I takt med att behovet av organ ökar utförs det fler organtransplantationer varje år. För att kunna få ett nytt organ innebär det för många att någon annan avlider under de omständigheterna så att organen kan doneras, och framförallt att viljan att donera sina organ finns från den avlidne eller dess anhöriga. Ett beslut som kan ge flera andra livet tillbaka. Transplantationsprocessen är lång och slutar inte när det nya organet är transplanterat, förutom livslång medicinering kan många tankar och frågor uppstå. Syftet med studien var att beskriva patienters upplevelser att leva med ett organ från en avliden donator. Studien genomfördes som en allmän litteraturstudie där tio resultatartiklar som svarade till studiens syfte granskades och sammanställdes, vilket resulterade i fem teman; Upplevelser av tacksamhet, Upplevelser av ansvar inför donator, Upplevelser av ett förändrat själv, Upplevelser av skuld samt Upplevelser av sorg. Huvudfynden i resultatet var att mottagarna upplevde en förändring av sig själva efter transplantationen samt upplevelser av tacksamhet över att ha fått en andra chans i livet. För att hantera förändringen krävs det hjälp och förståelse från sjukvården. Större förståelse kring mottagares upplevelser efter transplantationen med organ från en avliden donator behövs för att bättre kunna bemöta deras behov. / The need for organ transplants has risen considerably, that is why there are more organ transplants carried out each year. To acquire a new organ means for many that somebody has to die during circumstances that an organ can be donated and the donor or their relatives must have a will to donate their organ. The transplant process is long and doesn't end when the new organ is transplanted, in addition to lifelong medication there can be many thoughts and questions that can arise. The purpose of this study was to describe the patients experience to live with an organ from a deceased donor. The study was carried out like a general literature study. The ten resulting articles were assessed, compiled and resulted in the following five themes: Experience of gratefulness, Experience of responsibility to the donator, Experience of a changed self, Experience of guilt and Experience of grief. The main findings from the study is that the recipient experiences a change in their self and experience of gratefulness. A wider understanding around the recipient experiences after a transplant with an organ from a deceased donor, where personal treatment is needed to support the requirements.

No description available.

No description available.

La pénurie de greffons rénaux a conduit à élargir les prélèvements aux donneurs décédés après mort encéphalique (DME) à critères élargis et aux donneurs décédés après arrêt circulatoire (DDAC). Ces organes sont à risque d'être non greffés ou de présenter des non reprises de fonction primaire et une durée de vie plus limitée. Ces greffons souffrent des mécanismes d'ischémie-reperfusion inhérents au processus de prélèvement-conservation-greffe. Ces donneurs sont soumis à des phénomènes physiopathologiques qui leur sont propres et dont la compréhension pourrait ouvrir de nouvelles pistes thérapeutiques. Un modèle porcin de DME a permis d'établir que la cinétique de passage en mort encéphalique impacte sur la reprise de fonction primaire (RFP) par le biais de la réponse au stress oxydant (voie de SIRT1, PGC1-α, NRF2). La balance NRF2-mTOR pourrait également influencer la genèse de lésions. Le préconditionnement par un analogue de la spermidine améliore les RFP par diminution du stress oxydant, stimulation de PGC1-α et stimulation de l'autophagie par mTOR. Un modèle porcin de DDAC a permis d'établir que le reconditionnement par circulation régionale normothermique passe par la stimulation de l'érythropoïèse et de l'angiogenèse via HIF1-α, de eNOS et de la thrombomoduline avec un temps optimal de 4h. Au-delà une activation de la coagulation par la libération de TF induit une inflammation par stimulation des protease activating receptors. L'utilisation d'une molécule anti-IIa et anti-Xa durant la conservation permet d'améliorer les suites de greffe. La compréhension des principes physiopathologiques propres aux donneurs permet de mettre place des reconditionnements innovants. / The shortage of kidney transplants has led to the expansion of organ procurement to include donors who died after brain death (DBD) with expanded criteria and donors who died after circulatory arrest (DCD). These organs are at risk of not being transplanted or of delayed primary function and a more limited lifespan. These grafts suffer from the ischemia-reperfusion mechanisms inherent in the harvesting, preservation and transplantation process. These donors are subjected to physiopathological phenomena specific to them, the understanding of which could open up new therapeutic pathways. A porcine model of DBD has established that the speed of brain-death occurrence impacts primary graft function (PGR) through oxidative stress response (SIRT1 pathway, PGC1-α, NRF2). The NRF2-mTOR balance could also influence the genesis of graft injury. Preconditioning with a spermidine analogue improves PGR by reducing oxidative stress, stimulating PGC1-α and stimulating autophagy with mTOR. A porcine model of DCD has established that normothermic regional perfusion reconditioning involves stimulating erythropoiesis and angiogenesis via HIF1-α, eNOS and thrombomodulin with an optimal time of 4 hours. Beyond this, an activation of coagulation by the release of TF induces inflammation by stimulating protease activating receptors. The use of an anti-IIa and anti-Xa molecule during storage improves transplant outcomes. Understanding the pathophysiological principles specific to donors allows to implement innovative reconditioning.