När energipolitik och reglering av energisektorn diskuteras är det vanligt att störst fokus hamnar på vilken typ av energikälla som används, vilka avgifter energibolagen får ta ut och hur handeln med energiresurser ska hanteras. Dessa är alla viktiga och aktuella frågor i dagens samhälle, där energibehovet ständigt ökar. En ytterligare viktig del av en stats energipolitik är dock hur den infrastrukturella delen av energisektorn regleras. I Sverige kontrolleras byggandet och driften av starkströmsledningar genom nätkoncessioner, vilka meddelas av regeringen eller Energimarknadsinspektionen.   I denna uppsats presenteras en redogörelse över rättsläget vid förlängningsärenden av nätkoncession för linje vilken meddelats för begränsad tid. Läsaren får bekanta sig med begreppet nätkoncession och de rättsliga regleringar vilka är aktuella inom denna del av energisektorn. Problematiken som uppstår i dessa ärenden har kopplingar till den miljörättsliga regleringen och hur dessa bestämmelser ska tillämpas i relation till ellagens bestämmelser. Problematiken grundar sig i tillämpningen av hushållningsbestämmelserna i 3–4 kap. MB och huruvida dessa kan tillämpas på en befintlig verksamhet. Med hänsyn till den aktuella regleringen i ellagen och det bakomliggande syftet med miljöbalken konstateras att en tillämpning av hushållningsbestämmelserna vid förlängningsärenden är möjlig. Konsekvensen av detta blir att en ansökan om förlängning av nätkoncession prövas enligt samma kriterier som en ansökan för ny nätkoncession. Relevant för ämnet är även hur bestämmelser om artskydd ska hanteras av den myndighet som prövar nätkoncessionen. Artskyddet är av intresse eftersom 4 kap. MB hänvisar till de svenska bestämmelserna om Natura 2000, varpå problematiken kring tillämpandet av 3–4 kap. MB även får konsekvenser för artskyddsfrågorna. Även denna utredning stödjer tillämpandet av hushållningsbestämmelserna vid förlängningsärenden med följdfrågan vilken möjlighet nätmyndigheten har att pröva artskyddsfrågorna.   Ett av de största problemen med gällande rätt är hur en förlängningsansökan vilken inkommit efter koncessionstidens utgång ska hanteras. I dessa ärenden går förlängningsmöjligheten förlorad varpå en ansökan om ny nätkoncession måste göras. Eftersom en förlängningsansökan prövas enligt samma kriterier som en ansökan om ny nätkoncession föreslås en lagändring, där förlängningsmöjligheten ersätts med en prövning av ny nätkoncession för befintlig verksamhet. Det nya förfarandet skulle förenkla ansökningsprocessen för nätkoncessioner samt verka för en effektivare hantering av dessa ärenden.

Sammanfattning Elförsörjning är en av samhällets mest vitala funktioner och el förbrukas daligen av konsumenter. För att konsumentens ska kunna elförsörjas krävs det bland annat att denne ingår avtal om köp av el med elhandelsbolaget. Avtalet ålägger konsumenten en betalningsskyldighet för den förbrukade elen. Försummar konsumenten sin betalningsskyldighet kan elhandelsbolaget, i enlighet med 11 kapitlet ellagen och avtalet, vara berättigat att vidta avbrott i elöverföringen. För att rätten till avbrott i elöverföringen ska få vidtas krävs att vissa förutsättningar är uppfyllda. Dessa förutsättningar utgör en del av konsumentskyddet på elmarkanaden och elhandelsbolaget hindras därmed från att hur som helst vidta avbrott i elöverföringen. Detta konsumentskydd består av ett antal förutsättningar och är alla förutsättningar inte uppfyllda får avbrott i elöverföringen inte vidtas. Exempel på när avbrott i elöveföringen inte får vidtas är när socialnämnden åtar sig betalningsansvaret för elskulden. I realiten torde enbart vissa ekonomiskt utsatta konsumenter beröras av bestämmelserna om avbrott i elöverföringen. Därmed torde socialnämndens betalningsåtagande vara avgörande för dennes fortsatta rätt till el. Socialnämnden beviljar enbart ekonomiskt bistånd som sista möjliga utväg. Därmed kommer enbart vissa av de ekonomiskt utsatta konsumenterna att behålla rätten till el medan övriga berövas denna rätt. Elhandelsbolagets rätt till avbrott i elöverföringen tillförsäkras redan genom lag vilket innebär att standardavtalet är överflödigt. Avtalets grundläggande funktion är att kunna garantera att konsumenten betalar. Därmed bör konsumentens betalningsskyldighet lagstadgas. / Abstract Electricity supply is one of society's most vital functions and electricity is daily consumed by consumers. To be supplied with electricity the consumer must enter into a contract agreement with the electricity trading company. The contract imposes the consumer to pay for the consumed electricity. If the consumer neglects to pay the electricity trading compa-ny may be, in accordance with chapter 11 The Electricy Act and the contract, entitled to discontinue the electricity transmission. Before the company terminates the electricity transmission certain conditions must be met. These conditions are part of the consumer protection on the electricity market and consequently the electricity trading company is hindered from taking unfound disconnection. This protection consists of a set of condi-tions and for the disconnection to be justified all of those conditions must be met. An ex-ample of a condition that hinders the electricity company from pursuing disconnection is if the Social Welfare Board agrees to take on the liability for the electricity debt. In reality on-ly some economically vulnerable consumers are going to be affected by the provisions re-garding disconnection of transmission of electricity. In such cases the Social Welfare Boards’ commitment to pay is crucial for the consumers’ right to continuing consuming electricity. The Social Welfare Board grants the financial assistance as a last possible resort. Therefore only some of the most financially vulnerable consumers will be able to retain electricity, while others are deprived of this right. The Electricity Trading Company’s right to disconnect the transmission of electricity is en-sured already by law which means that the contract is superfluous. The Contracts’ basic function is to ensure that the consumer pays. Therefore the consumers’ obligation to pay should in an explicit manner be legislated.