Av 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) (SkL) framgår det att vårdslöshet är den lägsta gränsen för att skadeståndsskyldighet ska kunna utdömas. Det står därmed klart att skadan måste ha orsakats av vårdslöshet för att skadeståndsskyldighet ska inträda, men ur SkL utläses ingen vidare förklaring hur vårdslösheten ska bedömas. SkL är en generell författning, var förrättstillämparen har tolkningsutrymme och förfarandet baseras till stor del på rättspraxis.Enligt 1 kap. 1 § SkL är lagen tillämplig i inom- och utomobligatoriska förhållanden. Begreppet culpa uppfattas på olika sätt beroende på vad omständigheterna är i det enskildafallet. Det återfinns således inte en klar definition av vad culpa innebär och det föreligger därmed tolkningssvårigheter vid bedömning av huruvida ett agerande varit vårdslöst eller inte. I en situation kan ett agerande anses som oaktsamt, medan samma beteende i en annansituation kan bedömas vara aktsamt eftersom omständigheterna skiljer sig åt. Inte minst skiljer sig bedömningen väsentligen åt i inom- och utomobligatoriska förhållanden. En tolkningssvårighet som uppstått är vad som ska anses vara oaktsamt vid ett kontraktsbrott. Det finns rättspraxis på området där Högsta domstolen (HD) uttalat att kontraktsbrottet inte är tillräcklig grund för oaktsamhet. HD hävdar att det är handlingarna som lett fram till kontraktsbrottet och skadan som ska anses vara vårdslösa för att skadestånd ska utdömas. Däremot råder det skilda åsikter både i juridisk litteratur och hos sakkunniga om HD har rätt i sin bedömning. Vissa delar HD:s uppfattning, medan andra anser att det faktiska kontraktsbrottet är tillräckligt för att vårdslösheten ska anses bevisad. Bedömningen av culpöst agerande tar avstamp i två förhållningssätt; handlingsnormsgrundade- och fria culpabedömningar. HD:s domskäl i rättsfallet NJA 2011 s.454 är ett typfall när den fria culpabedömningen användes för att avgöra frågan om enhyresgäst hade agerat culpöst eller inte, däremot har domen kritiserats. Rättsfallet harresulterat i att en del sakkunniga har ställt sig frågan om den fria culpabedömningen har fåtten utvidgad roll vid rättstillämpningen. Skiljaktigheterna är en följd av att den friaculpabedömningen, som härstammar från den utomobligatoriska delen av skadeståndsrätten,applicerades på en inomobligatorisk relation. Eftersom det inte återfinns någon mall för hurculpabedömningen ska göras, varken när den är handlingsnormsgrundad eller fri, är culpöstagerande i avtalsförhållanden ett ämne som ger upphov till diskussion

Med utgångspunkt i avtalslagens ålder med dess snäva och ofta svårtolkade bestämmelser, har det utifrån rättspraxis att utläsa, uppdagats ett behov av vedertagna rättsprinciper för att tolka avtal och i viss mån även fylla ut dem. Rättsprinciperna uttrycker sig i olika former varav lojalitetsplikten ligger till grund för en stor del av de underförstådda förpliktelserna som kan uppkomma i ett avtalsförhållande. Lojalitetspliktens innebörd i avtalsförhållanden är att tillvarata motpartens intressen såväl som sina egna. Syftet med denna princip är i synnerhet att skydda den eventuellt underställda parten i ett avtalsförhållande. Mot bakgrund av det tunt reglerade rättsområdet som avtalslagen tillhör, förekommer således utrymme för respektive part att agera otillbörligt och illojalt. Denna otillbörlighet kan till följd av de förevarande rättsprinciperna orättfärdigas. Följaktligen fyller lojalitetsplikten, jämte andra rättsprinciper, en väsentlig funktion för att upprätthålla rättvisa avtal och skydda avtalsparterna mot att utnyttjas. Det är emellertid viktigt att väga lojalitetsplikten mot att tillvarata sina egna intressen i ett avtalsförhållande. Tillvaratagandet av det egna intresset sker i enlighet med den så kallade vigilansprincipen. Denna princip upprätthålls genom ett aktsamt och omsorgsfullt beteende under kontraktets giltighet men även under ett prekontraktuellt förhållande. Vid oaktsamhet anses en part inte längre lika skyddsvärd som vid ett agerande i linje med vigilansprincipen. Principen antyder att part inte kan presumera en rättighet på grund av sin underlägsna ställning jämte motparten och kan därför anses utgöra en motpol till lojalitetsplikten. I Högsta domstolens prejudikat benämnt Omsättningsmålet, behandlas lojalitetsplikten i kommersiella avtalsförhållanden där Högsta domstolen fastställer att situationsbundna omständigheter ligger till grund för tillämpningen av lojalitetsplikten. Detta innebär en svårighet för fastställandet av lojalitetspliktens omfattning. Prejudikatet lämnar utrymme för diskussion om hur Högsta domstolens resonemang och avgörande kan komma att påverka affärskulturen och transaktionskostnaderna i samband med att kommersiella avtal sluts.

Ansvarsbegränsningsklausuler används i rådgivningsavtal för att begränsa rådgivarens riskexponering för det fall klienten åsamkas skada till följd av rådgivningen. I vilken mån kan då sådana ansvarsbegränsningar upprätthållas i avtalet? För utreda rättsläget har uppsatsen utgått från en analys av vilka särskilda omständigheter domstolar inrymmer i sin oskälighetsbedömning av sådana avtalsvillkor vid en prövning enligt 36 § AvtL. Svaret på frågan har visat sig vara beroende av att försöka upprätthålla en balans mellan principen om avtalsfrihet och pacta sunt servanda, och domstolarnas behov av att motverka oskälighet i avtalsförhållandena. Utgångspunkten för bedömningen enligt 36 § AvtL har varit om ansvarsbegränsningen ansetts utgöra en rimlig riskavvägning mellan parterna. Traditionellt har hanteringen av ansvarsbegränsningar skett på det sätt varigenom grov vårdslöshet ovillkorligen har ansetts leda till genombrott av avtalsvillkoret. Resultatet blir då binärt eftersom ansvarsbegränsningen endast kan bedömas som giltig eller ogiltig. Av den anledningen möjliggör 36 § AvtL för en mer flexibel bedömning som anpassats efter omständigheterna i det enskilda fallet. Vilka omständigheter som kan beaktas vid riskavvägningen har blivit offentligt sedan ett skiljedomsavgörande mellan Profilgruppen och KPMG klandrats. Skiljenämndens hantering av den avtalade ansvarsbegränsningen och hur prövningen enligt 36 § AvtL kan gå till återkom under föregående år i prejudikatet NJA 2022 s. 354. Utredningen i uppsatsen har visat att avtalade ansvarsbegränsningar i rådgivningsavtal kan upprätthållas i den mån villkoret inte utgör en orimlig riskavvägning mellan avtalsparterna. Vid en sådan riskavvägning är en rådgivares befogade intresse av skydd mot vårdslösa misstag och förbiseenden av betydelse. För att avgöra om rådgivaren haft ett sådant befogat intresse av skydd ska vidare ett antal omständigheter inverka på bedömningen. Främst ska beaktas med vilken grad av oaktsamhet som rådgivaren utfört sitt uppdrag, liksom vilka försäkringsmöjligheter som båda avtalsparterna haft och vilket centralt åtagande som rådgivaren åsidosatt. Även ansvarsbegränsningens förhållande till rådgivarens arvode har visat sig inverka på bedömningen för om riskavvägningen mellan parterna ska anses som rimlig. / Limitations of liability are common features in contracts used by professional advisors to restrict the advisor's risk exposure in the event the advisor would be liable for damages incurred by the client as a consequence of the service rendered under the contract. The purpose of this paper is to analyze to what extent such provisions may be upheld. In order to analyze the legal position, this paper mainly focus on section 36 of the Contracts Act, which provides that a contract term or condition may be modified or set aside if such term or condition is unconscionable, and case law addressing which circumstances that are of relevance when applying section 36 of the Contracts Act. The analysis in this paper shows that the key issue is the balance between the interest of upholding the principle of freedom of contract, including pacta sunt servanda, and the interest of taking actions against unfair contract terms. The starting point when applying section 36 of the Contract Acts is to assess whether or not the limitations of liability are deemed to constitute a reasonable allocation of risk between the parties. The prevailing view has previously been that the provisions regarding limitations of liability may only be set aside in the event of wilful misconduct or gross negligence. As a consequence, such provisions have either been set aside in its entirety or upheld. However, when applying section 36 of the Contracts Act, all circumstances of relevance are to be considered on a case-by-case basis. The legal position in this regard have become somewhat clearer since an arbitral award involving Profilgruppen and KPMG was challenged and thus became public. The preceding year, in a different case, the Swedish Supreme Court rendered a ruling in a case referred to as NJA 2022 s. 354 where the claimant challenged provisions regarding limitations of liability based on section 36 of the Contracts Act. A conclusion in this paper is that the Supreme Court's ruling is consistent with, and was influenced by, the reasoning of the arbitral tribunal. The main conclusion in this paper is that provisions regarding limitations of liability which are used by professional advisors may be upheld to the extent they are not deemed to constitute an unreasonable allocation of risk between the parties. The professional advisor's interest of limiting its liability for damages in the event of errors and oversights must be considered and taking into account. However, an overall assessment must be made and all circumstances of relevance are to be considered. In particular, the extent of the advisor's negligence must be taken into account and it must be considered whether or 4 not the advisor has failed to perform a fundamental undertaking. It is also relevant to consider the parties' ability to take out an insurance policy. In addition, the analysis in this paper indicates that the fees payable to the advisor in relation to the limitations of liability are relevant to consider when determining if the allocation of risk between the parties is reasonable.