• Refine Query
  • Source
  • Publication year
  • to
  • Language
  • 2
  • 1
  • Tagged with
  • 3
  • 3
  • 2
  • 2
  • 2
  • 2
  • 2
  • 1
  • 1
  • 1
  • 1
  • 1
  • 1
  • 1
  • 1
  • About
  • The Global ETD Search service is a free service for researchers to find electronic theses and dissertations. This service is provided by the Networked Digital Library of Theses and Dissertations.
    Our metadata is collected from universities around the world. If you manage a university/consortium/country archive and want to be added, details can be found on the NDLTD website.
1

The Learned Hand Formula vs. Bonus Pater Familias : En undersökning av culpabedömningens subjektiva del / The Learned Hand Formula vs. Bonus Pater Familias : A study of the subjective portion of the negligence assessment

Heberlein, Jonatan January 2014 (has links)
Av tradition har frågan om en person varit vårdslös eller inte avgjorts genom att personens bet­eende jämförts med en Bonus Pater Familias (BPF) d.v.s. en fiktiv ”normalt aktsam per­son” på det aktuella området. Modellen betraktas numera i princip som utmönstrad och culpa­bedömningen anses istället ta sin utgångpunkt i akt­samhets­­­normer uttryckta i lag, före­skrifter, praxis och sedvana (där BPF används som tankemodell). Om inte ovanstående ger svar görs en fri bedömning som utgår från The Learned Hand Formula (LHF) där hänsyn tas till risken för skada, den eventuella skadans storlek och skade­vållarens möjligheter till att före­­komma skadan. I den svenska modellen (ULHF) ingår även ett rekvisit som beaktar skade­­­vållarens insikt. Frågorna som aktualiseras är därmed hur BPF och ULHF används i sven­sk rätt och vilken betydelse det får beroende på vilken av modellerna som används samt hur den svenska användningen av LHF förhåller sig till den i några grannländer. Det är också av intresse att undersöka res­pektive modells ändamå­lsenlighet utifrån skadeståndsrättens syften och att se om det finns något samband mellan normskyddsläran och det subjektiva kriteriet i ULHF. I framställningen har konstaterats att det idag endast är sedvanemodellen av BPF som används i Sverige. Det har också fastslagits att både BPF och ULHF, trots yttre olikheter, är normativa och grundas på vad som anses utgöra en läm­plig riskfördelning i samhället varför det i princip inte blir någon skill­nad beroende på vilken av modellerna som nyttjas. Användningen av ULHF och BPF ser inte ut att skilja sig beroende på om det rör sig om ett inom- eller utom­oblig­atoriskt för­hållande med mer än att frågan om oaktsamhet i första hand avgörs genom en prövning utifrån vad parterna avtalat i det förstnämnda. För enskilda skade­vållare råder dock ett förut­säg­­barhets­problem avseende vilken av BPF eller ULHF som domstolarna kan komma att göra bedömningen efter, vilket dock inte har någon betydelse eftersom resultatet i princip blir dets­amma. Denna likhet innebär att ingen av mod­ellerna kan sägas uppfylla skade­­­stånds­­rättens huvud­syfte, som konstaterats vara riskför­delning och kostnads­placering, bättre än den andre. Trots oförutsäg­barheten får ord­ningen med två grunder för oaktsamhet anses vara läm­plig eftersom bl.a. alternativet hade varit att återgå till den intetsägande person­lighetsmodellen av BPF. Sambandet mellan det subjektiva rekvisitet och norm­skyddsläran är att båda grundas på intresseavvägningar om vad som utgör en lämplig risk­fördelning i samhället. En jäm­förelse avseende användningen av LHF i tysk, dansk och norsk rätt visar att den svenska modellen sticker ut genom det uttryckliga hänsynstagandet till det subjektiva kri­teriet. Em­ellertid framkommer att de praktiska skillnaderna dock inte är så stora länd­erna emellan efter­som användningen av modellen grundas på normativa över­väganden i samtliga länder. Således kan ingen av de jämförda länderna sägas använda ursprungsmodellen av LHF.
2

Skadebegränsningsprincipen : – den skadelidandes skyldighet att begränsa sin skada / The principle of avoidable loss : – the plaintiff’s duty to minimize damage

Maslyannikov, Lev January 2017 (has links)
Den skadeståndsrättsliga principen om den skadelidandes skyldighet att begränsa sin skada ärväl känd och vedertagen i svensk rätt. Principen åberopas ofta som invändning iskadeståndstvister av alla slag, och har därmed stor praktisk betydelse. Principens köprättsligaoch försäkringsrättsliga motsvarigheter är generöst behandlade i doktrinen. På denskadeståndsrättsliga sidan förhåller det sig annorlunda – det här är första gången som ämnetblir tillägnat ett eget arbete i Sverige. Det finns många rättsfall där skadebegränsningsskyldigheten aktualiseras, men på grund avdomskälens utformning är rättsfallens värde som vägledning begränsat. Jag anser emellertid attuppmärksamheten inte bör överfokuseras på dessa. Intar man ett framåtblickande perspektiv,finns det gott om material och idéer att hämta från den övriga civilrätten, från rättsekonominoch – inte minst – från utlandet. Arbetets strukturella och metodologiska ramverk är utformatså, att största möjliga nytta kan dras av främmande källor utan att en djupgående (och oftastointressant) komparativ utredning av dessa källor behöver göras. Det huvudsakliga syftet med undersökningen var att definiera skadebegränsningsprincipensansvarsgräns. Med hänsyn till framställningen omfattning, hade det inte varit möjligt att göragrundliga utredningar av enskilda delproblem. Istället är arbetet fokuserat på att utrönaallmängiltiga riktlinjer, tankemönster och ledtrådar, dels för skadebegränsningsbedömningen isig, och dels för den tänkbara rättsutvecklingen. Ett flertal sådana riktlinjer har kunnatdefinieras, något utspridda över principens tillämpningsområde, och ibland även i sammanhangdär det inte är uppenbart att det är skadebegränsningshänsyn som styr. Samtidigt har åtskilligasystemiska problem uppdagats såväl i principens tillämpning som i den underliggandenormbildningen. Jag har ödmjukt lagt fram några lösningsförslag, med ändamålet att främja enmer rättssäker tillämpning av principen, dels på grundval av gällande rätt, och dels på grundvalav den tänkbara rättsutvecklingen på området. / The doctrine of avoidable loss is a generally recognized principle in Swedish law. The doctrine is often invoked in damage claim disputes of all kinds, and is therefore important in practice. There is plenty of legal literature where the doctrine is treated in the context of sales law and insurance law. On the tort law side, however, there is nothing – this is the first dedicated work on the subject in Sweden. There are many tort cases where the question of avoidable loss is actualized, but due to the way the courts articulate the grounds for their rulings, the cases provide little guidance for the future, and therefore have little value as precedent. This is not necessarily an obstacle to the study. On the contrary, when looking outwards, I have found a wealth of ideas and study material in other areas of civil law, in law and economics, and in foreign law. The structural and methodological framework of the thesis was designed to allow for extraction of material from foreign sources without needing to conduct a thorough (and often uninteresting) comparative study. The main purpose of the investigation was to define the boundaries of the claimant’s liability as imposed by the doctrine. Considering the limited scope of the thesis, it would not have been possible to deconstruct the subject into details and conduct thorough investigations of those. Instead, the work was focused on determining general guidelines, thought patterns and clues; both de lege lata and de lege ferenda. Multiple such guidelines could be defined in various contexts where the doctrine is applied, but also, interestingly, in certain contexts where it is not obvious that considerations of avoidable loss are decisive. Multiple systemic issues have also been found, both in the application of the doctrine and in the underlying norms. I have humbly put forward several suggestions on how these issues could be alleviated to promote legal certainty in the doctrine’s application, both today and in the future.
3

A Pragmatic Standard of Legal Validity

Tyler, John 2012 May 1900 (has links)
American jurisprudence currently applies two incompatible validity standards to determine which laws are enforceable. The natural law tradition evaluates validity by an uncertain standard of divine law, and its methodology relies on contradictory views of human reason. Legal positivism, on the other hand, relies on a methodology that commits the analytic fallacy, separates law from its application, and produces an incomplete model of law. These incompatible standards have created a schism in American jurisprudence that impairs the delivery of justice. This dissertation therefore formulates a new standard for legal validity. This new standard rejects the uncertainties and inconsistencies inherent in natural law theory. It also rejects the narrow linguistic methodology of legal positivism. In their stead, this dissertation adopts a pragmatic methodology that develops a standard for legal validity based on actual legal experience. This approach focuses on the operations of law and its effects upon ongoing human activities, and it evaluates legal principles by applying the experimental method to the social consequences they produce. Because legal history provides a long record of past experimentation with legal principles, legal history is an essential feature of this method. This new validity standard contains three principles. The principle of reason requires legal systems to respect every subject as a rational creature with a free will. The principle of reason also requires procedural due process to protect against the punishment of the innocent and the tyranny of the majority. Legal systems that respect their subjects' status as rational creatures with free wills permit their subjects to orient their own behavior. The principle of reason therefore requires substantive due process to ensure that laws provide dependable guideposts to individuals in orienting their behavior. The principle of consent recognizes that the legitimacy of law derives from the consent of those subject to its power. Common law custom, the doctrine of stare decisis, and legislation sanctioned by the subjects' legitimate representatives all evidence consent. The principle of autonomy establishes the authority of law. Laws must wield supremacy over political rulers, and political rulers must be subject to the same laws as other citizens. Political rulers may not arbitrarily alter the law to accord to their will. Legal history demonstrates that, in the absence of a validity standard based on these principles, legal systems will not treat their subjects as ends in themselves. They will inevitably treat their subjects as mere means to other ends. Once laws do this, men have no rest from evil.

Page generated in 0.0626 seconds