in foreign law. The structural and methodological framework of the thesis was designed to allow for extraction of material from foreign sources without needing to conduct a thorough (and often uninteresting) comparative study. The main purpose of the investigation was to define the boundaries of the claimant’s liability as imposed by the doctrine. Considering the limited scope of the thesis, it would not have been possible to deconstruct the subject into details and conduct thorough investigations of those. Instead, the work was focused on determining general guidelines, thought patterns and clues; both de lege lata and de lege ferenda. Multiple such guidelines could be defined in various contexts where the doctrine is applied, but also, interestingly, in certain contexts where it is not obvious that considerations of avoidable loss are decisive. Multiple systemic issues have also been found, both in the application of the doctrine and in the underlying norms. I have humbly put forward several suggestions on how these issues could be alleviated to promote legal certainty in the doctrine’s application, both today and in the future.

The aim of this thesis is to enhance our understanding of Swedish marine insurers' choices of business strategies under the potentially difficult business circumstances of the interwar period 1918-1939. Little previous research exists on marine insurance during the interwar period. This is remarkable in the Swedish context since the Swedish economy has traditionally depended on its exports. The focus on Sweden is justified since the Swedish insurance market saw regulatory stability during the interwar period. It was also characterised by the coexistence of stock and mutual insurers, allowing this thesis to contribute with insights on potentially problematic insurance cartelisaton. This thesis employs a mixed methods design, including qualitative methods and regression analysis. To interpret results, this thesis employs insurance risk theory, cartel theory, theories on reinsurance and risk diversification, and agency theory. By employing this combination of theories, it is possible to explain choices and outcomes of adopted strategies both with reference to particularities of marine insurance and with reference to particularities of the two different organisational forms. The results show that the insurers conceived several new characteristics of their business environment as challenges and implemented both cartel strategies and company-specific strategies of risk diversification. Among the challenges were rapid inflation, rapidly decreasing prices and business volumes in shipping and trade, the introduction of motor ships, and the existence of naval mines on many trade routes. Also, exchange-rate fluctuations were considered to cause losses on established marine insurance contracts and rendered business results uncertain. Swedish insurers adopted cartel strategies from 1918 through The Swedish Association of Marine Underwriters (Sjöassuradörernas Förening) since they had anticipated a post-war crisis. Market division agreements were adopted for the most attractive market segments, but eventually price agreements became the primary cartel strategy, supported by prohibitions of competition. The work on price agreements sometimes increased the market efficiency since it reduced uncertainty, for instance in insurance of cargo with motor ships. Few price agreements were however adopted for the insurance of shipping since that market segment was dominated by mutual insurers, highlighting the difficulties of cartelisation in insurance markets inhabited by both stock and mutual insurers. The cartel further adopted reinsurance agreements to create barriers to entry in the Swedish marine insurance market. It however experienced prominent difficulties to implement the cartel strategies. One prominent difficulty of implementation was cheating. Also international competition created difficulties. The cartel companies therefore engaged in international cartelisation through The International Union of Marine Insurance (Internationaler Tranport-Versicherungs-Verband) from the late 1920s. This international cartel sought to reduce international competition by agreements not to compete in foreign markets. It also sought to manage the exchange-rate fluctuations of the early 1920s and the early 1930s by agreements among marine insurers, but it failed to obtain sufficient support. In spite of cartelisation, the returns on marine insurance were pushed down by the recognized challenges during the early 1920s, inflicting losses. The business however recovered and remained profitable throughout the 1930s, showing that the great depression was not as great as the deflation crisis in marine insurance. Exchange-rate fluctuations affected the international competitive strength of both stock and mutual insurers and additionally influenced the stock insurers' returns on established marine insurance contracts. The insurers were however compensated for the poor marine business results of the early 1920s by greater reliance than previously on reinsurers and by diversification among insurance lines, which rendered profits less negative than the returns on marine insurance. The business ceded to reinsurers on average inflicted losses during each of the first seven years of the 1920s. These losses were indirectly caused by World War I since that war had caused the establishment of new reinsurers in different countries, not the least in Scandinavia, and in turn caused over capacity during the 1920s. New contractual formulations evolved internationally to the benefit of ceding insurers, indicating information asymmetries. Exits became frequent among reinsurers. In effect, into the 1930s, ceding insurers internationally found it difficult to obtain obligatory reinsurance treaties. During the early 1920s, the Swedish stock marine insurers also increasingly diversified their insurance businesses among insurance lines. This process had been catalysed by World War I, was accelerated during the 1920s, and continued into the 1930s. / Syftet med denna avhandling är att förståeliggöra svenska marinförsäkringsbolags val av affärsstrategier under mellankrigstiden 1918-1939, en period som kännetecknades av potentiellt svåra affärsförhållanden. Försäkringsverksamhet är känslig för ekonomiska kriser, men har uppmärksammats mindre än bankverksamhet när det gäller mellankrigstiden. Inte minst marinförsäkring är känslig för ekonomiska kriser eftersom de försäkrade verksamheterna, sjöfart och handel, endast förekommer i den mån som transporterade varor efterfrågas. Tidigare forskning har endast i liten omfattning fokuserat på marinförsäkring, vilket ur ett svenskt perspektiv kan tyckas anmärkningsvärt med tanke på att den svenska ekonomin har i hög grad varit beroende av sjöburen handel. En studie av svensk marinförsäkring är motiverad ur ett internationellt perspektiv eftersom den svenska försäkringslagstiftningen förblev i stort sett oförändrad under perioden, vilket gör det rimligt att tolka marinförsäkringsbolags val av affärsstrategier som svar på ekonomiska omständigheter. Under mellankrigstiden var katellstrategier ett vanligt svar på svåra affärsförhållanden i olika verksamheter, men kartellisering var potentiellt problematisk i marinförsäkring eftersom den verksamheten är internationell och eftersom marinförsäkring är en heterogen produkt. Dessutom befolkades den svenska försäkringsmarknaden av både aktiebolag och ömsesidiga bolag, vilket är ett ytterligare potentiellt hinder för kartellisering. Studier av kartellisering under potentiallt svåra förutsättningar kan bidra med insikter om under vilka förutsättningar karteller uppstår, vilket ytterligare motiverar studien. Denna avhandling analyserar även två företagsspecifika riskdiversifieringsstrategier, som potentiellt kan kompensera för låg avkastning på mottagen försäkring, nämligen återförsäkring och diversifiering mellan försäkringsgrenar. Återförsäkring har av tidigare forskning framhållits som ett underutforskat område. Avhandlingen tillämpar både kvalitativa och kvantitativa undersökningsmetoder. För att uttolka de empiriska resultaten tillämpas riskteori för försäkring, kartellteori, återförsäkringsteori, riskdiversifieringsteori, samt incitamentsteori på företagsnivå (agency theory). Denna kombination av teorier gör det möjligt att förklara strategival med utgångspunkt både i marinförsäkringens karaktäristika och i de båda olika organisationsformers karaktäristika. Resultaten visar att försäkringsbolagen noterade ett antal nya affärsförhållanden som utmaningar och att dessa bolag implementerade både kartellstrategier och företagsspecifika riskdiversifieringsstrategier. Bland de noterade utmaningarna märks snabb inflation, snabbt fallande priser och affärsvolymer i sjöfart och handel, införandet av motorfartyg, samt sjöminor på många fartygsrutter. Försäkringsbolagen behärskade endast lite erfarenhet av risker associerade med motorfartyg och sjöminor, vilket gjorde riskbedömningar osäkra. Även växelkursfluktuationer uppfattades som utmaningar eftersom de orsakade förluster på etablerade marinförsäkringskontrakt och skapade problem att förutsäga affärsresultaten. Från 1918 antog svenska marinförsäkringsbolag kartellstrategier genom branschorganisationen Sjöassuradörernas Förening, detta eftersom de förväntade sig en efterkrigskris. Marknadsuppdelningsavtal infördes i attraktiva marknadssegment, men med tiden blev prisöverenskommelser den främsta kartellstrategin, understödd av avtal som förbjöd konkurrens. Arbetet med prisöverenskommelser ökade marknadseffektiviteten i vissa marknadssegment, detta genom att reducera osäkerheten i riskbedömningarna. Ett tydligt exempel på ett sådant marknadssegment är försäkring av varor transporterade med motorfartyg. Kartellen etablerade däremot få prisöverenskommelser för försäkring av sjöfart eftersom detta marknadssegment dominerades av ömsesidiga försäkringsbolag. Denna kontrast mellan varuförsäkring och sjöfartsförsäkring belyser svårigheterna med att kartellisera en försäkringsmarknad som befolkas både av aktiebolag och av ömsesidiga bolag. Kartellen antog också återförsäkringsavtal i syfte att skapa etableringshinder på den svenska försäkringsmarknaden. Den upplevde emellertid svårigheter att implementera överenskommelserna, såsom brott mot prisöverenskommelserna och mot konkurrensförbuden. Ytterligare svårigheter skapades av internationell konkurrens. Från slutet av 1920-talet deltog därför kartellbolagen i den internationella marinförsäkringskartellen Internationaler Tranport-Versicherungs-Verband (senare benämnd The International Union of Marine Insurance). Medlemsbolagen i denna internationella kartell skapade överenskommelser med innebörden att utländska försäkringstagare inte skulle erbjudas försäkring. Dessa överenskommelser syftade till att reducera den internationella konkurrensen. Denna kartell försökte också reducera effekterna för marinförsäkringsbolag av växelkursfluktuationer genom överenskommelser om hur växelkurser skulle beräknas i marinförsäkringsfrågor. Sådana försök gjordes både under de första åren av 1920-talet och under de första åren av 1930-talet. Det avsedda resultatet kunde emellertid inte nås, detta eftersom uppslutningen förblev otillräcklig. Trots kartelliseringen reducerades avkastningen på marinförsäkring till förlustnivåer under det tidiga 1920-talet. Avkastningen förbättrades sedan stegvis och förblev positiv under 1930-talet. I marinförsäkring var alltså den stora depression inte lika stor som deflationskrisen. Växelkursfluktuationer påverkade både aktiebolags och ömsesidiga bolags internationella konkurrenskraft. Dessutom påverkade växelkurserna aktiebolagens avkastning på etablerade marinförsäkringskontrakt. Försäkringsbolagen kompenserades för 1920-talets förlustresultat i marinförsäkring genom ökad cedering av risk till återförsäkringsbolag och genom diversifiering av de mottagna riskerna mellan olika försäkringsgrenar. Under 1920-talet var bolagens vinster därför mindre negativa än resultaten i marinförsäkring. Den affär som cederades till återförsäkringsbolag var i genomsnitt förlustbringande under vart och ett av 1920-talets första sju år. Dessa förluster orsakades indirekt av första världskriget, eftersom det kriget stimulerade etablering av nya återförsäkringsbolag, detta i olika länder och inte minst i Skandinavien. I förlängningen skapade första världskriget därmed överkapacitet på återförsäkringsmarknaden. Nya kontraktsformuleringar introducerades internationellt till de cederande bolagens fördel. Detta förhållande indikerar informationsasymmetrier i relationen mellan cederande och mottagande försäkringsbolag. Många återförsäkringsbolag lämnade marknaden. Resultatet blev att cederande bolag under början av 1930-talet i olika länder fick svårigheter att sluta obligatoriska återförsäkringsavtal. Under början av 1920-talet diversifierade aktiebolagen också sin verksamhet mellan olika försäkringsgrenar. Denna process katalyserades av första världskriget, accelererade under början av 1920-talet och fortsatte in på 1930-talet.